Ännu känner jag vemodet förlusten
från gårdagen,
jag kommer ihåg dem alla
minnet väller upp i strupen
så full av regn är jag
vad vore jag om jag glömmer
endaste av de älskade
säg inte bara ett djur, det är en själ

allt blandas i kaffekoppens mummel
vemodet ser den tomma platsen
fönsterplatsen som övertagit av systern Sotis
morgonens ljud är dämpade
vill behålla dem så länge som möjligt
vet jag måste rätta in mig i ledet