(Tidresenären A till E).

Om jag kunnat resa i tiden, skulle jag inte ha rest tillbaka i tiden, utan framåt. För om jag rest tillbaka i tiden skulle jag inte ha försökt sätta stopp för Hinkler, utan istället Kublai Khan, han som uppfann skosnöret, eller var det hur att rida i en cirkus som senare skulle kallas
‘En konstryttarinnas minnesbank?’


Uttrycket ‘de är ju hur många som helst’, härrör från en teveserie, som om jag reste tillbaka i tiden inte skulle ha blivit till. Tänka sig hur det kan bli. Att den bara gick en gång, pilotavsnittet, istället för de planerade 13 avsnitten för första säsongen. Vem sjutton har hittat på att det skall vara mer än ett dussin avsnitt i en säsong? ‘Näver majnd’ som de kanske säger i ett land nära Norge.


Händelsehorisonten?
Vad in i helskottas järnvägar är nu det för något?
Ett uttryck från en film som inte skulle ha kunnat gå
i repris i teve, om jag åkt tillbaka i tiden
ungefär 700.000 år eller så.
När jag ser ett program för femtioelfte gången,
önskar jag verkligen att jag aldrig sett det förut, än alltså.
Fast att jag skulle se det, en första gång
och sedan i repris gång på gång.
Tills jag skulle komma att önska att jag hade det kvar att se,
en gång in i ‘framtiden’, du vet.
Om jag bara överlevde till dess.


Något litet om en kvinna som inte hette Eva.
- Vad har hänt?
Barbro tvekade först innan hon svarade kvinnan som inte hette Eva.
- Det du ser är vad kameran registrerade före explosionen.
Kvinnan som inte hette Eva, verkade som yttra.
- Var befann sig kameran?
Barbro svarade lätt tvekande.
- I rummet som exploderade. Filmen som visar vad som hände hann registrera förloppet i 33 minuter.
Kvinnan som inte hette Eva avbröt Barbro.
- Men om denna kamera befann sig i samma rum som explosionen som ‘blåste ut hela rummet’, skadades den inte då? Och minnet i den, även det?
Barbro drog ut på svaret.
- Jo, precis. Det du ser här är en rekonstruktion av vad som hände, fram till explosionen.
Kvinnan som inte hette Eva yttrade sig sedan.
- Men det ser så verkligt ut, det ser inte alls ut som någon rekonstruktion, utan som det vilket verkligen hände. Är det här det som hände?
- Du har rätt förstås. Det är ingen rekonstruktion, det här är det som verkligen hände. Fram tills bilden blev svart, det hände verkligen. Explosionen förstörde rummet fullkomligt. Kameran gick i tusen bitar, filmens minne förstördes fullkomligt. Filmen du ser på, visar vad som utspelade sig i rummet fram till explosionen och under den tidrymd då den ägde rum.
Kvinnan som inte hette Eva verkade protestera mot något.
- Men om det här verkligen är…
Resten av samtalet har inte gått att rekonstruera. Det hände efter den andra explosionen, vilken raserade hela huset och alla som befann sig i det, under den tidrymd det utspelade sig, gick inte att rädda åt eftervärlden.


Det du upplever nu, att vi finns samlade på den här platsen och det som sedan kommer att hända, det kommer du att kunna känna hända, men du kan inte hejda det från att hända. Det ingår i den tidloop som utgörs av en mycket längre tid än tjugofyra timmar eller ens ett helt liv utgörande 72 år. I själva verket omfattar tidloopen en miljon år. Det du upplever nu är resten av miljonen år. Det har hittills hunnit förflyta ungefär 700 tusen år. Om ungefär 300.000 år börjar det hela om igen. Så när det gått ungefär 700.000 år, igen, då kommer vi att befinna oss här igen. Det som sedan utspelar sig är vad som redan hänt många gånger tidigare.
- Men, frågade han som höll i pistolen, hur kan du veta allt det här?
Jag svarade helt seriöst.
- För att jag redan upplevt den här tidloopen många gånger.
Min motpolares replik.
- Hur många gånger har det redan utspelat sig?
Jag svarade åter igen.
- Hur många gånger spelar nog ingen roll, du kan ändå inte hejda eller förändra detta skeende.
Gossen framför mig ville i alla fall veta en sak.
- Hur kan du veta, att det är på det här viset?
Jag svarade litet trött till slut, efter en stunds tvekan.
- Jag drömde det i morse och varje morgon är det ungefär samma dröm, fram tills idag i vilket fall. Jag får reda på i mina drömmar precis hur dagen skall ta sig ut för mig. Fram till idag då du skjuter mig och jag dör av skadorna efter att ha legat några år i koma. Sedan går tiden, jag blir född, fyller sju år och så kommer drömmarna till mig igen. Allt varje dröm säger mig om dagen som är framför mig, just det inträffar just den dagen och så fortsätter det fram till idag. I morse drömde jag att vi befinner oss i en loop i tiden och att den utspelar sig just så här och att dagen slutar med att du rycker på axlarna och skjuter mig. Du kan inte göra något åt saken. Du ser, du verkar tänka ‘skit samma’, du siktar inte, du bara skju