Varför skall jag ha sekundärskam
för dåd jag aldrig utför?

Jag har nog med min existentiella ensamhet.

Och mina fruktansvärda minne från barndomen.

Och jag kämpar varje dag som en skadeskjuten björn
för att hålla tankarna borta.

Och på allt detta skall jag utstå sekundärskam.

Som jag gjorde när jag var barn.

Kan det för helvete aldrig ta slut!