Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nästa år (Min klimatkamp 30/11)

Allting känns ungefär lika ointressant att skriva om. Eller snarare; allt blir ointressant när jag försöker skriva om det. Jag vet att det inte är fakta, det är bara som det känns. Imorgon känns det kanske annorlunda, även om jag tvivlar. Kanske nästa år? Ännu ett år med corona, ännu ett år med klimatkris, ännu ett år med Trump... nej inte det sista, det tror jag inte.

Och min vän kommer vara död även nästa år. Jag har förlorat sk nära och kära tidigare, farmor, mormor, föräldrar... det har aldrig tidigare känts så här. Visst har jag varit ledsen, visst har jag saknat dom, visst har jag sörjt. Men det här, det är något annat.

Jag förstår inte hur det kan uppstå en sån tomhet efter någon som man inte levt med, inte ens träffat med ett undantag (2012) sen 2002. Någon man bara haft en vänskaps-relation på distans med. Någon jag visste långt innan han gick bort att jag inte skulle träffa mer. Men så länge han levde så fanns ändå möjligheten, om än mikroskopisk. Nu finns ingenting. Bara obesvarade frågor som aldrig kan få svar.

Jag ville inte leva i en värld där han inte fanns, och än har jag inte lärt mig leva i den världen.

Kanske nästa år.




Övriga genrer av Aloisia VIP
Läst 27 gånger
Publicerad 2020-11-30 20:37



Bookmark and Share


  Burn

Jag märker att det är vissa saker som du skriver som sätter sig hos mig. Denna text gör det, liksom en som du skrev för en och en halv vecka sen och som jag kommer att kommentera igen, känner jag, just för att de där personliga sakerna är du - precis som med allt annat du skriver - bra på att formulera.

Och denna text kan jag verkligen relatera till. Den gör ont att läsa för jag vet så väl hur det känns.

"Men det här, det är något annat."

Ja, det är den skillnaden som gör allt.

"Nu finns ingenting. Bara obesvarade frågor som aldrig kan få svar."

Det är det där perspektivet som gör så ont, det är det som är så ohyggligt svårt att leva vidare med. Så jag förstår mer än väl att du inte vill leva i en värld där han inte finns.

Går det att lära sig att leva i en sån värld? Det kan vara väldigt svårt, särskilt om det är en långvarig relation som just har varit något helt annat än det vanliga. Och sedan är det ju det att vissa människor är väldigt speciella för en. Det är det som är magin - och samtidigt den stora smärtan när de försvinner ur ens liv.

Det är också så svårt när man i efterhand, när det är för sent, inser att man borde ha agerat annorlunda; kanske sagt vissa saker, kanske ställt vissa frågor, kanske agerat på vissa andra sätt. De där människorna i ens liv som är speciella och som man plötsligt en dag mister för alltid, de som drar i ens djup mer än andra människor, de som får en att känna så annolunda, det är dem som visar vad livet borde gå ut på. I alla fall kan det vara något som man kan komma att känna och inse i efterhand.

Jag har sagt det förut och säger det igen: jag lider med dig i din förlust när det gäller denna din vän, din förlorade vän.

För de är få; man möter verkligen inte många såna i livet. De där man klickar med. De där som man upplever något som man inte upplever med andra. De där som man tycker om på ett sätt som man inte gäller för andra.

Du skriver som alltid stilistiskt så vackert och när du skriver om personliga, psykologiska saker så blir det för mig ännu vackrare. Klarheten i hur du skriver gör att det känns så mycket mer; just klarhet och tydlighet är något jag verkligen älskar.


2020-11-30
  > Nästa text
< Föregående

Aloisia
Aloisia VIP