Blåsten störtar fladdrande mot fönstret
förkolnade vingar som stryker mot glas
och alla dessa skogar är samma skog
alla dessa hus som darrar vid vinden

dessa väggar, en växande flamma
runt barnteckningar med sotiga hörn
och minnet av hur vaxljus smakar

och någonstans kommer vi att övergå
i snöblek aska, allt som skulle lämnas
till lågorna som brister under huden
och ansiktet hettande av köld,

utanför väggarna
längs landsvägens sträckning vid sjön
leder skorrande steg, hjälplösa som vatten