fimparna på gatan var själar som ingen längre ville ha
övergivna,
rökta utan motståndskraft sög de i sig nattens väta
ibland är vi bara varandras gift
vi inhalerar varandra
smeker varandra
injicerar en sakral illusion i vårt hungriga blod

det finns en social prägling som graverat in
sina dunkla algoritmer i våra hjärtan

i blinda upprepade försök
klöser vi med fingrarna på cellväggen
utan att finna annat än en drömsk tunnel i
en armerad betongvägg
där älvornas påtända extas brinner kortvarigt

en magnesiumblixt som bländar

bedövar för ett ögonblick

tills verkligheten långsamt tonar fram

linjerna som framträder
med fruktansvärd precision