Finns det något som kan göra en så maktlös, som känslor?
Något som kan få det att spritta till i hela kroppen ena minuten...
För att nästa, kasta en nerför ett svart stup av hopplöshet?

Jag gillar känslor...
Men ibland avskyr jag dom med.
Men jag älskar folk som vågar...
Vågar visa hur de mår!

Känslor är något jag aldrig kan förstå mig på...
Fast allt egentligen är bra, kan man känna sig så ledsen inombords.
Och ändå har man ingen anledning till det.

Känslor är som ett hav, ett känslomässigt hav...
Ena minuten är det stilltje...
Nästa storm!
Varför ska man kastas runt som en handske, i sitt egna liv?

Känslorna är många... glädje, sorg, vemod, ilska, ångest och många fler.
Kärleken är en fin känsla, men även den har sitt pris...
Ett pris vi mäter i avundsjuka med flera grader...
Jag kan vara sotis, men inte på ett sjukligt vis...
Jag är ju ändå bara en människa!

Känslan av hopplöshet, att inte räcka till...
Den får man ofta...
Speciellt om de man bryr sig om mår dåligt.
Eller hopplösheten, när man själv inser att ens liv håller på...
Att förvandlas till ett nitlotteri.

Känslan av hopplöshet äter sig in i märgen...
Bildar djupa sår i själen.
Man inser att man aldrig kommer att funka normalt mer...
Hopplösheten gnager ännu större hål.

Känslan av kärlek och ömhet...
Får mig att skratta och le... ibland gråter jag med.
Då är det känslotårar... som jag inte kan styra.
Tårar som visar att känslorna tagit överhand...

Men hade jag inte haft några känslor alls...
Vad hade jag vart då?
En känslolös robot?
En robot som aldrig får chansen att känna efter...
Trots allt är jag glad att jag har mina känslor...
Även om de allt som oftast beter sig mer som en...
Berg- och dalbana utan slut, utan början...

Känslor...
Det är det vi alla borde ha.
Det som gör oss till det vi är...
Människor!