Jag har aldrig velat ha dig,
jag har aldrig älskat dig
och jag tycker inte om dina barn...

De orden kom ur min mors mun,
egentligen ska det stå hennes namn här,
för hon har aldrig varit min mor.

De orden sa hon vid ett väldigt speciellt
tillfälle i livet, och de gav mig en sån chock,
att jag senare samma dag fick missfall,

och tappade mitt 4,5 mån växande barn
i toalettstolen under starka plågor och skräck.
Det var en pojke och han skulle fått namnet Edwin.

Namnet var efter min far, han skulle ha varit stolt
som en fura över att barnbarnet namnades efter honom,
men det blev istället en stor sorg för honom och oss.

Varför skriver jag nu detta här på Poeter.se?
Finns det någon mening eller värde i detta?
Eller har jag lärt mig något av detta?

Svaren på de frågorna lämnar jag till er kära läsare,
jag vet varför jag skriver, och att det finns en mening
med allt, och denna historia är ren och skär sanning.

Trots detta älskar jag livet och framförallt mina barn,
jag har begåvats med fyra stycken, 3 flickor och en pojke
som ger livet en mening och ett uppsåt.

Men "Edwin kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta
både den som aldrig fick födas och den som skulle
ha fått ge sitt namn till honom, min snälle far.

Min sk "mor" valde att utestänga mig och mina barn
ur hennes liv, det var hennes eget val, men jag tror starkt
på att en dag kommer Karma att dela ut rättvisa i detta.

Jag har aldrig fått ha en mor att lära av och hämta tröst
ifrån, mina barn har aldrig fått ha en mormor som funnits
där för dem i glädje eller sorg, saknaden har funnits,

men vi har lärt oss att ta hand om varandra, vara rädda
om varandra och byggt upp våra liv kring det vi har,
istället för det vi inte fick, och det mina vänner här på Poeter.se

DET ÄR DET ABSOLUT VIKTIGASTE OCH BÄSTA I MIN
FAMILJS LIV.

Och jag finns här tjugofyra timmar om dygnet för mina barn,
och som både farmor och mormor för mina barnbarn.
de kommer jag ALDRIG att välja bort!