Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


En skrivuppgift via SkrivarSidans skrivgrupp på Facebook, jag övar på att vara sann, och i att gestalta. Nu var ämnet december.


DECEMBER - EGENTLIGEN! - Gestaltning




#December #Gestaltning

Det gör ont.
Någon gång för länge sedan föddes ett barn.
Ett ljus. Ett rent oskyldigt ljus som Du och jag.
Ett barn bland andra barn. Ett barn med en gåva.
Gåvan att vara och se.
Detta barns lyskraft har skapat myter, legender, det har återberättats, översatts, tolkats, beskrivits, inspirerats, inhalerats. Tanken var god, så även gärningen.

Vi påverkas. Juridik. Religion. Språkbruk. Kulturen. Moralen.

Några försökte ta patent på själen, på rymden vi alla är en del av.
Ljuset, stjärnorna, rymden i oändligt överflöd – kontra rädslor, ängslor, våra begränsningar och upplevelser; och så våra fixeringar om brist. Många sparar för trygghet. Andra konsumerar för trygghet. Svältande själar fäktas i överlevandets tombola, i väntan på Bingo. Jackpot!!!
Några tar med pokerface, som gömmer ögats dollartecken, andra ger glatt, nästan naivt. Balanser är rubbade. Det enkla blev komplicerat, för bakom allt:
är nog den allra största gåvan just enkel, lätt och fullt genomförbar i givandets glädje. Glädjen i att helhjärtat kunna tillåta generositeten vara i sitt sanna outsinliga flöde. Äkta. Utan prislapp. Äkta gåvan, i en delad stund, en blick, ett leende, en kärsak, något viktigt, något fint, något som är viktigt och väl för alla. En gåva där hela världens alla inblandade ler, ler med äran i behåll. Och djuren. Och naturen. Och havet blommorna, fåglarna. Alla! Och så barnen! Glöm inte barnen!

Varje år, när jag via mitt fönster via internet och sociala medier samlat kan se annonser, se in i folks vardagsrum, ta del av ängslor, förberedelser och bestyr, pynt och inköp, allt i ett glittrigt plastskimmer blir jag så ledsen.
Arg. Förtvivlad. Sorgsen. Ledsen.
Svårt ...

TRUMPINNEN slår, och tradition för många innebär utrymme, trygghet och framförallt är just julen en påminnelse, en uppmaning att vara generös, att känna värme ...
att visa värme, att vara ljus, att öppna upp. Hjärtats värme.


Fast mest är det:
plånböcker och mobilfodral som öppnas, det swishas, korttransaktioner, kredit panik och PayPal. Det handlas och bjudas. Det bakas. Moralkakor. Recept dammas av.. De som egentligen inte vill umgås, de som egentligen vill göra annat, träffas i december och äter ikädda sina självpåtagna tvångströjor, tillsammans med de som ivrar och vill fira. Några längtar sig bort och andra är äntligen "framme".

Vissa skålar, andra super, några slår på varandra, medan andra slår in och packar upp julklappar. Slåendet och slösandet, för det är tradition. Då ska vi tända ljus, baka, smaka, efterapa, le och ge. Allt ska glittra till ljudet av bjällerklang.
Det som kunde varit ett permanent tillstånd:
Att gå i ljus, kärlek och lyckan att dela och ge, att höra små klockor, både varningens dova, som de fria klockspelen i vinden för dans och kärlek, blir som ett slags undantagstillstånd. Klockorna klämtar men vi hör inte budskapen.

Tomten är rebellen som tyngd av alla gåvor får bära presenterna som en ryggsäck med skuld. Julstjärnan har hypats och designats för att homestyla hemfriden och skapa skön nostalgi.
Nyttiga kryddor, dessa välsignade antiinflammatoriska örter, rötter och bark, som vi borde äta året om, för hälsans skull: ingefära, kardemumma, äkta kanel, nejlika och mer - bakas in i toxinens två värstingar: vetemjöl och socker.
Min själ skriker!
Gråter.

Redan sjuka blundar, sväljer och njuter. Njuter smaken. Mättnar en stund i omättlighet.
Mättnar, medan de sakta tar ett långsamt farväl. Jag var sjuk, förgiftad av socker och inympade tankar ... så jag ser ... och Otaliga har jag sett, många har jag talat med, några har jag vårdat. Jag ser otaliga som är sjuka, som har så kallade kroniska åkommor och stämplande rörelsehinder, hälsor som tagit farväl i fetma, migrän, diabetes, depressioner och magar som skriker om hjälp, men som ÄNDÅ, tröstar sig med vackra bakverk.
Godsmakakande sötsaker.
Lyckobringande känsla då sötman älskogssprudlar i munnen … Mmm … och smaklökar exploderar i tacksamhet, ett uns av tillfredsställelse, belöning och stillhet. "Trots Att."
En tuggas njutning, varje liten tugga till ett mycket högt pris. En billig kanelbulle, pepparkaka eller saffransbulle ger stor Njutning, och känns harmlös. ”Så liten kan väl inte vara någon fara.” … ”Unna sig”. ”Det hör ju till”… ”Tradition” … ”Så brukar vi alltid göra” … ”Så Gott” .. ”Äntligen” .. ”Härligt” .. ”Långledigt” … ”Nu ska vi fira”.. ”Nu tändas ljusen” … ”Nu ska vi baka” … ”Dofterna!”

Omtag.

Finns där ljus, finns även mörker.
Om mörkret hade en själ, och en ond avsikt. Om mörkret ville ta makt, ha inflytande då skulle det sannolikt knappast träda fram, komma som skrämmande mörker. Mörkret skulle iklä sig ljuset.
Locka med smäckande toner, locka med sötma, förförande smaker, locka med ritualer, locka med dofter och sånger, locka till koreograferade ordningar för umgänge, men kalla det fri dans. Frihet att välja ekorrhjulets riktning, frihetens svängrum i guldfiskskålen, chimärer i citronsmakande härsket fett, frihet att äta njta rökarom och aromatkryddat skrämt kött. Bedrägeriets vackra glitteryta.
E621 är giftets tal. Inte vildjurets. Vilddjuret vrålar - vill ej bli svartmålat; vill ej förknippas med det onaturliga.

Om Satan fanns, är jag övertygad om att han skulle bjuda på en pepparkaka, bakt på genmodifierat vetemjöl och socker som böjt barnarbetares ryggar … långt bort i något ANNAT land, någon ANNANS barn. Där vilddjur är troféer och barbariet främst görs av beväpnad människohand.

Om Djävulen finns skulle han förnöjsamt skratta, le, nöjt ömsom bullrande högt ... verkligen skratta. Skratta, så glädjetårarna rullade i skadeglädje, åt oss, när vi i rusande rullbandet,när vi i rulltrappor springer som skållade råttor för att köpa gåvor, vara generösa. Hånskratta, hur vi ilar i våra bilar … för att … HINNA med…!!!
Han skulle kasta mynt, pepparkakor, plågade grisrumpor i luften och jubla över dekadensen. Hur vi snubblade över varandra och försökte fånga … lyckan. Hur vi alla ville ha en bit av kakan . Han skulle hånflina åt Moder Jord och trimma upp stämningen med symboler, uppmuntra till smågransslakt, denna vanvettiga skogspedofili. Satan, vad han skulle må.

Förstörelse. Ödeläggning.
Det gallras inte gran. Naturen plundras. Grönt för grannlåt, grönt till lyst. Papper för att kamouflera presenter som luktar konstgjort, konstigt. Rosetter, glitter och förbrukning, plast och papper medan världshavet flämtar i redan brukade resurser. Plast på plast, tills platsbrist får oss att förstöra något annat. Istället. Bara det konsumeras.

Om Djävulen fanns skulle han le åt det falska ljuset. Han skulle inte behöva göra mer.
Helvetet på jorden, nya ödeläggelser hela tiden och som inte det räckte: expansion i förhoppning till leverne på andra planeter, mellan vårat avdumpade rymdskrot. Djävulen om han finns, han är snart framme, målinriktad.

Första advent drar det igång. Gonggongen och bedövningen tar vid och suddar omärkbart bort våra eterkroppars intuitiva förmågor. Julen som kanske skulle vara en påminnelse om ljuset i varje barn, ljuset i oss, ljuset i mig och Dig, kidnappades någon gång på vägen.
Jag tror lösensumman är att njuta av äkta vara, hela tiden, då blir frestelsen inte lika stor att hoppa in i glittriga, rödarosettomknytna andningshål..

Jag tror att räddningsplankan bara behövs då vi saknar simkunnighet, eller då vi har kramp, kamp eller panik. Andningshålen känns behövda när våra liv känns fångade i anställningar som tar oss från våra nära och kära, och det vi kanske vill göra. I dem vi Är. Få får lov att leva fria att förverkliga sina talanger, goda föresatser och drömmar.
Andningshålen behövs då våra undermedvetna och våran luft tyngs, vi känner oss fångade i tiden: ”Semester i samråd med arbetsgivare” … upp kl 04.55 …. bussen går … skrapa is på bilen … lämna på dagis … ”Ge mig luft!!!” … ”Ge mig jul!” … ”Ge mig ljus!” … ”Ge mig vad som helst!” … ”Julskinka” ..
”för jag har ingen kraft kvar har inget att ge” … ”Ge mig ljus!”

Larmen går, i varje osagd sanning med glättigt presentpapper om, inuti trasslade trådhärvor svåra att uppfatta för blotta ögat - allt medan barometern går i taket, för se: tårar och luftfuktighet tränger genom väggar och barriärer.
Det möglar av sporer som trängt förbi skalet. Eoner av oförlösta tårar tränger fram.
”Under ytan” finns en längtan.
Fanns. Några överlevde inte egna skriet.
Längtan.
Outtalat, otänkt, osagda längtor till predikade dito, färdigskrivna längtor, processade, psykoanalyserade, mindfulnessprydda längtor, gospelsjungande längtor till gränsöverskridande befrielseaktioner.

Vi vill!
Nånting vill vi. Livsviljan är sådan. Egentligen. Driven.
Jag tror vägen till frihet är att vara det ljus, vi leker, i december
- Året om.
Jag tror på orden som sades:
– Ge och Du ska få.
Nu menar jag inte som en i botten ren självisk investering, en slags ängslans egocentrisk förväntning på ränteavkastning, utan jag menar givandets glädje. Glädjen vi oftast först kan känna och dela som trygga i vår överlevnad. Trygg i att det räcker till oss alla.

Att få leva i gåvan.

Att få leva varse om att vi Alla är varandras gåva, och att vi i det - vördar och vårdar oss själva i. Att vi har så vi har över. I förvissning att om alla får - räcker det för oss alla. Egentligen är ekvationen bara så, om allt vore som det skulle.

Den största gåvan är att ge. Rädslans och snålhetens eskalerande ängslobaserade girighet får sparken och utegångsförbud. Rött kort istället för julkort. Rensat och klart. ”Julstädat”.
Rent hus, även i garderober trots protesterade skelett i ett sista försök till maktdemonstration. Rasslande ohyra i lådor, springor och vrår. Bort! Ut! Schas! Sprängande växtvärk. Larm som inte slutar tjuta. All världens samlade tinnitus tjuter.
NU RENSAS DET!
Med rot och allt - bort.

Jag tror riktningen till varats sanna frihet är att ta ett djupt andetag, jag tror att vägen är att vara det ljus, vi leker, i december,
i:
Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli … hjul i … rullning …
Augusti
September
Oktober
November
OCH
December
 ... Att vi, redan är det ljuset vi längtar.
Inuti.
…då släpper värken, och skulle någon god kraft finnas får den härmed tillträde att verka via oss. Vitaliseras. Vi välkomnar oss.
Vi.
Stabiliseras.
Harmoniera: Lysa upp celler och vårt Qi, vår livskraft oavsett namn. Allt är energi.
Mörkret skulle vara vår vän att vila i.
Att göra avstamp i.
Att lysa i.
Än klarare.
Nu. Sen. Då.

Det är så enkelt – egentligen.
Vi behöver bara påminnas om vilka
Vi är.
Leendet i insikt som bringar lycka.
Inre frid. Försoning.

Jag är allt ljus, jag längtar, och vi är
Varandras gåva.
Ditt äkta ljus, gör mig salig.
Tack att Du finns.
Din essens är renare än all världens
Glitter,
Så skin Ditt sken,
Le, för Du har livet i Din hand.


© Victoria inside
DominiQue NVC Costa


Ja,
Vi är ljusets barn.
och mina Ord är min gåva till den som vill ... finna inspiration, glädje, hopp och påminnas om sitt vackra #livsljus som tändes i begynnelsen då hjärtat skapades ....
Tack 






Prosa av DominiQueen
Läst 385 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2020-12-02 13:43



Bookmark and Share


  Kajan VIP
Omfattande text om hur vi människor försöker få mer av det som är problemet, fylla ett hål med mer tomhet. Här är mycket som känns igen, om man vågar läsa.
2020-12-08

  DominiQueen
Hej Marita. Åh vad fint, att läsa, att veta. Tack snälla för att Du läste, och för värmande applåd och Din glädjande värmande kommentar.
Kärleksfulla och uppmuntrande ord ger jag Dig mer än gärna, från hjärtat, och kramar om än själsliga får Du i hjärtemängd.
Victoria DominiQue
2020-12-02

  DominiQueen
Lottie Ålhed

Åh vad fint, ja så är det. Ärligt vet jag inte om jag skapat frasen, eller om mitt undermedvetna snappat upp den. Tack snälla för att Du läste, och för värmande applåd och värmande kommentar.
Allt Gott till Dig
Victoria DominiQue

2020-12-02

  DominiQueen
Solstråle...
åååå Tack, vilket stärkande gensvar, Du formulerar essensen: "Må aldrig yttrandefriheten, eller makten över sina egna val tystna, låt leva och låt finnas i ljus!" Sååå fint..

TACK snälla för detta:
"Du ger oss hela registret på dekadens med all dess vanmäktiga essens och som framkallar förtidig demens." Härlig Du är, Du flödande väsen, Quinna, Mamma, barnbarnsKärlekinna, konstnärinna, rebell, poet, kärlekspartner, sol frihetsförkunnare och mycket annat.

Tack Din kommentar kommer jag att bära med mig länge, länge..
Detta har varit så tungt, men nu då jag fick ge ord till det, känns det som en seger - trots allt. "Allt för konsten! ... liksom...

Kram fina, fina Du *H J Ä R T A *
2020-12-02

  Marita Ohlquist VIP
Jag strosar runt i lugn och ro inför den stundande helgen!
Det viktigaste som finns kan inte köpas.
På min lista finns önskningar om kramar, kärleksfulla och uppmuntrande ord, som jag hoppas att jag får.
2020-12-02

  Lottie Ålhed VIP
Vi alla är varandras gåva fastnade jag för vid läsning blev de orden kvar om gemenskap inte kommers och dyra klappar.
2020-12-02

  Solstrale VIP
Jag finansierar din insikt med ljus som jag ger din text, en god analys, lysande, anas mörkret, lys anden ljus, ljus lys i andemeningen av denna outsinliga källa till mänskligt emotionellt tarmvred, i denna text förstår den som icke ännu förstått, det är icke personliga val som gör att livet tar en frisk ny och sund riktning, det är kollektivet människan är, opåverkad av drev står ingen annan, inte du och inte jag, vi är ett med allt... När vi väljer ljus, den första som väljer ex kommentera, applådera, eller bejaka då kommer andra också till sist att våga smaka, kanske förhoppningsvis försaka, för att orka vaka över ljusets källa, där må aldrig yttrandefriheten, eller makten över sina egna val tystna, låt leva och låt finnas i ljus! Du ger oss hela registret på dekadens med all dess vanmäktiga essens och som framkallar förtidig demens, verkligen vågat, modigt och tydligt! Perfekt arbete av dig!
2020-12-02
  > Nästa text
< Föregående

DominiQueen
DominiQueen