Att bara vara … i tystnaden… i det mörka lugnet… i skenet av ljusen… det är den absoluta frihetskänslan som existerar… någonsin. Precis det… just då… just där…

Det finns en tid, en nanosekund, då himmel och helvete möts inom oss. I just det ögonblicket kan vi klara av vad som helst. I just den stunden är vi oövervinnliga. Det som önskas är att få veta hur den nanosekunden kan förlängas.

Det finns ingen tid att sova. Inte just då. Aldrig någonsin. I just det ögonblicket är vi ett med alltet. Den stunden, den känslan, har jag upplevt tidigare i mitt liv och den vill jag gärna ha tillbaka.

Dagen gryr, universell kärlek känns inom mig… en enda varm lyckokänsla som är obeskrivlig att förklara… den måste upplevas. Jag nuddar vid den där nanosekunden, men den bryter inte fram.

Inte denna gång… det gör inget… inte just nu… min tid kommer när jag anses klara av det.  Vad det är jag ska klara av vet jag inte… inte nu… kanske aldrig i detta liv… men det kommer att ske… någonstans… någongång… när älvorna slutat sin dans i det daggstänkta gräset… när dimmorna lyfter från marken.

Att bara vara … i tystnaden… i det mörka lugnet… i skenet av ljusen… det är den absoluta frihetskänslan som existerar… någonsin. Precis det… just då… just där…