Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Omarbetad version för att passa 3-minutersmallen.


Tejp (poetryslam version)

Vi får inte öppna fönstret
och jag minns inte hennes namn.
Har svårt att andas bakom munskydd och visir
svetten rinner.
Jag kan inte minnas inte om det var sal 5, 6
eller 7 jag gick in på.
Jag minns inte hennes namn,
hon som precis har dött

Vi får inte öppna fönstret.
Det sägs föra runt viruset
så nej,
fönstret förblir stängt och
själen hos hon som ligger där i solkig sjukhusskjorta
lindas in i prasslig byggplast
som beställts från något specifikt bolag.

Kom ihåg att skarven inte får vara under kroppen,
i skarven är plasten som svagast
och det får INTE gå sönder,
Tejpa ordentligt,
vik in ändarna, det får inte komma ut.
Svetten rinner
det svider i ögonen.

Inte en enda tår har kommit,
Avtrubbad och känslokall,
vem är det ens som har dött?
Jag minns inte hennes namn.
Jag packar in henne i den där vita prassliga plasten,
den som är glansig och tejpen fäster dåligt på.
Fönstret fick inte öppnas
och jag undrar
tejpar jag in hennes själ nu?

Hur ska den kunna flyga vidare
med alla dessa lager av
säck för smittförande ämne,
febersvett,
byggplast och tejp,
hur ska själen hitta ut,
fönstret är ju stängt.

Ska hon
precis som den här delen
av mig själv
bli kvar i det här svettiga,
kala isolerade rummet,
bakom den där brunfärgade fula dörren
som knarrar varje gång den öppnas,
kvar i den här lukten av sjukhus och kala korridorer,
kommer hennes själ nånsin att hitta ut?

Dörrar och fönster är stängda,
du måste ha passerkort för att komma ut.
Kommer hennes själ
liksom den här biten av mig själv
att dö och bli kvar här inne,
i den okänsliga,
opersonliga,
olidliga, overkliga
verkligheten som är
JUST NU.

Här inne med hon som precis dött,
en kollega som klipper av och trycker till
tejpen jag klistrat fast.
Hålla inne,
hålla på plats,
inte släppa ut något,
men hennes själ då?
Och den här delen av mig själv som just nu drunknar
i att behöva stänga av.

Täta,
tejpa igen,
varenda liten glipa,
varenda liten känsla
som egentligen vill slippa,
springa,
smita
ut genom den fula dörren,
slita av sig allt vad skyddskläder heter
och få skrika att det här är så jävla sjukt.
Jag vill inte behöva göra det här.
Jag har svårt att andas.

Utan passerkort kommer du inte in
och jag tror inte att själen hittar ut
genom alla dessa kulvertar.
Kanske ligger den där tätt under plasten
och letar,
söker,
försöker finna
en glipa att hinna,
försöka, smita ut.
Det gör ont i mig.

Det gör ont i den delen av mig
som också dör litegrann.
Varje gång jag tejpar igen skarven på byggplasten,
varje gång jag går in till någon
som precis dött
som jag inte ens kommer ihåg
vid namn.

Har jag blivit hon som tejpar in själen?
Som tejpar igen skarven,
som tejpar igen den lilla
lilla flyktvägen som fanns,
för kanske fastnar själen där i det där kletiga,
fula, det smetiga
smutsiga i en sån handling.

Där står jag
och en del av mig
dör för varje meter som tejpas,
för varje själ jag tvingas hålla inne.
Och inte får släppa ut.
För kom ihåg,
fönstret får inte öppnas.




Fri vers (Spoken word/Slam) av Kitty Jogenby VIP
Läst 61 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2021-01-19 18:37



Bookmark and Share


    Melona
Oj vad du skriver och fan vad det känns.
Jag förstår din smärta och dikten har en hel värld av ångest på och mellan raderna. Jag vill tro och hoppas på att själen har all möjlighet att sippra ut och att den gjorde det innan du tejpade och klistrade.


2021-03-13

  AndLou VIP
Starkt, medryckande, kraftfullt och mycket mycket känslosamt! Bra där!!
2021-01-24

  Christoffer Andersson
Kraftfullt! Vem blir man när döden står vid dörren som en mörkerängel utan att visa sig? Har du läst den på något slam? Jag försökte mig på slam en gång och blev alldeles förstörd av den lilla floden av matthet och medömkan jag mötte i blickarna. Din röst får orden att glöda. Trodde tempot skulle ställa till det men icke. Power slam!
2021-01-19
  > Nästa text
< Föregående

Kitty Jogenby
Kitty Jogenby VIP