Det är inte som att det är skrivet i sten.
Känslor är ju ändå, så som jag lärt mig, något som kan passera fort. Men jag har ändå en dröm att dom består länge. Ibland förevigt.

Ibland inte alls.

Jag älskar just nu melodierna i vardagen. Dom klingar bra och i symfoni.
Jag är nöjd och mår..... bra!

Tänk, så otroligt ändå?

Men ibland ekar det. Som så många gånger förr. Men jag försöker och hoppas det hålet någon gång ska läka. Kommer det? Någonsin?