527 apor sitter vid västra undre ringleden och käkar blåa äpplen. Deras totala resignation är det som tänder det långsamma hoppet.

Julen är skum och kletig sak som letar sig in i alla kroppsöppningar och hjärnan som utsätts för en konstant terror så att den inte förmår producera en sann bild av verkligheten.

Människor på stan irrar omkring i lyckliga spiraler och vi tar hissen längst ned i vårt undermedvetna och konfronteras med den oskyldigt rena kärleken vi kände som barn.

När jag är som mest förbannad så gråter jag så att det skvalar, och när jag är som mest sorgsen så är pissförbannad. Riksdaghuset skakar av en ursinnig kåthet och himlen är klart grön i sin lyckliga uppsyn i ett museum som man pratar om på radion och som tränger allt djupare in i den förhäxade skogen som aldrig tar slut tänker jag när jag 1965 i maj träffade din mamma strax utanför Karlstad på en solkig vägkrog där kassörskan hade ett par oerhört fruktansvärt skrämmande ögon som varslade om en katastrof med underbara konsekvenser som gjorde att vi kände oss väldigt levande och på alla vis lyckligt lottade. Svävande sommar av mycket bättre drömmar i en stad av ljus.