Eldbollen glöder i skiftande hetta.
Likt solens centrala del av jordens tankesätt.
Årstiderna skiftar ej då tiden är kommen, trots väntan som får hettan att svalna.

Liggandes i dagarnas evighet där susen gör sig förbi,
får tankarna att stanna,
väntandes på vishetens ljus.
Hoppet om vishetens muntra besked att låta tryggheten göra sig besvärlig i ett kapitel av trötthet.

Saknaden är likt längtan av doftens ork,
som sakta dovas av tidens hjärtlöshet.

Lungor fyllda för att flyta på land,
gör sig bekanta med ballonger som ej kan flyga någonstans.

Likt en borttappad docka på vägens kant, livlös och saknad av ett minne som en gång var sant.