Sitter med ett papper framför mig
och en penna som vilar i handen.
Noterar med sorg att det stör dig
som allt annat jag väljer ibland än
... att göra det som du förväntar.
Och att vara som kvinnor sig bör.
När jag sitter i tystnad och präntar
ned de känslor som ej får gehör.
Jag försöker ge ord åt de tankar
som kommer och far inom mig,
medan du bara av och an vankar
för att jag just nu besvärar dig...
Blir ständigt avbruten av blickar,
som du tror att jag inte kan se...
trots att du ihärdigt mig skickar
signaler om att du inte vill ge...
mig utrymmet som är så viktigt
för att landa... komma i balans.
Min högkänslighet är på riktigt,
men önskar att den inte fanns.
I skrivandet blir jag avbruten...
för stämningen påverkar mig.
Känner mig trött och nedbruten...
av att ej räcka till här för dig.
Till slut får jag ned några tankar,
om den dröm som jag hade i natt...
Blir varm i mitt hjärta som bankar
vid minnet av värme och skratt.
Jag drömde att jag var tillsammans
med en grupp som var helt eniga.
Utan ord så förstod vi allesammans,
vår gåva som högkänsliga!
En del var allvarliga och tysta...
eftertänksamma och upplysta.
Men en sak hade vi gemensamt,
ingen upplevde det som ensamt.
Där i en tystnad, full av reflektion,
fylldes vi alla av inspiration!
Tankar fick ord som blev till poesi.
Konstverk blev målade i eufori!
Toner blev till en hel symfoni.
Det fanns inget JAG, det var bara VI.
Försökte att återge det HÄR och NU
men glädjen jag fick, har gått itu.
Huvudet snurrar av jobbiga tankar
får bränsle av hjärtat som bankar.
Förmanad att inte tänka så mycket...
Så ont det gör mig, det uttrycket!