Under dagens skogspromenad tänkte jag på kärlekens, inte a b c, utan å ä ö.

Å som i åtrå.
Ä som i äkthet (eller äkta och ärlig kärlek).
Ö som i ömhet.

Jag tänker mig det som tre stadier man kan genomgå.

Först kommer begäret, åtrån; jag vill ha dig.
Sen kommer vardagskärleken, den äkta kärleken; vad vi vill tillsammans.
Till sist landar man i omtanken om den andre, ömheten; vad jag vill och kan ge dig.

Från vad jag behöver
via vad vi behöver
till vad du behöver.

Har denna teori någon koppling till klimatet? Ja det kan den faktiskt ha.

I första fasen, i ungdomen, fokuserar man på vad jag vill ha oavsett begränsade resurser. I nästa fas, som vuxen, handlar det mer om vad vi tillsammans kan göra med våra gemensamma resurser. Och i den sista fasen tänker man mer på vad du behöver, och vad kommande generationer behöver.

Fast nu verkar det som om ordningen har kastats om; det är (somliga) ungdomar som tänker som erfarna vuxna och bekymrar sig för hur det ska gå för kommande generationer. Medan (vissa) vuxna fokuserar på vad dom (vi) åtrår, begär, vill ha, behöver just nu, utan någon omtanke om några andra.