När glöden har falnat i kaminen, lägger jag in ny ved - det är ale här från trakten - och så blåser jag glöd till eld.
Belåten ser jag hur det tar sig. Det flammar upp.
Jag har lyckats vända kaos till hopp idag. Ännu en gång denna djävla höst.

För detta tackar jag min hustrus gudabenådade känslighet.
Utan att säga något. Utan att egentligen göra något. Så är hon där.
Kvinnomjuk. Bergfast.
Känsligen.