Alla pratar om tystnaden men när man närmar sig dem blir folks munnar som fiskars, gapande, inget går att säga och jag är rädd för det men njuter samtidigt av tanken.
--
Tänker att jag är en långsam lärjunge. Smiter efter mina lärare, förstulet, gnager dem eventuellt misstänksamt i svansen. Går många varv kring gröten innan jag närmar mig.
--
Våra ord växer ur våra kroppar. Det är möjligt att nå ut till en annan. Det är möjligt att inte vara avskilda från varandra.
--
Jag bytte ju språk, på så många sätt. Spred mig över flera olika, som för att alltid kunna hålla en flik av mig hemlig.