En ny dag har randats och jag sitter som vanligt
i mitt lilla kök med utsikt över trädtopparna.
Julstjärnorna lyser röda på fönsterbrädan,
och den lilla tomten med röd näsa står i givakt
mellan dem med ena armen uppåt till hälsning,
jag tror han säger, välkommen till julemånad,
var är glöggen, jag vill ha mer av glöggen!

Jag tittar tålmodigt på honom och säger sakta...
du får vänta två söndagar till, sen kommer glöggen
och vi kan skåla julen in, men han ser lika stel och
tråkig ut där han står med armen upp i en hälsning.
En riktig träbock...nej tomte menar jag förstås,
nedanför honom på ett litet fönsterbord står två
fålar och en riktigt söt liten julegris, alla tre i tystnad.

De väntar också med spänning på julaftonsmorgon
då jag tänder ljusen de så tålmodigt bär på sina ryggar.
Ja den lilla fålen han har ju inget ljus, han bara står där
och ser allmänt söt och julig ut. Men vi gillar alla
varandra och ses varje julmånad och myser tillsammans
i ljus, värme och tystnad, rofyllt och lugnt.
Men ibland får jag en känsla av fålarna och grisen,

vill springa sin väg ut i friheten och vara sig själva,
men så inser dem ju alltid att det inte är möjligt,
de är ju lika träaktiga som deras vän tomten som står där.
olika falla livets lotter, och för somliga inte alls,
men trots att de små tingen inte har mänskligt eller
djuriskt liv, så skänker dem mig tröst och glädje,
för ytterligare ett nytt år av förväntan och hopp.