Vinden
vrider och vindlar
genom outforskade skuggskogar
viskar längtande
hungrande
från utsvultna utposter
i hjärtats tassemarker.

Det enda språk jag förstår helt
är hudens.
Den är full av hemlös längtan
efter det språk som spräcker hinnan
mellan mig
och världsalltets hisnande djup.

Arla i urtid
fanns längtan.

I begynnelsen
fanns smekningen
mötet
sammansmältningen.
Därur växte världen
som en svävande zygot
som ett foster
i universums rödskimrande livmoder.

I den skapelsesång som ännu klingar
genom oss alla
viskar längtan sina tysta ord:
härd, händer, helighet.