paragraf 1: om hur vi hånglade. andningen upphörde och jag såg dina vener slakna. han är död tänkte jag och lämnade sängkanten. gick ut i köket och stekte en biff.
jag ville inte sörja något som var livet självt. jag ville inte fastna i tomrum, igen. ville inte att du skulle göra slut på oss. där i tunneln som går under järnvägsspåret. jag hade annat för mig, det visste du och ändå vågade du på dig att dö ifrån mig den sista sommardagen.
och jag blåste luft in i dina lungor. som liv.

vi flyttade till sanatoriet den hösten och vilade.
jag hade räddat dig och du visste det. jag visste att jag älskade dig. omåttligt och på gränsen till fanatism. som vansinne. en farsot och vi var två. jag kände det på mig då. och du hade accepterat mig som jag var.
kyss, kyss och handpåläggning. din kuk var ofta slak men jag fick liv i den. under täcket runkade jag och du gnydde och vred dig i orgasm. vinden blåste kull i november. träden flög huller om buller och vi rustade oss inför ankomsten. tände ljus och vågade oss på en penetrering kring första advent.
tomtebolyckan stod för dörren. vi mistelkysstes varje eftermiddag och slog in julklappar och ångrade oss sällan. det var i alla fall hur vi betedde oss. oåtkomliga. omöjliga att ha med att göra. för andra sågs vi inte med blida ögon.
i januari hittade vi hem igen. du till ditt och jag till mitt.

paragraf 2: jag tänkte att du var handikappad och jag var rädd. att du skulle gå. lämna oss och hitta något billigare att hyra.
jag ville att du skulle vara lam och tas in på vilken vårdklinik som helst. och att jag kunde komma dit och ömka dig. ta med stekta kärlekspannkakor med hemgjord sylt. plockade jag alla bär jag kom åt i vintern växte just ingenting och jag snattade dylikt på ica. vissa dagar tänkte jag mig dig död. kanske skulle livet vara enklare om du torkade och satt still i en fåtölj framför min tv.
jag minns nästan ingenting från den här tiden. och du sa sällan någonting.

paragraf 3: om att överleva kärlek. i maj skrev jag post-it-lappar och delade ut på torget. du hade fått liv och åkte buss fram och tillbaka mellan oss. blommade körsbärsträden och solen sken hårt. vi vilade i skuggorna och vågade oss fram. kanske var det då du fick för dig att mina bröst var levande legender och du gav mig så mycket.
jag handlade mer sockervadd och låg på is. visste inte om jag skulle orka en sommar med dig. du bodde i mina sinnen och jag bodde i ditt hjärta. sa du när du läste sagor. tänkte jag att jag ville att vi flyttade till afrika. ihop.
savannen skrek efter vatten, jag var våt av upphetsning och du torkade mig. huldade mitt kön och lapade mig i skuggorna. drack vi afternoontea med små inhemska, på gränsen till gräsligt hemska, scones med sylt på. jag hade haft med mig den på planet, fortfarande snodd på ica. och du skrattade åt små lustiga anekdoter. kanske var det då jag började bli sjuk.
jag hade varit livrädd i ett år att du skulle dö ifrån.

pragraf 4: vi satt i brunsten från djuren och log. snickrade på husgeråd och gjorde pärlhalsband av gasellbajs. nakna och min spetälska hade brett ut sig. men jag var alltid vacker hos dig. runt dig och du penetrerade mig oftare nu än då. vi funderade på att flytta till annan ort. men jag kände mig utbränd och du var vig och klättrade i träd. levande föll du ner ibland och skrattkysste mina läppar hårt.
en dag dog jag där. och jag vet aldrig vart du tog vägen efteråt