jag går ut i regnet
i den mörka kvällen till parken bredvid
för en sista runda med hunden
som vanligt, i sinom tid
och när jag kisar är det en strålande himlasfär
som blinkar mig emot
ett hav av stjärnor glimrandes från de mörka husen
i vart och annat fönster har någon tänt upp ljusen
och mitt hjärta börjar bulta
men inte av hopp
utan av tankar som får ögonen att knipas allt mer
för det finns alls inget skimmer
över männen som jag ser
redan på håll gick detta att förstå
att kvällen var för mörk och blöt för dem att vistas här
att så många män skulle dra sig ihop och samman
just precis på den grusade gången
där vi skulle ha gått och som nu blir dem för när
som rovdjur på jakt de utbyter blickar med varann
sju unga tysta män räckandes händer till någon ann
jag tänkte tanken att gå på dem, jag blev så jädrans arg
att stå här i min värld, i min park, på min grussavann
och skita ner den med sitt knark
utan att bry sig om ifall jag försvann
jag tänkte ringa polisen men visste inte hur i denna stund
för vi var redan sedda jag och min hund
som genast börjat morra och snart gick upp i skall
för inte ens ett djur kunde missta denna skara
för något annat än inkräktare
som sålde en förgiftad vara
och hjärtat mitt bulta hela vägen parken runt
liksom när jag skrek till damen vid busken och hennes två små
att de säljer sitt djävla knark där, varpå hon sa jasså så
då löstes gruppen upp och tog sig bort från platsen
förutom en av dem som vände åt mitt håll
och jag kunde inte annat
än genskjuta hans väg, jag ville ta fast en
jag ville se hans ansikte, hans ögon och hans blick
men det var som han visste
för allt han gjorde var att titta ner
och rask mig dra förbi
medans hatet mitt växte
för all den skit han hunnit sprida ut till fler
och kanske var det lika bra
för föraktet hann ikapp mig
och loskan for ur min mun
-jag tänkte att jag hoppas att han märkte
vad som hände i denna stund
fast kampens rus blev kort
för hjärtat fortsatte bulta i bröstet, stumt
och sorgen den kom över, var överallt, inuti och runt
även om allt var lika och i vaka
på denna platsen nu
så kommer de tillbaka
för inga knipna ögon
kan göra stjärnor av lite ljus
lika lite som loskor kan ändra bus
och kanske är det ödets ironi
att vi drar runt på samma plats
gång på gång vi söker oss hit, som sed
den ena månar om att plocka upp
det den andra gärna gör sig av med
för parken är bara ett ställe, en grusplan, en konstruerad värld
en arena för tidens lejon och hyenor
likväl som allting annat där
här råder bistert djungels hårda lag
den starkaste den vinner och den svaga går sargad kvar
så säkert kommer vi att mötas en annan dag
när någon mer vill knarka, än en gång, ett slag
och tanken göra mig ledsen
för kraften är nu borta av deras övertag
jag vill inte straffas för mitt övermod
de har redan makten som tystar mitt ord
och hjärtat bultar vidare i bröstet tomt
även om jag är en krigarkvinna
får inget av mina utbrott knarket att försvinna
så vandrar vi då på, hunden och jag
hon har redan glömt alltsammans när vi hemåt drar
medans jag undrar hur sjuttsicken jag detta ska fördra