I dagarnas bråddjup
är jag mitt eget flytetyg

Tankarna är störtskurar
av osköna vissheter;
för huvudet
vad maskarna är för magen

Defekeringens dagliga de facto
bygger upp förtroendet
för dagen

Jag har tandpetare av björkträ
i en liten kåsa av plast
i nattduksbordets låda,
i det bekväma räckhållet
efter den dagliga frukosten
på sängen,
inför varje morgons minutiösa genomgång
av mellanrum

De två decemberkorparna rör sig
i horisontvida cirklar
runt gården,
i ljudliga klonkar
och flackiga flängar
längs cirkulärets huvudspår

Marcel Proust
ligger på sexdelad lur,
del ett lösgjord
ur bokhylledunklet,
upp under min strupe

medan jag minns den tvådelade version
vi fick som bröllopsgåva
av Judy Sands och John Mason 1978
i Dallas,
som vi sedermera skänkte bort,
tillsammans med en symaskin,
till ett par indiankvinnor i Phoenix 1980

Någonstans står dessa två inbundna volymer
med dedikation
i någons verklighet

Utfodringen av hästarna kl. tio
utgör gränsen till den verkliga dagen

Om det ska mockas
och köras skottkärra
är jag det förflutnas talesman
i utfallande konsekvenser;
det påfallandes talisman i tankegodset

Hästarnas malande käkar sekundtaggande,
ödesbråda
i det precisas knappt förnumna
vindfläktar;
svala halksmek upp i allén

Dagen håller mig an
från 09:49 till 13:03

Mina vänner
är långhållna trosovissheter
i utomräckhållets fallenheter;
fantasifigurer
i föreställningar och gamla fotografier

Mejl lyser till
som silverplåtar
i konstnärssvärtan

Plötsliga insikter
om evolutionära smärtgränser:
Sidenkänslor och jordfärger

Minnen av Camilla Gripe;
värdefulla tankar i små glasflaskor;
kakelugn och Feuerwerksmusik

Sune helt klädd i vitt,
den blanksvarta luggen åt sidan,
förälskelsen äntligen tillåten;
utbruten, oförvanskad;
tordönsstämmans specialhärdade metall
ekande i hela kroppen,
åren hopkrupna i hörnen;
det omedelbara anno 1971 på rygg
på trasmattan;
en ung evighet
klädd i gamla världar,
nuet en tillbakablick
på vad just sker;
ett minne skapas nu,
faller inåt, tjuter utåt;
påfyllt med kringgåenden,
spräckta i falksnabba skuggflöden,
ryttlande överväganden;
soliditetens gryniga övergång
i den vassa kornsnön
i motvindsansikten
över Sågdjupträsket

Analogierna ligger beredda
som finska vinterkrigare
i skogskanterna

Jag överblickar denna kropp
som bonden sina amärer

Jag lägger den i träda;
låter tomma tankar resa sig
obebodda;
låter kroppen vila
som en multnande trädstam
djupt i skogen

Det är vinter;
jag drar snötäcket
över alla avsikter;
låter udda vara jämnt,
låter vapnen vila, tiden gå,
strax innan insortering, bortglömning
bortom begängelse;
en öppenhet
större än det väldigaste andetag;
vidare än den vildaste obetänksamhet

Ja, dessa dagar som aldrig når kulmen,
som retirerar
när natten väller in
från alla håll
med sina lyktor,
när hästarna står längst bort
i talldungen
och lyssnar;

husen bländande irrbloss
uppe på landsbygdens pinnmokullar

Skogsmaskinerna
groteska lysmaskar
djupt inne i skogsmörkret

Jag hör skvalpet av oceaner
i min kropp;
vrakgodset gungande
i kardiovaskens Ithakasvall;

stjärnorna kastar ut
i vida galaxslöjor

Verkligheten är på väg
nånstans

Det du tror är ett besök
av Lucia med följe
är tinnitusens små klockor
inbäddade i ett silande sus

Långsamt tar tiden sina händer från dig;
åren försvinner med trötta steg
åt alla håll

Det som var avlägsnar sig
med ett accelererande Universum

Orden tappar bokstäver;
blir blödande fonem,
och slutligen en ton
som sakta sjunker in i en förnimmelse
som är ett hav och en natt

och en obestämd plats i rummet