våra drömmar var som DNA-strängar, slingrade sig runt varandra under månskenets ömma hand, när jag tittade åt ditt håll hörde jag ljuden, de avlägsna cellotonerna som sipprade fram ur en nattfylld månkrater, du var på håll, i fjärran, så nära,
jag själv var nog mest ett ingenting när jag inte drömde, en stad utan några lyktor som låg begravd under sanden där jag satt och tittade ut mot havet, ovetandes om vem jag skulle drömma mig i framtiden,
allting så flyktigt, skuggor, ibland kände jag mig som en kortlek från ett okänt spel, ett virvlande sammelsurium av svart och rött, av odefinierbara valörer som roterade i en malström av färglös intighet, drömska själsliga rörelser kring ett ogripbart svart hål.