De långsmorda orden.
Jästa i sin dekadens
Som en avlång baguette
Torr men med flödande
margarin.
Ville vara mer än de var
Tog snabbt slut i hungrig
Trut,och i lyssnande
Åhörar-skarors öron.
Föreläsarens spruckna
stämma fick lindras av
ett glas kallt vatten
Medans I:a Världskriget
Pågick utanför.
Trist vara Nationalist
När människor slaktas
I hundratusen tal och
de flesta till sist kom
till insikt att det bara
Rörde sig om färgen
På en flagga.
Vart har den insikten
tagit vägen idag?
Undrade Drosty Hoffmayer
Där hon satt på sin veranda
Invid ett blåsigt alplandskap
Höll i ett fotoalbum från förr
Med bilder på förfadern den
då så omtalade agitatorn
Wertland Lamb
Lyssnade på radionyheterna
Att det stora landet i Väst
Vunnit en guldmedalj för
Att dom visst var bäst
The greatest of them all!
Som någon slags tröst
för sin inre stolthet?