En tid var jag liten
så liten
så att det verkade som att ingen
såg att jag fanns

en tid
var jag väldigt tyst
men jag iaktog mycket
och såg sådant andra inte märkte

en tid
för väldigt längesedan nu
trodde jag att
jag kunde bli sedd.. bli älskad
för den jag verkligen är

men världen och människorna i den
de springer fort
de jagar .. söker
efter det som syns i det yttre

för mig
är allt det som händer i det inre
som är det
som har det riktiga värdet

det är där du finner
sanningen

sanningen om hur en person är
sanningen om vad som verkligen betyder något

men den verklighet som jag ser
är inte många som vill se
för då måste de även vända blicken mot sitt eget inre

börja vrida och vända på huvudet
utanför det blickfång de envist hållt fast vid

de säger att jag är annorlunda
att jag inte passar in
sådana som jag
våra hjärnor
uppfattar mycket mer
vi har det som kallas för

hög intelligens

men
vi passar inte in
jag passar inte in
håller mig inte inom ramen för hur man
socialt skall bete sig

följer inte spelets regler
jag har med andra ord
fallit utanför spelets verklighet

utanför matrix
och blivit ett virus i det sociala spelet
som kallas det normala livet