det var en röd dag. En dag då det röda 

försvann in i olika nyanser av dess färg.

Dagboksanteckningar för ilskan. Arbetet för någon 

annan än patienterna. Och mitt i kafferasten läste 

hon sin senaste lilla novell om covid -19. Tillät 

ångesten att märkas. 

det var en dag då hon äntligen ställde det runda 

stora ekbordet i köket och plötsligt kom den 

den där plötsliga känslan av att det här är mitt liv 

det var inte han som saknades. 

Hon hade inte ens brytt sig över de enformiga 

upprepningarna i sista stycket även om tanken 

hade ändrat på landat i den andra meningen. 

det var som det var. Hennes läkarkollega och 

bästa vän på arbetet hade sagt att han framöver 

alltid skulle lita på hennes bedömningar av människor 

tidigt. Nu hade även han drabbats. 

Det var ett bord. Ett varmt ord och en röd röd dag. 

inte den minsta chef i korridoren.