Hon heter ”springer så fort
att man inte hinner hämta andan”
och dansar vid foten av kalkbrottet
bortanför ån vid lönnen med de vida grenarna.
Denna sällsamma lek för att finna kärleken i alltet.
Du vet, det oändliga.

Nu står vänskapen och iakttar
de gamlas sammankomst för att
om möjligt få en chans att leva med henne.
Tätt sammansluten vid hennes sköte vilar
den åtrådda sitt härbärge.

Med endast en klänning drömmer hon
sig vidare ut i kosmos lockande ljuspunkter.
Jag sätter mig genast vid åsynen av den fägring
som uppdagas genom hennes blick.

Tillsammans träder vi in i Templet för att tillbe
den högste som funnits, finns och kommer att finnas.
Där är svaret på hennes vandring, liv och glädje.