plockar dunet från sitt bröst

tätar fogar, så vind inte bär bort

ömtåliga redet

man sätter aldrig livet i bur

eller håller fast det ogripbara

det sitter på gren

sjunger i dur

sina drillar

under höga tempelvalv

hjärtats tysta saga

kan ändå svindlande höjder nå

någonstans i fjärran 

klingar en klar melodi

vandraren nalkas

 gryningsljuset

som buren av starka vingar