Mina tankar kryper ihop till en boll
i ensamhetens vrå.
Jag strider och lider genom
vinternattens existentiella köld.

Glädjen hittar alltid en blotta
i den solida väggen av bitterhet
och brutal sorg

Nu är det lockande att vara.
Löften biter sig fast i mitt blodomlopp.
Så inser jag att jag inte kommer att dö.

Någonsin.

En blodröd granat visar hjärtats väg över kvinnans åtrå.
Där är ametisten det enda tecknet på sann kärlek.

Ormen, som ser i natten, behöver bara mod
att vända andra kinden till.

Här kommer sömnen över mig.
Nu kan jag se.