Vad är det som går och går
och kommer fram
till en dörr som är en spegel?

Vad är både hunger
och mättnad
vila och frenesi?

Jag minns hur dina händer
formade mig som en figurin
skulpterad av strand och ljus.
Hur din mun uttalade ord
som ingen någonsin uttalat förut.

De ringlade som rök runt mitt hjärta
som dimmiga minnen från min urtid.

Jag försöker transkribera
blicken i dina ögon
till ett språk jag förstår
men tänker att tiden
har sprungit ifrån oss
som ett rovdjur med blodvittring
och att kvar finns de många frågorna
som saknar skriftspråk och tolk.

Vad är det som går och går
fram till dörren
bakom vilken kärlek kan omsättas i liv
och drar igen den
med ett svagt knäppande?

Av alla gåtor
är kärleken den svåraste.