Jag tänkte skriva något om artificiell intelligens, superdatorer, dna och proteiner (livets byggstenar), inspirerad av en artikel i dagens DN.
Men det är sent och jag tänker på att det är Lucia idag. Den 14 december 2007 dog min mamma, och Lucia-dagen är sen dess för mig förknippad med den sista dagen som jag hade kontakt med mamma. Dagen efter Lucia hade hon försvunnit in i dimman, men den trettonde var hon fortfarande helt medveten. Jag sjöng Santa Lucia för henne, och hon sjöng med. Jag antar att vi sjöng den italienska versionen, den som handlar om en liten båt på havet under stjärnorna. Sul mare luccica l'astro d'argento. Barchetta mia! Santa Lucia.
Livets byggstenar... jag tänker på vilket mirakel varje människa är. Ja, alla levande varelser. Det märkliga är inte att vi dör, det märkliga är att vi kan leva. Alla dessa "byggstenar" som måste samverka på rätt sätt. Så mycket som kan gå fel, så enormt mycket som krävs för att det ska bli rätt.
Någonstans i universum finns de atomer (eller kvantar eller vad de minsta kända delarna kallas nu för tiden) som en gång var min levande mamma. För inget liv upphör, det förvandlas bara till en annan form. Mamma är död men livet fortgår.