det visslar tystnad det väser köld
så varmt som oljud
av obestämda radiobrus

en med rosornas lykta
rest skymningskuliss
så rodnande som
midvinterkinder
är

en med törnets taggars
fallna sol
av oceaner
slukad
storm

efterlysning
ett bortkommet varande
utan ett döende

ett tynat ansikte liksom i spegeln
bakom hinnor av självets smog

det går att rodna utan att skämmas
som att somna men ändå vakna
likadan
förkolnad av tankarna
i ångmaskinens skorsten
som ravinens efterlysta norrsken
som den himmel som är mörkare
än tankarna
förkolnade