Vet att detta är fånigt att känna så här,
även om jag vet att jag rätt till mina känslor
och upplevelser.
Jag vet också att jag måste jobba på mitt icke-dömande.
Bara uppmärksamma.
Bara notera.
Aldrig döma.
Vara neutral.

Jag skäms över hur mycket motstånd jag har
inom mig. Kanske en del trotts också.
Motståndet, trotset och skammen är mina
ständiga följeslagare.
De förstör för mig.
Särkilt skammen.

Skammen tillåter mig inte våga att göra fel
eller misslyckas. Den säger åt mig att jag inte borde försöka
eller satsa på något.
Att det klokaste alltid är att göra saker som jag redan kan.
Skammen står i vägen för min nyfikenhet och alla mina frågor.
Jag gör allt jag kan för att skammen aldrig ska skina igenom mig.

Motståndet lyssnar på allt som skammen har
att säga. Allt blir till en stor stoppskylt. ”NEJ”

Man skulle kunna tro att trotset,
i detta fall skulle vara behjälpligt.
Att trotset skulle trotsa all
skam och göra tvärtom.
Tyvärr är det inte så.

Trotset leder mig till misstänksamhet.
Den säger åt mig att inte lyssna på råd.
Att aldrig göra det som råden säger mig.

Ibland skrattar jag högt åt hur min
hjärna fungerar, särkilt när jag inser
hur barnsligt mitt beteende är.

Vet inte hur många gånger jag ställt den
här frågan till mig själv:
”Varför låter du dig, gång på gång styras
av dessa negativa känslor?”
”Du vet ju att det är fel?’”

I samma stund som jag ska besvara frågan
kommer alltid en genomträngande kommentar
som säger ”Men snälla, just nu kretsar allt kring till ditt ego!
EGO! ”

”Mitt ego.
Precis, det är ju rätt äckligt faktiskt.
Släpp det bara.”

Jag ska släppa mitt ego.