Jag hör spillkråkan med sin kulram
snabbt passera
i telefontrådsbågar
ur sekunden innans
sägenomspunna skede,
förvarad i ett för alltid
som inte äger styrmedlen
för påföljande sekund,
i vilken jag
som diktarjag,
generös med min sparsamhet,
låtsas finnas,
lika avlägsen från den förra sekundens
mytiska spillkråkevärld,
läskpapperstätt slutande
till den saga vi kallar nu,
som från Big Bangs tysta plötslighet,
där ”här” är en matematiskfilosofisk teori,
på botten av en singularitet,
ur vars o-het allting sträcker ut;
mina händer långt bort
i tidevarv med evighetsanspråk;
mitt huvud en stjärnsmäll
i ett svart hål;
mina fötter en teori om gångarter
i galaktiska rörelsemönster:
allt sett från överallt,
i törsten efter nya bokstäver
och monokroma skriftställningar

Dagen är en enbent man
i Varanasi,
som svingar sig fram
i marknadsvimlet
med en övertygelse
tätt tryckt till bröstet,
medan ett ingenting står storögt
i skogslandens snöyra,
och en någon försvinner
med sitt ansikte framför sig
när tiden slår igen
med ett afatiskt utrop
tätt bakom