Åren samlar växterna i sitt herbarium
torkar och pressar mellan svala valsar
en handfull sammanflätade stjälkar
och livet flämtar helt obemärkt förbi
med en korg sydd av löv på armen
– vad är ens världen, snart nergrävd, skrapande
mot kistans lock, bladen som klibbar mot fuktigt trä –

sömnen skyr dig, nattslända;
småflyn som lever bara någon dag
ska inte sova – Men drömmer vi i döden, frågar du,
kan vi vakna ur den
kan vi vandra till kanten av dessa utsträckta landskap
veckla ut våra nyskrivna kartor
som tvestjärtens hopvikta vingar?

där går en rad av aspträd ner mot vattnet
med dryaders slanka grenar, stammens kotor;
de gräver oss ur bottendy, sköljer mångatans lin
lyfter stigarnas källa
ur strändernas bläcksvarta sand –
i en korg sydd av multnande löv
vilar drömmens vidsträckta skogar