Såg på mig rockarna såg och såg 

min mun försvann i tankarna på 

allt som skulle sagts och snart 

var varje kroppsdel bortsuddad 

du hade ingen aning om mitt blods 

rätta hemvist och aldrig har du 

älskat någon annan än just mig 

dina spår ligger mörkt röda i din 

huvudstads skrymslen och i din 

garderob och i dina hemliga skuggspel 

älskar du mig än. Men här är blott guden 

ett minne och meningsfullheten spelar 

samma spratt med oss som då fast vi 

undrar kanske bägge två hur ett spratt 

kan lukta så starkt och det verkliga livets 

innerlighet så omöjlig att helt återge 

och finna åter så vi ruskar av oss minnets 

heligaste klädesdräkter gömmer dem 

i samma vardaglighet vi döpt till det

verkliga livet men till och från skär dina 

rop genom tidens tunnel och min mun 

växer av alla stavelser som hindrats 

och här vecklar jag ut mig under dig 

och här blir vi det vi var tänkt att vara 

och förbli. Jag älskar dig lika intensivt 

en människa har förutsättningar till 

lika genetiskt genomborrat flämtande 

och tidlöst och när jag beställt det där 

hemkitet för att påvisa spår av Covid -19

föreställer jag mig min död som jag 

föreställde mig den med dig vid min 

sida. Inte alls inget alls så orädd för 

den så genombrutet lycklig över stunden 

undret och aldrig att hon tänker förstå hur 

hur hon kunde vandra bort från dig så 

plötsligt aldrig aldrig att en enda tråd från 

rockarna ska lösas upp och ramla