Vi ser henne skymta förbi
någonstans i periferin
vid varje tillfälle
av kris

Hon kommer med löften
om en stundande frid

I midvinterns mörker
hon skrider förbi

Som en hägring om frihet
från ångest och sorg
i det iskalla helvete
som är vår borg

Men
när vi fyllda av längtan
vill ta henne i vår famn

Utan att veta
hennes rätta namn
finner vi blott dödens kalla hand

Men vem är hon då?

Hon
är den värld
vi önskade fanns

Den som bakom alla rädslor
av att förlora någonting
försvann

Hon är kärleken
som inte lämnar
några fotspår
när hon går
bara löften

Hon är döden
och man blir vacker
av att se henne rätt i ögonen

För i samma stund
kan vi höra hennes rätta namn

Hon heter Livet
när ingenting längre står för givet