ständigt droppande dugg
jag frusen ensam ömklig
skälver ordlös utomhus
helt apropå en pust i nu
fläkt från marken lättar
når näsborrars närhet
doften den sista kraften
uppkäftig breddfyller jag
på pin kiv andningen
till luftpelare från läppar
ända ner till aveolerna
mitt nyss orkeslösa inre
spetsas med livsgnista
mot diafragmats botten
en oväntad pyrande glöd
jag blir en gnutta delaktig
i kretsloppets skapande
som åtgärdar utanför inuti
omgärdar så
den tysta heta gemenskapen