Det stod en Björk invid ån och i luften 

anades du inte längre mina armar 

miste all sin spänning de levde 

avslappnande och nära 

här anades du inte längre inte alls 

här var du allt och det jag såg och 

det som hände skedde enbart för 

att du var här 

kanske kärleken är jag ändå 

spröda toner av min stumhet var 

ett lån en krycka en sliten bro över 

just till detta nu måhända att jag 

erövrat mig själv åter 

Du lägger något milt i atmosfären 

kvinnligheten bor däri min stackars 

vante utav sårbarhetens sömmar 

syr du åter med din sytråds genomskinlighet

och du jag hoppas än jag är det tungan 

stavade inför vårt avslut på något märkligt vis

gör dess riktighet, tanken om den, mig inte längre

sjuk 

du jag snavar ser du men du tar mig alltid 

upp ser du våra leenden evigt sparade 

inunder uppväckta av livets rus 

känner du inte hur jag ser dig 

såsom ingen sett på dig förut 

I björken är vi gömda i morgondaggens

tidigaste timme i livets pauser då våra kroppar 

anar delar utav livets under ser du hur vi 

kryper stilla fram 

du var en märklig man så ung så gammal 

så trygg och jag så ofärdig full av levnad

av ärr av ögonblick av smärta 

så dödligt kär i det du gav så in i märgen tagen 

att min sorg mina egna brott mot kärleken 

mitt arv, anknytnings sjukaste delar skrek 

och älskade på samma gång 

men idag ser du känner du hur du krupit in

i varje fiber av det mänskligaste i gräset

betraktelsernas grund i björken den som blir 

dess tecken dess ljust ljust sprödaste gröna 

är du när