Det är dan före dopparedan. Undrar förresten hur många i den yngre generationen som doppat i grytan? Möjligen får dom helt andra associationer... Det var länge sen det förekom något dopp i grytan på vårt julbord och jag saknar den inte.

Däremot kommer jag att sakna sonens närvaro i år. Det är första gången sen han föddes som vi inte firar jul tillsammans. Jag skickade en julhälsning till en bekant tidigare idag, och fick en hälsning tillbaka, där hon tog för givet att sonen var hemma över helgen. Han skulle alltså åkt kollektivt i 6-7 timmar och riskerat att ta med sig smitta som en extra julklapp till sina föräldrar?

För henne var det tydligen självklart att man gör så, för mig är det motsatta självklart. Och lika självklart är det för min son. Att avstå från onödigt resande. Han kan ordna sitt eget julbord, vi kan prata i telefon. Det är tråkigt att inte kunna träffas, men vi överlever. Förhoppningsvis kommer det fler jular. Det gör det kanske inte för dom som blir smittade av såna som gör icke nödvändiga resor.

I morse läste jag en ledare i DN med rubriken Tack till de osynliga hjältarna. Jag trodde det skulle handla om alla som jobbar i vården, men dom är ju inte osynliga. Det var alla som följer råd och rekommendationer som avsågs. Citat: "Jag tänker på dem som trots det lidande det innebär att vara isolerad från sina människor, sin flock, fortsätter att ta ansvar och göra det rätta fastän det känns fel. Hur de med tungt hjärta ställer in också jul, och nyår. Det är lätt att glömma bort alla de där som inte syns. Men jag tänker på er. Och på riktigt: Vilka hjältar ni är, i det osynliga."

Jag svalde ner gråten i halsen.