Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En julsaga


Järngranen


 Han smög sig sakta längs vattenlinjen. Isen nådde inte ända in till land. Långt därute i vintermörkret hörde han djupa suckar. Det var havet som vände sig i sömnen. Han klev ner sig i snömodd och vatten när ett slagglok dundrade förbi på väg från hyttan ut till slaggtippen längre ut på näset. Därute lyste och glödde marken som hade det varit vulkanutbrott. Han svor och förbannade den blöta, sörjiga havsstranden som han just blött ner ena näbbkängan i. Spillvärmen från järnverket fördes av strömmarna längs strandlinjen, och gjorde de närmsta metrarna ut från land isfria. Han fick ju inte bli upptäckt heller, för hans uppdrag var inte av denna världen, bokstavligt talat. Han drog mössan från Wille Eliassons Partiaffär i Karesuando tätare om ansiktet, för decemberkölden i havsmörkret bet i kinderna, och han var rädd för svavellukten från järnverket. När skyarna drog undan och blottade lite vinterhimmel såg han Karlavagnen, och drog en linje genom ett par av stjärnorna i det celesta ekipaget för att kolla var Nordstjärnan befann sig. Han ville vara klar över vädersträcken, utifall han skulle behöva göra en hastig reträtt ut i mörkret. Månen drog sin försilvrade mårdhårspensel över skrotansamlingarna runt järnverket, och horder av silverfiskar kvillrade fram ur slagguppvärmda jordkokor.
 
SKIFTBYTE & SUICIDDRÖMMAR
 
Inne på järnverket hade nattskiftet just gått på. Eftermiddagsskiftets alla arbetare vällde hemåt. En lång rad av bilar lyste sig ut genom grindarna, förbi vakterna som gick ut och stoppade enstaka bilar för att kolla innehållet i skuffarna, och mörka skuggor på hastigt förbiflygande cyklar vimlade förbi de raskt utpromenerande fotgängarna med sina matsäcksväskor i näven, hukande ut mot privata göromål i privatlivens livströtta hyreslägenheter, där förmiddagens brödsmulor låg kvar på vaxdukarna framför transistorradioapparaterna som grus i ögonen på hemkommande nernötta daglönare i stålbranschens tungmetallförgiftade skiftgångar. Nyduschade styrreglerare, instrumenttekniker, traversförare, gasskärare och plåtslipare med vått hår och tvåldoftande händer klev ur bilarna och öppnade bagageluckorna för kontrollen. Inne på stålverket tappade man just kaldon, och det vita stålet sköljde ner i skänken som hängde i kranen. Kranföraren tänkte att om han någonsin blev riktigt ordentligt trött på livet skulle han kasta sig i skänken just när man hällde i stålet från kaldougnen. Inom en sekund skulle han vara blott och bart mineraler i ett stålbad, och inom en halvtimme skulle han redan vara utkavlad i stränggjutningen och uppkapad i lämpliga stålämnen. Inom ytterligare några timmar eller dagar skulle han via götverket ha blivit utplattad till plåt, och via svalbädden skulle han strax nå saxsträckan och bli klippt i lämpliga dimensioner. Hans eventuella brister skulle avslöjas med oljekanna och ultraljudsapparat, och overallklädda plåtslipare iförda hjälm, hörselskydd, skyddsglasögon, andningsskydd, grova handskar och kraftiga läderstövlar skulle snabbt slipa bort förbjudna sprickbildningar med sina slipmaskiner som såg ut som skottkärror, utan att minimitjockleken tangerades.
Efter att ha lagrats någon tid, och kanske seghärdats i ugn, skulle han så lastas ut på järnvägsvagn via utlastningen, och sedan skulle det bära av ut i världen på järnvägsrälsen eller styckegodsfartyget, till vem vet vad för byggen på fjärran orter. Kanske skulle han bli till vattentäta skott i någon australiensisk ubåt, eller också skulle han bli granatkastare och få spy död och förintelse omkring sig i heta ökenkrig långt under horisonten. I värsta fall skulle han bidra till förskjutning i lasten och en hel fartygsbesättnings gående i kvav på ett stormigt Nordsjön i midvintern. Utsikterna för en självmördare i en stålskänk var minst sagt fantasieggande, och kranföraren nästan längtade efter att bli ordentligt ledsen, så att han med gott samvete kunde ta sig ett stålbad, men tyvärr var han en ganska glad och sprallig lax, och något självmord kom inte åstad denna natt, och förmodligen inte senare heller, trots att han var ovanligt nyfiken för att vara en vanlig svensk arbetare, och fastän viljan, rent hypotetiskt, var nog så god. Skänken blev snabbt fylld, och kranföraren manövrerade iväg bort till stränggjutningen. Förr i tiden hade han tappat stål i en rad av kokiller som stått på små vagnar på ett järnvägsspår som ledde in i stålverkets värme utifrån mörkret och kylan därute, medan långhåriga laboranter från Driftforskningslaboratoriet uppe på höjden följde hans minsta manövrar med protokoll och tidtagarur i näven, men nuförtiden tappade han hela skänkens innehåll i ett enda drag i stränggjutningen, och en lång sträng av avsvalnande stål kavlades iväg vartefter och skars i lagom stycken av gasskärningsmaskiner längs linjen.
Han mindes också med ett visst vemod den gamla Martinugnen, som för länge sedan blivit utrangerad och nermonterad.
 
MED RYGGEN MOT VALSVERKSVÄGGEN
 
Varelsen ute i strandlinjen smög sig sakta upp över järnvägsspåret när månen gick i moln. Han rann iväg som en iller längs rälsen, och stod snart flämtande med ryggen tryckt mot valsverkets smutsiga tegelvägg, där någon med krita skrivit "Closzcha Grande", som ett budskap från för länge sedan utdöda och bortglömda shamankulturer. Han lyssnade och vädrade, men ingen hade upptäckt honom. Han hade studerat ritningarna han fått av sin uppdragsgivare, och han visste precis var han befann sig. Nu gällde det att vänta några timmar, tills det rätta ögonblicket var inne. Det fanns bara en tidpunkt då han hade möjlighet att utföra sitt uppdrag, och det var vid 2-tiden på natten, när arbetarna tog fikapaus. När han satt där i mörkret, med en brädlapp under häcken för att skydda sig mot kylan som steg ur marken, förbannade han sin uppdragsgivare. Skulle det verkligen vara nödvändigt att vidta sådana här mått och steg för att få ordning på några bjällror, som dessutom var syntetiska. Nå, Chefen var Chefen, vilket han fått lära sig på ett ganska brutalt sätt, och själv var han ju bara en liten nisse i världen, och fick rätta sig efter sin grymme boss, om han ville få någon gröt i sitt fat! Han mindes en jul för ett par hundra år sedan då han misskött sig så kapitalt att julgröten uteblev, och så fick han gå och hungra ett helt jävla år innan han fick en ny chans. Hans chef var en riktig satans slavdrivare - det kunde tusen sinom tusen nissar Jorden utöver intyga. Frågan är om det egentligen var värt ett mångtusenårigt liv att tjäna under en sådan herre, och om det inte trots allt hade varit bättre att bli född i människohamn och få dras med människors plågor ett ynka sjuttiotal år, för att sedan sjunka ner i mineraltillståndet och utblandas i de materiella världarnas undersköna molekylstrukturer. Nå, han var en gång för alla nisse, och nu satt han och väntade på rätt ögonblick utanför valsverket i decembernatten. Fy tusan!
 
JÄRNGRAN I SMYG!
 
Stunden närmade sig. Nissen kastade en blick på sitt armbandsur i skenet från månen, som nu stod högt på firmamentet. Fem i två. Han hörde hur det efterhand blev tystare därinne på valsverket. Jobbarna släppte vad de hade för händer, vred av sina reglage och slog av sina strömbrytare. Rast! Som bin runt sockerbitar samlades arbetarna i sina matsalar runt de utnötta perstorpsplatteborden, där de åt innehållet i matlådorna av rostfritt stål, som de hämtade ur de gröna värmeskåpen. Efteråt hällde de upp hett kaffe ur termosarna, och tog sig en avslappnande rök. Snacket gick om Volvobilar och sport, och det var sällsynt ointressant att lyssna till de materialistiska och stendumma typerna.
Nissen slapp lyssna. När hallen var avfolkad smög han in längs väggen, i skydd av skuggorna. Han tog sig i sicksack, som för att undkomma fientlig eld, fram till gasskärningen i götverket. Han såg sig oroligt omkring, men alla arbetarna satt i sina matsalar och utbytte tomma ord, och dammet började lägga sig ute i hallen. Nissen gjorde det han övat så många gånger inför avfärden från Bourges. Han lokaliserade svetsutrustningen, tog på sig svetsmasken, fällde ner visiret framför ansiktet och började svetsa ihop järnspån som arbetarna skurit ur göten som låg i sanden på golvet. Svetsröken steg bakom göthögarna, och groteska nisseskuggor kastades upp över balkar och plåtvalsar och högt upp längs tegelväggarna när svetslågans bländande ljus stötvis sköt ut genom svetsmunstycket, men ingen observerade nissens förehavanden. Det var tur för dem, för hade någon fått se nissen hade denne inte haft något annat val än att mörda och slå ihjäl! Hur skulle det annars ha sett ut?  Nissen jobbade på, och under hans händer växte en välbekant form fram ur svetsröken: En järngran! Ja, nissen tillverkade en julgran i järn! Den var spretig och vass och vid pass två meter hög, med perfekt julgransform. När nissen var klar tog han av sig svetsmasken, strök Karesuandosmäcken av huvudet och torkade svetten ur ansiktet med den. Han var sotig och trött, och hans bylsiga, gråa tomtenissekläder var lortiga av industrismuts. Spetsarna på hans näbbkängor från Kautokeino stack upp ur järnfilspånen. När nattskiftets matrast var tillända, och jobbarna slog upp dörrarna till sina matsalar och föll ut i nattarbetets vedermödor släpade nissen just ut sin järngran genom porten, bort över industrimarken och ner i vattenlinjen.
 
EN JÄRNGRAN I EN UBÅT
 
Han fick ner granen i roddbåten, och stakade sig ut en bit. Mellanrummet mellan stranden och isen var inte långt, och snart måste han släpa båten med järngran och allt över isen. Månen tittade fram bakom molntrasorna som drev in över järnverket, och långt ut på isvidderna släpade den ensamme nissen sin börda. Ute vid Hävringe väntade öppet vatten, och nissen kunde sätta sig till rors. Han hade beräknat riktning och avstånd korrekt, och medelst död räkning nådde han avtalad plats. Strax hävde sig ett stort skrov upp genom vattenytan. En ubåt! Flera matrosnissar sprang upp på bryggan och välkomnade nissen i roddbåten. Skyndsamt släpade man ner järngranen i ubåtens innanmäte, och knappt hade man inifrån skruvat på manluckan så sjönk ubåten ner under ytan igen, och allt var lugnt och stilla på havet i natten. Det var en väloljad aktion! Inget fanns som vittnade om den febrila tomtenisseaktivitet som nyss varit i full sving härute, och inne över land steg den vita plymen med vattenånga från koksverket rakt upp i nattkylan. Det slamrade avlägset från valsverket, och en lugn sjö sköljde lojt mot Källskären.
Människorna hade ingen aning om det, men substansen i alla de ubåtrapporter som stressat de svenska militärerna och politikerna sedan början av 1980-talet var i själva verket inget annat än sporadiska tomtenisseubåtar på tomtenisseuppdrag. Det kunde vara nog så farligt, för tomtenissar i tjänsteutövning var beslutsamma typer, som inte ryggade för mord och dråp och våldsamheter av alla de slag.
 
UNDER PRESENNING MOT BOURGESSTUDION
 
Just den här ubåten, som hämtat upp nissen med järngranen från Oxelösunds Järnverk strax utanför Hävringe, och lämnat en ensam och tom eka guppande i månskenet därute, satte kurs ner mot Frankrike. Nissarnas chef, Tomten själv - en rå sälle - hade flyttat från Nordpolen till Frankrike, där han medelst lögn och list och hiskeliga nissetorpeder tagit över en välutrustad elektronmusikstudio i Bourges. Han hade under en av sina nattliga rövarresor råkat göra inbrott i kompositören Ralph Lundstens elektronmusikstudio Andromeda utanför Stockholm, och då passat på att lyssna till några Lundstenstycken som verkade angå honom personligen. De hette "Kyla", "Norrsken", "Snöstorm" och "Jul", och kallades med ett samlande namn "Vintermusik". Tomten hade blivit helt såld på den här musiken, och han visste att han måste hitta ett ställe där han själv kunde tillverka dessa magiska klanger, som glittrade som snöstjärnor på skare i månljusa Norrlandsnätter! Det fanns ingen möjlighet att ta över Andromedastudion, eftersom Ralph Lundsten var hälften Människa, hälften Gnom, och stod under Makternas beskydd, men nere i Frankrike lyckades Tomtegubben ta över studion i Bourges, och där satt han nu och inväntade sina nissar, som just anlöpte Bretagnes kust. Järngranen nådde dagen därpå Bourgesstudion över land, under presenningen på flaket till en gammal lastbil, och Tomtegubben lyste upp längst inne i sin studio.
 
VOILÀ! SA SYNTTOMTEN VID MACINTOSHEN!
 
Äntligen stod den där, järngranen från Oxelösunds Järnverk. Den var vass och hård, och blänkte som snökristaller där nissen gått fram med vinkelslipen. Äntligen! Voilá! utropade Tomten, som redan börjat lära sig franska. Han var beskänkt av en flaska Bourgogne, och i mungipan hängde en rykande gauloise. Patén och ädelosten stod framme, och Yamahasynten och ringmodulatorerna och alla de andra elektronmusikapparaterna var påslagna och uppkopplade på Macintoshdatorn. Bara järngranen hade fattats, men nu stod den mitt i studion. I en elektronmusikstudio av rang, där enbart syntetisk musik tillverkades, musik med vassa ljud och spretiga kontexter, platsade absolut inte en vanlig julgran, huggen i vilda skogen. Nej, här måste en syntetisk gran till, och vad kunde passa bättre i Tomtens egen elektronmusikstudio än en vass och spretig järngran, tillverkad i smyg på plats under ett nattskift på ett järnverk i Norden? Nu var Tomten nöjd. Nu skulle han jävlaranacka komponera!
Tomten satte igång , och de som passerade förbi studion i den franska vinternatten kunde höra en skrällig, slamrig och utsökt spretig version av Bjällerklang tränga ut genom ventilationstrumman. Inne i studiovärmen jobbade bra många Megabyte inne i Macintoshen, och på golvet låg en skara stupfulla tomtenissar, som fått en låda starkvin som belöning för sitt väl genomförda uppdrag. Tomtegubben satt lutad över sin samplingssynt i Bourges, och vid Hävringe lotsstation drev en obemannad roddbåt in mot klipporna, samtidigt som Örlogsbasen vid Berga fick ännu en rapport om en siktad möjlig ubåt i vattnen mellan Hävringe och Källskären.
 




Prosa (Fabel/Saga) av Ingvar Loco Nordin VIP
Läst 18 gånger
Publicerad 2020-12-24 13:26



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ingvar Loco Nordin
Ingvar Loco Nordin VIP