Som alla goda sagor börja bör,
så ock denna knorriga saga gör....

Det var en gång en flicka som hette Maria. Hon bodde i en liten stad i Värmland som hette Mellanfors, just för att den låg mellan två forsar; Lill-och Storforsen.  Tillsammans med sin mamma och pappa och lillebror Johan. Den här sagan berättar om en dag i hennes vuxna. Närmare bestämt dagen före julaftonen 2003. På grund av olika händelser och upplevesler under dagen kommer den att bli minst sagt minnesrik.
1967 är hon 7 år gammal och hennes lillebro Johan är 3. Så länge hon kan minnas har julaftonen alltid  firats hos hennes mormor och morfar i deras stora hus i Göteborg tillsammans med hela släkten av fastrar och mostrar, farbröder och morbröder, kusiner och kusinbarn i olika åldrar, eftersom det är det enda stället där alla får plats. Det är alltså berättarjaget som är Maria.Och så kan sagan börja.....

 *****
 

 1967
Julafton
Göteborg

Vi anländer strax innan klockan ett på julaftonseftermiddagen och redan i hallen,  medan vi hänger av oss våra vinterkylda ytterkläder på den överfulla hatthyllan möts vi av glada välkomsthälsningar från de vuxna, medan de lite yngre kusinerna springer omkring och tjoar och leker med varann, som de brukar göra när de kommer tillsammans. Flera mostrar och fastrar befinner sig i köket hos mormor,  dit mamma genast försvinner för att också hjälpa till att lägga upp julmaten på uppläggningsfaten. Sedan bärs de in i matsalen och placeras på det vackert dukade matsalsbordet. Allt medan de flesta mor- och farbröder och de äldre kusinerna har samlats i det stora vardagsrummet, där den stora klädda granen står på sin vanliga plats.

Men i år är det en helt annan möbel som fångar allas intresse. Morfar håller just på att stolt förevisa den splittert nya Televisionsapparaten, när jag försynt smiter in och ställer mig bredvid pappa som håller lillebror på armen, och väntar på att han ska prata klart. Först när han tystnar börjar jag rodnande gå runt och artigt hälsa på de vuxna, som den väluppfostrade flicka jag är.  Att genomlida hälsnings- proceduren är alltid jobbigt även om alla är både trevliga och vänliga. Efteråt kommer ett uppskattat leende från pappa vilket värmer i hjärtat. 

Medan de vuxna pratar med varandra går jag in i matsalen och fram till julkrubban som står framför de stängda verandadörrarna. Där ligger Jesubarnet i sin säng medan Josef och Maria och de tre vise männen knäböjer omkring den. Varje år köper mormor ett nytt djur till stallet och i år står det en ny svart- och vitmönstrad ko med kalv bland de andra djuren. "Polis-kor" kallar jag dem, eftersom polisbilarna också är svartvita.Det sitter några kusiner i min egen ålder på soffan bredvid krubban. Karin och Lillemor heter de och är tvillingar, men de är inte lika varann alls. Blygt sätter jag mig bredvid de och säger lite försynt "Hej." Vi har inte träffats sedan i somras då vi hälsade på i deras sommarstuga på Öland under en vecka. Först sitter vi tysta och tittar lite förstulet på varann, men så hör vi någon av morbröderna gapskratta från vardagsrummet och börjar fnittra alla tre. Plötsligt kommer vi ihåg allt kul vi gjorde tillsammans i somras och börjar nästan prata i mun på varann. Hela tiden fylls bordet på med den ena delikatessen efter den andra. Efter en stund bestämmer vi oss för att gå in till de andra i vardagsrummet. 

Mamma kommer leende in i rummet med röda spisrosor på kinderna och går fram till pappa och lillebror. Hon lägger armen om pappas midja, samtidigt som lillebror sträcker sina små armar emot henne. Skrattande tar hon emot honom och han ger henne en stor smällkyss. Så vänder hon sig om i rummet och säger med hög stämma så att alla hör; "Nu är det serverat i matsalen. Varsågoda allihop." En efter en går de vuxna iväg och när de börjar sätta sig runt bordet tar det en bra stund innan alla är på plats. Då först sätter vi oss ungar bredvid våra föräldrar. Och sedan äter och dricker vi i fröjdefull anda och låter oss väl smaka av den goda julmaten. Ett trivsamt lugn lägger sig så småningom stilla över oss allihop. 

Men snart tar värmen från de levande ljusen och de tätt hoppackade parfym- och rakvattendoftande kropparna ut sin tribut på sällskapet. Blanka pannor torkas, en skjortknapp i halsen knäpps upp i smyg, en slips åker av, kavajer hängs skrattande upp på stolsryggarna, ett par högklackade skor ligger gömda under en stol. En diskret fis här och någon liten rap där..... både från stora och små. Ja, till sist blir det uppenbart att luften i rummet behöver bytas ut, och en av de något överförfriskade farbröderna frågar högljutt om han kan öppna ett fönster innan någon svimmar av värmeslag. Han ser ut att själv vara på god väg. 

Och så börjar ett diskuterande bland de vuxna om vilket fönster som ska öppnas i matsalen, tills någon kommer på att det enklaste är att flytta undan julkrubban och blomsterarrangemanget och öppna dubbeldörrarna till glasverandan. Så görs också ganska raskt och lite ovarsamt till mormors förskräckelse och in väller den friska vinterkylan till mångas belåtenhet. Det hörs många djupa befriande suckar och uttryck som "Herregud så skönt." 

 ... fortsättning följer...