Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En krönika om livet i en svensk småstad på 1960-talet


VERI SIMILIA

Kapitel 1

ATTS

Det var vinter. Ja, det var faktiskt nyårsafton 1965-66, och en kille i Sherlock Holmeshatt närmade sig med vassa blickar bakom de mörka, starkt myopikorrigerande glasögonen. Han hade ett vasst, fågelaktigt ansikte och en liten huvudknopp. Jag mer anade än såg den lätt hotfulla blicken under Holmeshatten.
Det var fest i en källare någonstans på Ringvägen. Jag vet inte vem som bodde där. Någon brud, tror jag. Den säregne Sherlock Holmesmannen hette Atts, och jag frågade honom på stående fot, mitt i vimlet av duffelbärande källarbesökare, om han ville lifta med mig till Turkiet framåt våren. -”Förmodligen”, blev svaret. Efter denna korta och tämligen kärva första kommunikation var vi svurna kumpaner.

KALLSTRAM

Atts, som kom från Oxelösund, pluggade på gymnasiet, och bodde i en studentlya i en källarlokal utåt Rosenkälla. Där var han ytterst spartanskt utrustad. Inventariet bestod av en madrass direkt på golvet, en pinnstol, ett rangligt bord med perstorpsplatta, en kokplatta, en redan då urtida grammofon, en gitarr och en samling böcker.
Atts presenterade mig för en lång, gänglig och tystlåten yngling som alltid var helt svartklädd och såg ut som Nils Ferlin, fast han väl hade mer gemensamt med Lasse Lucidor eller Viktor Arendorff. Man kallade honom vid efternamnet - något annat var inte att tänka på. Han hette Kallstram, och bara mörka myopikorrigerande glasögon även han, men hans blick var inte alls vass eller hotfull. Den var mer Kristuslik, som såge han ut över människornas värld, trött och förlåtande.
Kallstrams blick var för det mesta inåtvänd, men när den någon sällsynt gång vände sig ut mot det dagsaktuella tog det en god stund innan hans bruna ögon ackommoderat till den för oss andra synliga tillvaron. Kallstram var välfriserad, vilket hörde till undantagen i djupingkretsar på den tiden, men luggen hade han låtit växa. Den kammade han oljigt åt höger, lät den gå ner i en våg framför högra örat, upp över detsamma och ner därbakom, där den hängde på högra nacksidan. Varken förr eller senare har jag iakttagit en dylik frisyr. Den var Kallstrams och ingen annans!


PRESLEYDIGGANDE LANTNISSE - DJUPSINNIG TJAJKOVSKIJYNGLING


Både Atts och Kallstram var sällsport vittra. Jag satte mig i sinnet att också bli djupsinnig, och begynte till den änden läsa in vad som fanns i Atts källare och Kallstrams svarta portfölj. Det var allt från Pindaros och Herakleitos till Friedrich Nietzsche och Erich Fromm.
Dessutom innebar lieringen med dessa skärpta Oxelösundskisar att jag blev bekant med skrifter av Karen Horney och Ronald D Laing, vilkas avklädande in på bara kroppen av den västerländska (o)kulturen bjöd även mig att skaffa mörka glasögon. Myopin var jag försedd med sedan 12-årsåldern.

Min transformering från skidsportande, Presleydiggande lantnisse till källarhålssittande, djupsinnig Tjajkovskijyngling hade därmed tagit sin början. Jag föresatte mig också att framstå som omåttligt neurotisk och suicidbenägen, eftersom den tidens unga intellektuella med någon somhelst aspiration på vitterhet måste omge sig med en aura av tragik och frånvänd dödsdrift för att riktigt platsa i de olika källarhål där jag efterhand initierades av Atts och Kallstram.

BOLLEN I RULLNING - PATHETIQUESYMFONIN

Dessa käcka Oxelösundsgossar såg även till att skola mig musikaliskt. Jag bjöds Tjajkovskijs Första Pianokonsert och Beethovens Femte Symfoni, och snart var bollen i rullning. Det dröjde inte länge förrän jag var självgående. Hösten 1966 var för mig liktydig med Tjajkovskijs Sjätte Symfoni, och förutom mörka glasögon hade jag nu försett mig med svarta kläder. En hel värld hade öppnats på glänt för mig genom lieringen med dessa Tankens Titaner från Oxelösund. Jag sög i mig böcker och skivor i rasande tempo; till att börja med för att komma i paritet med Atts och Kallstram, men snart för att jag njöt av det, och för att min värld därigenom explosionsartat vidgade sig.

NESTORN PÅ P.E.R.U.K.


Jag läste Petrarca och Rabelais och lyssnade till Grieg och Schumann på P.E.R.U.K., en pacifist/anarkistklubb mittemot gamla biblioteket, i det före detta Kamratkaféet. Där samlades de svåra.
Kallstram var nestorn, för han var definitivt djupast. Han sade nästan aldrig någonting, men då han harklade sig, eller i övrigt gjorde minsta ansats att uttala sig, på sitt lågmälda och knappt hörbara sätt, lystrade alla på helspänn, för att slicka i sig varje nyans, varje valör, från mästarens sparsmakade talorgan.
För det mesta satt Kallstram katatoniskt stilla i sin fåtölj, utan att yttra ett enda ord på hela kvällen. Möjligen kunde man, genom att uppmärksamt iakttaga minimala skiftningar i hans mimik eller kroppshållning sluta sig till vad han tyckte om det som sades runt honom i det nedlagda kaféet, men därtill fordrades lång träning och total uppmärksamhet. Detta var dock mödan värt, eftersom man därigenom inhämtade vad man borde tycka och tänka, och det var guld värt att vara Kallstram till behag.

HÖGA & ÄDLA SYFTEN

Han hade alltid sin svarta, numera legendariska portfölj med sig. Han stegade gatan fram över Stadsbron med långa kliv, lätt bakåtlutad, med portföljen i den helt raka, hängande högerarmen. Man kunde se att han hade höga och ädla syften.
Portföljen innehöll tvenne fack. I det ena hade han en fem, sex särskilt selekterade böcker. Det kunde vara något av Ekelund eller Oswald. (Alltså Gösta, inte Lee Harvey!) I det andra facket förvarades drickat. Ibland var det Lemon Gin, men lika ofta Beyaz. Plånboken avgjorde kvalitén på den delen av utrustningen, men facket var aldrig tomt.
På somrarna slet Kallstram på järnverket, och på vintrarna håvade han in extra slantar på recensioner och essäer i lokalpressen. Han var en verklig det svenska språkets banérförare.

KRONPRINSENS BETTSUGNA GARNITYR


Atts var någon slags kronprins på P.E.R.U.K., och han hade många intressanta drag. Till de mer bisarra hörde att han inte för sitt liv kunde åse en blottad fot - den kunde vara hur raggsockssvettig som helst - utan att kasta sig raklång på golvet och hugga det tandställningsförsedda garnityret i tårna. Vi som ofta vistades i hans närhet lärde oss att undgå bett genom att dra upp fötterna under oss i fåtöljen, eller behålla kraftiga skodon på inomhus, men för intellektuella noviser eller nyblivna samvetsömma var det sannerligen bistert. En stackars pacifist blev faktiskt nödgad att åka upp till akuten en natt för att utbe sig en stelkrampsspruta, när han oförsiktigt suttit med fötterna lättjefullt utsträckta precis under näsan på Atts.

Atts var också en gudabenådad interpret av Dan Andersson, och hans inträngande tolkning av Spelmannen fuktade månget öga, när han lät sitt flinka fingerspel ackompanjera den sorgesamma texten.

LUNE FRÅN KÄRRINGTRÄTAN


Atts och Kallstram var de tändande gnistor som satte mina intellektuella förmågor i brand, men strax uppenbarade sig på planen en spelare som skulle underhålla brasan många år framöver, och sätta outplånliga spår i mina själsförmögenheter. Det var en figur så osannolik att ingen romanförfattare, ehuru fantasifull, skulle ha kunnat hävda honom. Han kom insvepande på P.E.R.U.K. en kväll i december 1966, direkt från konsthögskolan i Holbaek i Danmark, med Dylans nya dubbelalbum Blonde on Blonde under armen och Allen Ginsbergs rasande diktverk HOWL i den gröna anorakens frontficka. Han halade upp HOWL och deklamerade exalterad, med metallisk stämma, ur boken, medan hans bleka fingrar skälvde och darrade.
Ginsbergs poetiska avgrundsskildringar stöttes obevekligt ut i dunsterna från den tillrestes tobakssaturerade andedräkt.
På fingrarnas ovansidor hade han små svarta hår, glest utspridda. De tunna mustascherna darrade och vippade, och den blanksvarta luggen föll ner över den krokiga och sneda näsan, varur de svarta näshåren stack fram. Han såg ut som en exalterad blandning av Adolf Hitler, Olof Palme och Yassir Arafat! Gud i havet! Detta var formidabelt! Jag var förlorad! Det fanns ingen tvekan! Den här mannen hade Sanningen. Sanningen kanske var bister, men jag åtrådde den som inget annat.
Jag blev genast lärjunge till denne bodhisattva. Han hette Lune och hade vuxit upp i en stadsdel som i folkmun kallades Kärringträtan. I denna småputtriga tegelslum hade denne osannolike ande kämpat sig upp mot sanning och ljus, och jag trädde nu in i en värld så surrealistisk, att det är ett sannskyldigt under att den på Hållet på projekteringsstadiet befinnande sig psykiatriska kliniken inte fick hand om mig för tid och evighet.

Det var december 1966 och jag gick i lära hos Lune från Kärringträtan!


Kapitel 2

EN STYGG TOMTE


Via ett vitt hus på en vit slätt - Kjesäters Folkhögskola - där han skrev haikus och drack te, och de orientaliska musiksamlingarna på konsthögskolan i Holbaek, där han slipade sin österländska emfas, återvände han till Skitköping och sopade rent i de intellektuella leden.
Han var giftig och diabolisk, och hade en syrlig kommentar till var och en av oss. Han var en stygg tomte som anlände från Danmark i decembersnön och serverade oss sina elakheter, medan han log sitt sataniska, tobaksstinkande leende.
Lune var en demagog med välsmort munläder, som inte lämnade någon ordväxling med mindre än total seger. Den som gav sig i diskussion med honom fick räkna med att bli stungen, och för Lune var ingen pil för giftig att använda.
Möjligen berodde hans beredvillighet att verbalt nersabla sin omgivning på barndomens underdogår i Kärringträtan, eller på hans självklara roll som hackkyckling i småskolan, där han stoltserat med sina tidiga Buddy Hollyplattor och ett signerat fotografi av Werner von Braun.

De ångestfyllda upplevelserna från barndomen tog han nu å det gruvligaste igen på alla i sin omgivning, men detta skedde på ett lustfyllt, honungsinlindat sätt, och med brutal finess. Hans snärtande elakheter var klockrena i anslaget, och snart var han omgiven av idel andligt höjda garder. Man kan säga att beredskapen var god omkring den bärske skönanden, men det hjälpte sällan. Det var mycket svårt att förutse hans nästa sarkasm, och besynnerligen så eftersom han slöt en till sitt bröst på samma gång som han utdelade rent dråpliga elakheter. Ja, jisses! Han hade utan tvekan svårt att vara utan den beundrande och lite strykrädda krets som strax omslöt honom, för han behövde ju verkligen vara stygg!

EN RESLIG KLIPPA & EN BJÄBBANDE SETTER

Lunes svada var inte av denna världen, och han gjorde med lätthet krokigt rakt, rakt krokigt. Hans charm var obestridlig, och vi drogs till honom som nattflyn till glödlampan, bara för att utan förvarning få en träffsäker obehaglighet i nyllet, och skamsna förpassas ut i skuggorna runt ljuskretsen.
Lune hade en sällsynt näsa för ömma tår, och det var en lust för honom att trampa!
Han kunde avsluta en kamrat på samma sätt som andra satte klacken på en cigarettfimp.
Vissa i P.E.R.U.K.- gänget, dvs den lilla skaran i Pacifistiska Elevers Radikala Ungdomsklubb, som hade sitt säte i det nedlagda Kamratkaféet, var inte lika mottagliga för Lunes sarkasmer. Den långe, gänglige och tystlåtne Kallstram från Oxelösund lät sig inte imponeras. Han var som en reslig klippa vid havet, medan Lune som en bjäbbande setter skuttade omkring vid klippans fot, hysterisk, manierad och gläfsig.
Det blev förstås nödvändigt med någon slags show down, i gammal beprövad västernstil, med duell och allt. Duellen innebar dock inga direkt fysiska faror, för här rörde det sig ju om intellektuella resar, som fäktades med andens svärd, men situationen som sådan var klassisk, som hämtad ur någon gammal M.G.M.-film:
Hjälten sitter på saloonen med ett hov av tillskyndare omkring sig, helt ohotad i sin prestigefyllda glans, då nyheten slår ner som en bomb mellan borden: En gruvlig utmanare med en fantastisk näsa och en tordönsstämma av specialhärdad metall är i antågande med en förskräcklig vapenarsenal av blankslipade tankar, och ingen finns som kan stoppa honom.
Alla viker åt sidan, flyr in i vrårna, bommar igen portar och fönsterluckor och bidar ett obevekligt öde. Hjälten på baren ser sig övergiven. Beundrarna, som hittills suttit lutade mot hans mun för att uppfånga de dyra orden, är skingrade. De döljer sig i skuggorna längs väggarna, medan hjälten solitär sitter kvar vid bordet mitt ute på golvet, till synes förstrött studerande sitt glas.
Ungefär så var scenariot när Lune från Kärringträtan anlände till P.E.R.U.K. för envigen med Kallstram, fast vi inte befann oss i en västernsaloon, utan i ett nedlagt kafé i Skitköping.

EKELUND! SNYDER!


Den tvekamp som mötet mellan Kallstram och Lune resulterade i var härlig att skåda, på samma sätt som det är en njutning att åse ett par riktigt skickliga schackspelare, eller ett par på sarangi och mridangam duellerande indiska musiker.
Lune från Kärringträtan och Kallstram från Oxelösund satt mittemot varandra på varsin soffa i ett litet rum på P.E.R.U.K. och öste namn över varandra.
Kallstram utropade ”Ekelund!”. Lune replikerade ”Snyder!”. Kallstram slog till med ”Ola Hansson!”, och Lune var inte sen att sticka till med ”Ferlinghetti!” Den kombattant som inte var bekant med motpartens framslungade författarnamn och kunde exemplifiera med verktitlar eller recitera ordanhopningar, fick sitta med skammen. Vi hade ju här en utmanare, Lune från Kärringträtan, och en hittills suverän mästare, Kallstram från Oxelösund.

HERAKLEITOS I PACIFISTERNAS SKYLTFÖNSTER

Det lilla rummet var på ena långsidan försett med ett stort skyltfönster, där man fordomdags kunnat skåda läckra bakverk utifrån gatan. Nu kunde man bevittna den litterära duellens alla åtbörder, medan snöflingorna dalade genom gatlyktornas ljusstrutar.
Kampen blev knappast avgjord till någons fördel. Kallstram var klassiskt bildad, och drog upp linjer bortifrån försokrater som Herakleitos genom Goethe fram till Vilhelm Ekelund, medan Lunes tyngdpunkt låg i San Franciscorenässansens avantgardistiska beatniklitteratur, med förgrundsfigurer som Kenneth Rexroth och Gary Snyder.
De kulturlandskap som dessa två frontfigurer i Skitköpings intelligentia på 1960-talet hade genomkorsat var så olika till sina karaktärer, och de vägar på vilka de hade nått skyltfönstret på P.E.R.U.K. inträffade från så skilda vädersträck, att mötet istället blev befruktande, i den meningen att Kallstram började läsa Allen Ginsberg och Lune Vilhelm Ekelund. Därmed var mycket vunnet, och kvantiteten slog med ett hörbart knäpp över i kvalitet.
Kallstram återgick till sin tystnad och katatoni, och Lune fortsatte att tala oavbrutet.
På oss andra med kulturella aspirationer gjorde dessa två förhållningssätt ungefär samma intryck: Vi tyckte de var häftiga, och nu hade vi två gurus istället för en.

MJUKA KLOCKOR I INTERNMINNET

Jag sökte mig intuitivt till Lunes närhet, för att skola in mig på beatnikpoesin och den surrealistiska konsten, med Salvador Dali i spetsen. Mjuka klockor som rann ut över stenarna och ögon som snittades upp av Bunuelska rakknivar krävde nu utrymme i mina hjärnkamrars internminnen. Det var utmärkt att kunna komplettera den klassiska utstyrsel jag fått av Kallstram och hans väpnare Atts med den vildare approach som Lune företrädde med sitt metalliska orerande. Jag var stryktålig, och stod ut med Lunes ständiga verbala tjuvnyp, eftersom han dessemellan serverade mången läcker kulturell godsak.

GUN POWDER & DR ERSSON

Lune bodde i ett skrubbliknande utrymme hos sina föräldrar i Östra Bergen. Han var en te-aficionado, och kunde ståta med ett trettiotal olika burkar i sitt lilla kyffe.
En tekult grasserade på den tiden i dessa kretsar. Lune hade specialimporterat exklusiva teer, och vi excellerade i Orange Pekoe och Darjeeling. Vi drack Gun Powder, ett milt uttryckt starkt kinesiskt grönt te, tills vi drabbades av svettningar och hjärtklappning och fick gå till Dr Ersson och få ut burkar med små grönglänsande Librium att häva teångesten från Kina och Indien med.
Lune satte på grammofonen. Det kunde vara en indisk raga, japansk traditionell musik på koto och shamisen, eller albanska säckpipor. Skitköpings subkultur - den enda kultur som fanns i Skitköping - rörde sig på den tiden mellan tre punkter:

Från Lunes skrubb i Östra Bergen rörde vi oss ner till P.E.R.U.K.-lokalen mittemot Folkets Hus och det gamla Stadsbiblioteket, och därifrån förflyttade vi oss esomoftast till Göstas Konditori på Bagaregatan, där det fanns en jukebox med Stan Getz och The Dubliners, och där vi serverades kaffe av Stina från Gotland.
Hon var en tjej strax över de tjugo som via Rönninge kommit till Skitköping från Gotland, där hon växt upp i ett skomakarhem. Hon hade från första början fått sig inpräntat att det skulle vara randsytt!
I Rönninge hade hon blivit bekant med den från Åbolands skärgård inflyttade vissångerskan och traditionsbärerskan Svea Jansson, som just höll på med inspelningar för Sveriges Radios Folkmusikarkiv.
Stina bjöd ofta på gratis kaffe och bullar, för vi hade sällan kontanter, och hon hade ett hejdlöst gott hjärta.

Så Lunes skrubb var så att säga den källa varur jag öste alla kulturens håvor.
P.E.R.U.K. var en fristad för det gäng avantgardister och fritänkare som fanns i Skitköping 1966-67.
Göstas till slut, var vår kontaktyta med världen i övrigt, där vi i grupp eller enskilt kunde testa våra idéer på ”vanligt folk” eller rekrytera nya medlemmar till P.E.R.U.K.
Det var där vi hittade den präktige kaptenssonen Anuel, iförd kritstrecksrandig kostym och rosiga gossekinder.


Kapitel 3

DE ALIENERADE

Vi hade en benämning på oss själva dessa år. Vi kallade oss De Alienerade, efter en term hos Karl Marx.
Vi var fattiga, och hade bara sällan något arbete. Möjligen kunde vi få något korttids- eller beredskapsarbete av den skäggige jazzmusikern Åke Ahl på arbetsförmedlingen, såsom skurning av Stora Hotellets rotunda eller risbränning ute i skogen med A-lagets rödnäsor, men plånboken var tunn, och socialkontoret fick en och annan påhälsning.
Emellertid hade vi ju som sagt en förbunden strategiskt placerad på Göstas Konditori på Bagaregatan, i den altruistiska Stina från Gotland. Hon försåg oss med gårdagens bröd för en spottstyver, och långa tider klarade vi faktiskt livhanken på vad Stina kunde avvara. Heder åt ett dylikt fruntimmer!

KAPTENSSONEN ANUEL

En dag på vårvintern 1967, när jag satt vid spegelväggen längst in på Göstas och läste Stig Dagermans Vårt behov av tröst i en svart, rödvinsfläckad volym, många år innan den kom ut i en elektroakustisk CD-version av Denis Dufour nere på Groupe de Recherches Musicales på Franska Radion i Paris, klev en ljushårig, välfriserad man i kritstrecksrandig kostym in i lokalen, obekymrad om sin uppenbara malplacering.
Han slog sig äppelkindat ner vid bordet bredvid, och slog upp sin tidning. Rubrikerna berättade som vanligt om bombningarna i Vietnam, vilka nu, efter en paus i bombardemanget enligt tidningen återupptagits ”i normal omfattning”!
Den rosenkindade anpasslingen och jag kom i samspråk. Han hette Anuel, och jobbade på järnverkets driftslaboratorium, under Jürgen Geldern och Hans Werner Siebert. Hans far var kapten på flygflottiljen F11.
Anuel verkade vara raka motsatsen till Lune, mig själv och de andra i skaran Alienerade. Han hade ett välbetalt arbete och en far med militär rang och frysen full med älgkött, som han själv, på kapteners vis, hade jagat ihop i Norrland. Anuels mor hade dött många år tidigare, och kaptenen, som också var en framstående numismatiker och filatelist, hade uppfostrat Anuel enligt strikt militära discipliner, vilket synbarligen resulterat i en rosenkindad, helsvensk präktighet, med militärt välpolerad yta som extra bonus.
Ingenstans bakom de stålgrå kaptenssonsögonen kunde man skymta några mer nyanserade känslor. Strategin i det anuelska huvudet verkade till största delen gå ut på att lägga upp depåer av skaffning och överlevnadsutrustning, och alltid se till att ha välstrukna skjortor och nypressade gabardinbyxor.
Efter en stunds samtal tyckte jag mig dock ana ett svagt fladdrande ljus i Anuels tomma blick, och via ålning medelst hasning tog sig en mer mänsklig Anuel fram ur den bepansring han anlänt i till Göstas Konditori.


KÄLLARKAVIAR MED SPIOTA

Från Göstas släpade vi med Anuel till P.E.R.U.K:s källare, dit vi anlände tillsammans med den italienske läroverksläraren Spiota, som hade rykte om sig att ha förfört godsägardottern Barbie Olleborg, och som tyckte om att röra sig i vår lilla subversiva skara, vad nu Föreningen Hem & Skola ansåg om det. Faktum är i alla fall att Spiota aldrig blev något inventarium på Högre Allmänna Läroverket. Huruvida detta berodde på att rektor Dyberg tvingades ge honom respass, eller om han själv ansåg sig förbrukad på denna ort, vet vi inte. Han försvann ner i Europa några år senare, i en spårlös ryktesflora.
I källaren bjöd vi Anuel och Spiota på vad vi för tillfället kommit över, förmodligen från föräldrarna till någon av flickorna i P.E.R.U.K.-kretsen, vilka levde ett något mer ordnat liv än de desperados till ynglingar som de satt sig i sinnet att umgås med. Det nattliga källarmålet var inte fy skam: rysk kaviar, painriche och champagne!

FRÅN MILITÄRMILJÖ TILL ANARKISTISK ALIENATION


Efter långdragna politiska åsiktsutbyten tog vi framåt morgonsidan med oss Anuel, fortfarande kritstrecksrandig, till Lunes skrubb i Östra Bergen, där vi behandlade honom med Johnny Cashs Johnny Reb och bretagnska vevliror.
Något tilldrog sig därvid i den anuelska huvudsfären. En spärr slogs bort med ett ljudligt klirr och ramlade ner bland skeletten i kaptenssonens undermedvetna, och han hoppade huvudstupa, med oerhörd frenesi och plötslig övertygelse, in i gänget.
Att arbeta sig ner från en välanpassad medborgerlighet i militärmiljö till ett tillstånd av anarkistisk alienation torde vara ett plågsamt och besvärligt företag, vilket borde kräva en viss tidsutdräkt. Anuel lade dock manken till, det får man säga. Vi betraktade med fascination hans snabba metamorfos från svärmorsdröm till oanpassad antikrigshetsare och dagdrivare i Skitköpings underjord. Förmodligen var det kaptenens stränga militära uppfostringsmetoder som nu baktände, och likt efterbrännkamrarna i de för kaptenen så välbekanta Lansen- och Drakenplanen ute på F11:s startplatta gav extra skjuts åt det anuelska avståndstagandet från fadershuset.
Det skulle dröja många år innan den förlorade sonen kunde försonas och komma hem, och då bara som besökare.

SPARKEN

Först och främst fick Anuel sparken från järnverket, eftersom han låg i sin sovsäck i labbets källare och sov sig genom nattskiften, istället för att samla in data från processerna ute i stål- och valsverk, där han t.ex. skulle hålla koll på den nya stränggjutningen, och springa med stoppur i handen mellan Kaldon och Strängen i takt med Skänken.
När han på morgonen skulle lämna in nattens data till Hans Werner Siebert presenterade han fantasisiffror, vilket förstås snabbt uppdagades av ingenjörerna. Foten, alltså!

VIA F.N.L. TILL DAMTOALETTEN PÅ ÖSTER

Därefter bildade vi, med Anuel som drivande kraft, Skitköpings första F.N.L.-grupp, tillsammans med Roosi-Laine Sephans, faderjägare på Socialkontoret. Därmed var kaptenens mått rågat. Vietnamkriget skar tvärs igenom far/sonrelationen, och Anuel slängdes med buller och militärt bång ut från radhuslängan i Oppeby.
Till att börja med slog han ner bopålarna på damtoaletten på Öster, i hörnet Ringvägen/Stockholmsvägen, alldeles i slutet av Östra Storgatan, där den av Anuel hett åtrådda centralvärmen fanns. Där låg han i sin sovsäck på nätterna några månader vårvintern 1967, för stolt och oberoende att kinesa hos mig eller Lune från Kärringträtan, fastän rikliga tillfällen härtill borde ha kunnat bjudas. Däri låg kanske också ett slag mot fadern: ”Se mig, din son, på damtoaletten på Öster, där du satt mig!”

HEFFA MERNER, RÖDSKÄGGENS KONUNG


Dagarna tillbringade han hemma hos mig, i Lunes kyffe eller på Göstas, där han råkade i hetsiga diskussioner, på gränsen till handgemäng, med den rödskäggige jazztrummisen Heffa Merner. Ordväxlingarna som sånär blivit slagväxlingar handlade om Vietnam.
Heffa satt ofta inne på Göstas och knäppte iväg sockerbitar in i fläkten, så att splittret yrde runt i rummet. Heffa var resolut, särskilt i påstruket skick, och tvekade inte att dra kontakten ur jukeboxen när musiken inte föll honom på läppen.
Han hade varit batterist på Amerikabåtarna i slutet av 50- och början av 60-talet, och t.o.m. jammat med de stora grabbarna i Harlem under uppehållen i New York.
Hans rödskäggiga ryktbarhet var grundmurad redan då, och skulle bara tillta med åren. Numera jobbade han på Centralföreningen, och han gick för det mesta omkring i sina gröna arbetskläder och en keps som satt nertryckt över de pigga ögonen.
Utöver jazzen var det två ämnen som absorberade Heffa Merner: Andra Världskriget och stridsflygplan. Slagen i Andra Världskriget slog man honom inte på fingrarna med! Han var proamerikansk i sin hållning till Vietnamkriget, och det var förstås denna ståndpunkt som föranledde dispyterna med Anuel.

Heffa var alltid ett uppiggande inslag i stadsbilden, där han ledde sin cykel från Systemet uppför Storgatan. När någon på ett Smoke-Rings-aktigt Leif-Andersson-sätt hälsade med ett rossligt ”how are you?”, så var det Heffa Merner som styrde kosan genom lördagsvimlet med ett kvarter brännvin i väskan som hängde över styret.

MYNDIGHETERNA & JACK KEROUAC

När Anuel huserat på damtoaletten på Öster några månader grep Myndigheterna in och försåg honom med en kallvattenlägenhet utan centralvärme på Vattengränd.
Anuel drog in där med sin sovsäck och sin exklusiva rökpipa, vilken var den enda återstående artefakten från hans tidigare välbetalda och välanpassade existens.
När han ännu efter flera veckor inte kommit sig för med att sätta upp gardiner för fönstren, beordrades han därtill av Myndigheterna, för att hjälpligt dölja sin nyvunna misär, vilken han absolut inte betraktade som sådan. Han hade just läst Jack Kerouacs The Dharma Bums, på direkt order av Lune från Kärringträtan, och ansåg därför att det enda oundgängliga i en lägenhet var en bastmatta och en låda böcker. I den inställningen var han för övrigt livligt påhejad av Lune från Kärringträtan och mig själv, eftersom vi nu i Anuel såg en man som fullt ut tordes genomföra de intentioner som vi ibland var för fega att realisera.



FRUSNA VATTENLEDNINGSRÖR

Vattnet i Anuels rivningslägenhet på Vattengränd frös snart i ledningarna, eftersom han inte hade råd att ha elpanelerna påkopplade. Han hämtade vatten i hinkar från Göstas Konditori.

Där var han personalen, dvs den äldre damen Frida och den yngre Stina, behjälplig med sotning av kokskaminen, påfyllning av densamma, byte av glödlampor i taket och annat smått och gott, och hade snart, tillsammans med mig själv, Lune från Kärringträtan, Atts, Kallstram, Heffa Merner och några till, erövrat positionen som mest gynnad gäst, och gratisportionerna ökade i frekvens och omfång på brickorna som Frida och Stina bar in.

LEDARSKIKTETS TROJKA

Kärntruppen i P.E.R.U.K-gänget, dvs den inre krets som kallades De Alienerade, var nu utkristalliserad. Jag själv, Lune från Kärringträtan och den avfällige kaptenssonen Anuel var den trojka som, parallellt med Atts och Kallstrams högklassiska bräscher mot samhällets likgiltighet, baxade den Skitköpingska avantgardismen och antikrigshetsen framåt. Detta gjorde vi med små materiella medel, men i en ständigt påspädd kulturell och politisk ymnighet, och det var i litteraturen, musiken och antikrigshetsen vi tog spjärn när vi hävde oss in i sommaren 1967.


Kapitel 4

UPPSTAPLADE TRÄFRACKAR

Den blänkande svarta likbilen kom vaggande runt hörnet, gjorde en vid sväng över grusgården och backade upp mot min ytterdörr. Ett par mörkklädda herrar hasade sig ur sätena och skred med värdiga steg genom grusknastret hän emot min förstukvist.
Det var ingalunda första gången dessa Bleka Dödens representanter uppenbarade sig i min omedelbara närhet. Det upprepade sig dag efter dag, och jag hade hunnit bli tämligen van vid dessa ständiga påminnelser om allas vår bedrövliga slutdestination. Scenariot för tveklöst tankarna till någon tidig Bergmanfilm med övertydlig symbolik, men de bilburna dödspatrullerna vid min ytterdörr var väl förankrade i den krassa verkligheten anno 1967. Jag bodde helt enkelt granne med ett kistförråd.
Vägg i vägg med mitt minimala köksutrymme låg begravningsbyråns hela förråd av träfrackar uppstaplade, medan deras presumtiva invånare avtecknade sig mot de upplysta skyltfönstren i Skitköping, där de sprang gata upp och gata ner och gjorde sig viktiga, totalt ovetande om den friska trädoft som steg ut de fräscha kistor som kanske bara några dagar senare skulle utgöra hela den volym som de skulle tillåtas förfoga över.

FÖRBJUDNA KÖTTFÖRRÅD?

Jag var sedan en tid övertygad vegetarian, av buddhistiska skäl, och hyste t.o.m. en viss motvilja mot att andas i myggsvärmar. Myror gick jag ur vägen för, och jag hade börjat fundera på hur jag skulle hantera bakteriefloran i tarmkanalen, men det problemet hittade jag ingen bra lösning på. Vid matdags satt jag mol allena i kökskyffet och slevade i mig vegetariska biffar och linssoppor, medan svartrockarna rumsterade om bland kistorna på andra sidan den tunna väggen.
Mitt lilla kokkyffe var mig till stor nesa och förlägenhet, för jag skämdes omåttligt och neurotiskt över dess ringa yta! Så illa berördes jag av dess dimunitiva tillstånd, att jag inte släppte någon över tröskeln ditin. Därav slöt tyvärr vänkretsen, med Lune från Kärringträtan i spetsen, att jag uti köket gömde förbjudna köttförråd, och mina ihärdiga förnekanden bara styrkte dem i deras misstankar. Jag fick lida svår pin för min köksskam!
Utöver kökskyffet var jag försedd med ett enda rum i det friliggande (så när som på anslutningen till kistförrådet) gårdshuset. Där hade jag samlat mina tillgångar: En smal och svankig säng, ett gammalt bord med märken efter tidigare ägares burdusa fimpande av cigaretter direkt i bordsytan, en nedsutten och solkig fåtölj, en 50-talsbokhylla på väggen, fylld med filosofi, buddhism och Vilhelm Ekelund, en radiogrammofon, även den med ursprung i 50-talet, och en Tandberg rullbandare med inspelningar av Sonny Terry och Brownie McGee.
På väggarna hade jag fäst upp stora textade plakat med grumliga citat av Bob Dylan och buddhistiska slagord.

BUDDHA TALADE OCH SADE I TUNA

En del sommarkvällar vandrade jag hela vägen ut till ett utsiktsberg i Tuna socken, ovanför min barndoms Jogersta, för att sitta däruppe några nattliga timmar, mediterande över något stycke ut Åke Ohlmarks bok Buddha talade och sade, medan granskogen stod tyst och lyssnande bakom mig, och stjärnorna, det förflutnas lyktor, vibrerade i det kosmiska bakgrundsbruset över min hjässa, och långtradarna, den ena efter den andra, som stora skalbaggar, kröp in därnere vid Tuna Motell och släckte sina lyktor.
Mot morgonsidan klev jag ner från mitt berg, och släntrade längs Riksettan in mot Skitköping. Ibland fick jag lift med Polisen.
Hemkommen, trött och med varma domnande muskler, satte jag på en kanna jasminte och lyssnade till Griegs Pianokonsert. Jag somnade hoprullad vid kistförrådet medan solen steg över taken, och de överlevande från natten flockades på sina arbetsplatser.

CLOSZCHA & JÄRNVÄGARENS SKULA


Över ena väggen i mitt enda rum formade en lång rad plakat ordet CLOSZCHA.
Detta ord hade vuxit fram ur P.E.R.U.K.-kretsen, och användes på så många olika sätt att det inte är möjligt att ange en specifik innebörd.
En av flickorna i P.E.R.U.K. - gänget; den långa, strålande vackra Skula, med det breda leendet och det rågblonda, midjelånga håret som rann ut över den svarta duffeln, myntade uttrycket ”closzcha insuperabilis est”, eftersom hon pluggade på latinlinjen. Det betyder att ”closzchan är oövervinnelig”, och det var den tydligen, för den fortsatte att dyka upp i alla möjliga sammanhang de följande åren. Ibland sade man: ”Closzcha insuperabilis est - hela livet är pest”, men ibland åter lät det: ”Closzcha insuperabilis est - livet är en fest”!
Skula, dotter till en järnvägare, var uppvuxen i Kärringträtan, och hade lekt med Lune när han bara var liten parvel.

Lune var den som oftast satte sig tillrätta i min solkiga fåtölj, nedtecknande det som för tillfället infann sig i det lunesiska hjärnkontoret i en svart anteckningsbok från Kullbergs bokhandel, såsom denna lunesiska artefakt från vårvintern 1967:
”Är jag på väg mot mig själv, eller har jag lyckats dupera mig; är jag en mognande chauanöt?”
Frågan är fortfarande berättigad, vågar jag förmoda!

SKELÖGDA GINGER RÅREN


En äkta P.E.R.U.K-valkyria, som på ett nonchalant och slängigt ekivokt sätt placerade sin sensuella 17-års flicklekamen i min kistnärhet, var den skelögda Ginger Råren, som var framsprungen ur en tvålingenjörsfamilj. Trots detta detergenta ursprung var Ginger Råren knappast tvålfager, men hon var i besittning av en naturlighetens ursprunglighet och naiva tjong-i-intellektet-charm, som med hästlängder slog alla tillgjorda upputsor som lismade i periferin runt vår sälla djupingskara. Hennes skelögdhet, som hon tyvärr senare lät operera bort, renderade henne en säregen Vreeswijk-Saskia-appeal, och i den vinda blicken, som liksom kittlade en i näsrotsområdet mellan ögonen och sånär utlöste en nysattack, fanns en lantlig brunögdhet, som skulle platsat på vilken vintrig skogspromenad som helst.
Jag hade först uppmärksammat henne i en parallellklass på läroverket, och skruvat min blick in i hennes sexiga skelögdhet, och allt vad jag hade av manlighet - möjligtvis i detta skede av ganska presumtiv art - lade sig i red alert i adolescensens testosteronsaturerade startgropar, redo till en taktisk framstöt inunder hennes gröna duffel, över vilken det mellanblonda, vågiga håret mjukt lade sig i drivor.
Hon dök upp på P.E.R.U.K. hösten 1966, tillsammans med Skula, och tillbringade sedan den vintern och vårvintern 1967 i den skumma f.d. kafélokalen med herrar Loco, Kallstram, Atts etc.
När hon närmade sig i snögloppet kunde man på långt håll identifiera henne, p.g.a. hennes gångart. Hon gick slängigt och bakåtlutat, med ansiktet vänt c:a tjugo grader uppåt från horisontplanet, och armarna svängande fram och åter en bra bit ut från kroppen.
Trots sin entusiasm för våra påfund var hon begåvad med en hälsosam nykter jordnärhet, som sannerligen kom väl tillpass i vår maniska lilla krets av lärdomsfantaster. Ginger kunde blitt lyssna till våra utläggningar en hel kväll, och sedan med ett fullkomligt ärligt ”och hur fan ska det gå till, pojkar?” sätta oss på pottan, där vi esomoftast avslutade kvällen.
Men likt den i Valhall varje kväll på nytt slaktade galten återuppstod fantasterierna friska och fräscha dagen därpå, när P.E.R.U.K. - morgonen grydde över nockarna i Skitköping och de allmänna platserna fylldes med arbetsvilliga medborgare, medan hämplingfamiljerna ute på Lindbacke flög i bågar mellan enbuskarna över de igenvuxna motorcrossbanorna från femtiotalet.



Kapitel 5

LEA SLYEMÅRD


En ung dam av det gracila och tanigt ljuva slaget var Lea Slyemård. Hon hade deltagit i P.E.R.U.K. - begivenheterna från första början. Lea var av det idealistiska och envist naiva slaget, och jobbade med att arrangera Sydafrikamöten och besök från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, medan vi andra koncentrerade oss på att studera Tarquato Tasso eller Wilhelm Reich, tulla på innehållet i Kalltstrams portfölj och göra vårt yttersta för att framstå som denna generations verkliga stjärnskott.
Lea bodde hos sina föräldrar ute i Oppeby, och på väg dit i sena nätter knackade hon ibland försynt på mitt fönster för att komma in en stund och lyssna på Brothers Four i Dylans Tomorrow Is A Long Time eller Peter, Paul & Mary sjungande Gilgary Mountain.
Lea huserade annars mest hos den mordögde Atts i rivningslägenheten han skaffat på Repslagaregatan, i ett gammalt hus inne på gården, rikligt försett med alkoholister som tumlade runt väggarna i hallen på väg till den gemensamma toaletten, där ingen någonsin använde sitt eget toalettpapper.
Lea och Atts var två magra människor med tjocka, feta själar! Atts smekte fingerspelsackompanjerade visor ur gitarren, och Lea satt med sina smala, bleka händer i knät och luggen jäms med ögonbrynen över de troskyldiga ögonen i det taniga ansiktet och lyssnade intensivt och förbehållslöst.

FAIT ACCOMPLI: MORILLA SCHLEPPE


Det var i Atts rivningslägenhet jag första gången konfronterades med Morilla Schleppe.
Där halvlåg hon i Atts säng, som ett fait accompli, stödd på en tillbakalutad Kallstram, klippte med de långa ögonfransarna, riktade uppnäsan mot mig och tilltalade mig beslöjat på franska!
Morilla var en stripig blondin vars frisyr föll ut åt alla håll på ett obönhörligt sätt. Hon var nervig som en rasren kapplöpningshäst, med darrande näsvingar och fladdrande blick. Hon rökte rastlöst och fimpade cigaretterna innan de var halvrökta. Hennes fingrar om vinglaset var som klor, för hon hade låtit naglarna växa ut som på hinduiska gudaväsen, och det fanns något kusligt kattaktigt över henne.
Hon låg hoprullad i Kallstrams skugga, redo till utfall. Hon var oerhört livsintensiv, och hennes ögon kunde djupna så snabbt och radikalt att de blev tunnlar som bar raka vägen in i existensens mitt. Hon hade blickar som skar som skärbrännare genom blickfånget. Ingen kunde se så sårad ut som hon. Den kattan var ingen man karl nog till att tämja!
Hon hängde ihop med Kallstram. Han var en till synes cool och kylig karaktär, medan Morilla brann som en fackla. Därav blev deras kärleksgnabb högintressant.
Otaliga var de fester hemma i Kallstrams föräldrars villa i centrala Oxelösund där Morilla låg på golvet utanför badrummet och bultade på badrumsdörren i förtvivlan, tjutande ”Kallstram! Kallstram! Kallstram!”, medan föremålet för denna koncentrerade och intensiva uppvaktning låg i badkaret och sov ruset av sig, i lä för Morillakattan, som rev och kysste med samma extraordinära emfas.

HOPKRUPNA DERVISCHER

Atts och Morilla hade en benägenhet att jaga upp varandra till en aktningsvärd hysteri, och i ett huj kunde de anta skepnaderna av ett par hopkrupna dervischer, som hukande, på tå, uppförde en slags hotfull sabeldans genom rummet, med förskärarna i högsta hugg, under sitt eget förtjusta kraxande!
Morilla hade också en kontemplativ sida, och kunde sitta blickstilla och avklarnad och spegla hela universum i sin sköna ande.
Hon omgav sig med en aura av Händelmusik och rödvin, och cigarettmunstycket i hennes nådigt böjda hand utgjorde en genial finish i framtoningen hos denna sextiotalets Femme Fatale i Skitköping.
Morilla kom från ett konstnärshem, och bodde i sin fars gamla ateljé i ett gammalt trähus i korsningen Fruängsgatan / Repslagaregatan, bara ett stenkast från Atts håla. Hemma hos Morilla brann björkveden i kakelugnen, tändande glimmande reflexer i Kallstrams mörka glasögon och batteriet av vinflaskor uppå vaxduken, under porträttet av Anckarström.
Morilla härstammade från Gustav III:s baneman, vilket hon inte utan stolthet framhöll.

FJÄRILARS SJÄLAR - TRÄDS TANKAR

Och bakom de mörka glasögonen, och i botten på flaskorna, tornade framtiden upp sig. Vi byggde barrikader mot den, så gott vi förmådde, med nätter fyllda av barockmusik och små svarta anteckningsböcker, där vi klottrade ner besvärjelser och trollformler.
Livet riktade sitt smutsiga pekfinger mot oss och befallde oss ett steg framåt. Vi svarade med en kringgående rörelse och slängde oss i skydd av prosa och poesi och vad vi kom över.
Kampen för tillvaron blev kampen för frånvaron.
Atts glimmade med tandställningen och la an med gitarren.
Morilla spann på kattans vis ett fångstnät av försåtliga tankar, men Kallstram lutade sig bara lång och brunögd ut genom maskorna och lät tystnaden tala.
Lune präntade febrila formler för överlevnad i sin tummade svarta bok, men likväl förlorade han för varje nedkastad tanke en bit av sin sinnesnärvaro.
Anuel drog längs nattliga husfasader på jakt efter centralvärme, som han misstog för en i materien befäst andlig värme och kärlek.
Ginger hälsade Colgatekäckt, hängde av sig sin gröna duffel, log ladugårdssexigt och välhöftat ur skelögdheten och fyllde majonnäsburken med Beyaz.
Vackra Skula och Ljuva Lea sökte sig redan fram i det likgiltiga samhällets inåtvända infrastrukturer.
För dessa damer var DE ALIENERADE möjligen en kuriös frestelse. För oss var det alienerade synsättet det enda möjliga. Vi såg människorna - nickedockorna - på Beethovenkonserterna: blickstilla, stela uppklädda, lika långt från musiken som kyrkobesökarna från Gud - och vi frös! Vi sprang raka vägen hem och drog på Beethovens Nionde Symfoni på högsta volym och skakade varandras händer så att fingrar stukades, men bättre ett stukat finger än en stukad själ.
Vår kringgående rörelse höll på att lyckas! Vi hade fjärilars själar och träds tankar. Urgammalt stjärnljus föll på våra ögon. Världen rullade i världen! Brascha och Dåna!


Kapitel 6


ZETHES JETBURNA BYRDSLISTOR


Ett och ett halvt år tidigare - en lång tid för någon i sjutton- artonårsåldern! - hade vintern 1965 - 66 var snörik och kall. Vi satt nere i Zethes källare på Fågelbovägen och lyssnade till Chimes of Freedom med The Byrds.

Zethe var en liten, spinkig kille med ett vaket intellekt och en pigg, lättrörlig blick. Han hade specialimporterade amerikanska pressningar av Byrdsskivor, för hans farsa var flygkapten på Atlantrutten, med New York som huvuddestination. Fadern flög med önskelistor västerut och vinylpaket i retur mot öster, medan solen som ett jehu steg ur Atlanten och tände bländande reflexer i jetmotorernas blänkande metall.
Jag hade först träffat Zethe i de modsgäng som månghövdade fylkades i slänten ner mot Skitköpingsån nedanför Högre Allmänna Läroverket sommaren 1965. Han hade ett alldeles spikrakt, borstaktigt hår, som framtill var kapat jäms med ögonen. I övrigt var han pottklippt, och såg ut som en liten väpnare från någon medeltida centraleuropeisk borg, eller som Brian Jones i Rolling Stones.

JACKIE FOUNTAINS


Gröna militärjackor var högsta modsmode, och Zethe hade förstås en sådan, prydd med namn som Downliners´ Sect och Yardbirds. Jag hade också en sådan jacka, inköpt på IMPO i Stockholm. På min stod det med svarta tuschbokstäver Pretty Things, Kinks och JACKIE FOUNTAINS!
Det bandet var framsprunget direkt ur den sörmländska myllan. Rötterna fanns någonstans ute på bondvischan, och en doft av dyngiga gummistövlar med stålgelänk steg ur deras råbarkade ladugårdskarlsmusik.
Jackie Fountains stred helt mot gängse normer anno 1965. Det tämligen prydliga, lätt androgyna modsmodet, var förhärskande i läroverkskretsarna, och vi tog intryck av snitt och stukning från Mary Quants och Twiggys Carnaby Street, men trots detta var Jackie Fountains omåttligt populära vid skoldanserna på Stora Hotellets rotunda och på ungdomsgården ute i Stenkulla. De såg rakt inte ut som några mods, utan förde sig som ett gäng groteska raggare i slitna skinnjackor av ett tidigt femtiotals pre-Gene-Vincent-snitt, oljiga jeans av Dust-Bowl-modell, myggjagare till dojor som skulle prytt vilken swingpjatt somhelst i krigsslutets fyrtiotal, och ett bakåtkammat
brylcremeshår, som visserligen var långt, men verkligen makrillsfett, och riktigt äckligt.


ANAKRONISTISKA TJALLE TVÄRVIGGTYPER

De stampade igång sin elektrifierade tunga blues, och dundrade som obevekliga faktum genom skoldanskvällarna, korrugerande de bräckliga modsen under sina bågnande basriff. De var sanna anakronister, som stod utanför alla dagsaktualiteter. De var envisa Tjalle Tvärviggtyper ur den sörmländska bluesmusikens gärdesgårdsserie, och när spelningarna var till ända kånkade de ut förstärkare och instrument och försvann utåt landsbygden i sin gamla Cheva, som svajade hän genom Harg och blev ett med skogstätningar och ladugårdsbackar bortåt Lid, där sileshåren ute i Fjällvedens myrkanter tillgodogjorde sig näringen i kletigt infångade och fasthållna flugor.

URÅLDRIGA ETNOLOGISKA AVARTER

Kanske var de egentligen skogsväsen ur ett dunkelt, mytomspunnet förflutet vid sörmländska hultstugor och åkerlyckor, där höhässjorna stod och molade i kvällningarna vid sjöändorna medan boskapen råmade ur skapelsens disiga utkanter. Kanske var de visa vättar som sökte sig fram längs moränrasslande skogsvägar över ödsliga domänhyggen där gulsparven räknade till sju, hän emot dallrande heta skogsbryn där barken knastertorrt krackelerade på furorna och göktytan gnällde mot middagssolens fotonattacker ur rymdernas bottenlösa avgrunder. Måhända var de uråldriga etnologiska avarter till skogsandar, som ur avdöda förfäders föreställningsvärldar gjorde sina seansliknande bluesframträdanden på hembygdsgården i Sparreholm, dit bussburna mods från Skitköping och Flen och Katrineholm och Malmköping och Gnesta och Björnlunda och Skebokvarn och Stjernehof anlände på lördagskvällarna för att stilla sin basgångshunger på dansgolvet under Jackie Fountains bonnfeta apparitioner.

NÖTKRÅKORS LIKAR

Kanske hade de en gång i ett hedenhös uppstått ur den tunga doften av skvattram inne i sileshårens flugtuggande myrmarker i Fjällveden, eller ur det fläckiga gröna ljuset under de täta lövverken över den meandrande Natån, där plötsliga fiskstim blänkte fram över sandbottnen och kolonier av snäckor klamrade sig fast vid bottenstenarna, mellan spåren av musslornas nattliga utflykter, medan glimmande sländor i rött och grönt hovrade över gula svärdsliljor i unkna alkärrsskuggor.
Kanske var de helt enkelt bortglömda gammelmansminnen som virvlat iväg i somrarnas moln av maskrosfrön över sluttningarna ner mot Båven i klangen från runristarnas mödosamma och korthuggna utmejslingar av Ingvar Vittfarnes kärva öde i Särkland, där han blev örnars föda tillsammans med hela sitt brådstörtade följe.
Kanske hade de framstigit ur järnsparvens gnisslande läte, eller ur den tänkta förlängningen av rödvingens fallande skala. Kanske var de huggormars och nötkråkors likar. Kanske var de bara tunga minnen som stod lutade mot en timmersläde vid ett förfallet uthus i Ripsa. Vem vet?

SKITIGA OVERALLER ÖVER FETTVALKARNA

På scenen var de i alla fall rejält materialiserade. Det var ett imponerande antal kilon drängkött som svettades på Jackie Fountains tiljor, varhelst de framträdde.
Såvida de inte återvänt till de folkloristiska allmogebonader i vilka de så lätt skulle ha kunnat fastnaglas (över utdragssoffan i något gammalt torparkök, bakom ryggen på någon dumdryg fornlämning till torpargubbe, för evigt sörplande sitt kaffe från fatet, med sockerbiten mellan de nariga läpparna) eller stigit med daggen någon fågelsångsljuv majmorgon vid sjön Morpan, så har de säkert öppnat bilverkstad i Gnesta, och dragit oljiga och skitiga overaller över fettvalkarna för att förtjäna sitt levebröd som bilmekaniker, medan den gamla Chevan står hoprostad bakom knuten med förstärkaren och elbasen i den stora amerikanska skuffen.

RAGGARE OCH HYRESVÄRDAR

Efter dessa basburna tonårskvällar i skoldansregi på Rolf Attoffs renskurade rotunda 1965 slank jag hemåt tätt längs husfasaderna. Jag var så illa tvungen att ge akt på raggarnas rörelser, om jag skulle ha en chans att ta mig hem helskinnad. På den tiden var ungdomarna uppdelade i varandras motsatser. Man var antingen mods eller raggare, om man var någonting alls. Om man inte var någonting alls var man Sune eller Doris. De sistnämnda var personer som var så till den grad trygga i världen och i sin självuppfattning att de inte behövde infoga sig i dessa arméer av liktänkande militärjacksklädda eller brylcremesbesudlade småstadsbor. Föga anade vi då att dessa tillbakadragna Sunar och Dorisar, som inte det minsta bekymrade sig om kråsskjortor eller bredribbade manchesterbyxor från Carnaby Street, i själva verket var de enda som verkligen var originella.
Raggarna, med Källar-Lind och Svullo i spetsen, var de starkare, och med testosteronet stänkande om de infettade huvudena jagade de oss långhåriga mods genom kvällarna, tills vi lyckades ta betäckning inne på Bally Bowling eller i någon av Toblers tre affärer på Storgatan. Några gånger, när jag inte lyckades smita undan, utan stod omringad av raggare på Stora Torget, fick jag eskort av polisen till säker mark.

Det var inte bara raggarna som önskade oss mods dit pepparn växte. Även hyresvärdarna var inbegripna i den hanteringen. Jag blev själv körd på porten av min hyresvärd 1965, när jag just flyttat in vägg i vägg med kistförrådet hos begravningsbyrån. Mitt hår ansågs vara några centimeter för långt för att jag riktigt skulle platsa bland dessa dödens utensilier. En samfälld presskårs uppslutning bakom den mycket unge Loco räddade mig den gången från husvillhet i Tage Erlanders trygga högkonjunktur, och det skulle dröja hela två år innan vräkningen verkställdes, och då på till synes andra grunder.


Kapitel 7


LUNE & BARBIE I DANSENS VIRVLAR

Hade man lite tur kunde man under Jackie Fountains skoldansspelningar på Rotundan vintern 1965-66 få se Lune från Kärringträtan i sin duffel svänga runt i dansens virvlar med godsägardottern Barbie Olleborg. Det var under en av dessa numera sägenomspunna skoldanser jag första gången ordentligt noterade den sedermera så väl omvittnade bodhisattvan, på helgpermission från Kjesäters Folkhögskola i sin beiga bohemduffel.
Den allra första gången någon pekade ut honom för mig var sommaren 1965, i medio av juli, när han i sin vanliga raska takt rakryggad marscherade Storgatan västerut förbi Kritiken med husorganet Tidsignal under armen, förmodligen på väg till Göstas Konditori på Bagaregatan. Hans blanksvarta hår blänkte i solen, och en hastig, outgrundlig blick vederfors oss där vi satt på bänkarna i vår brittiskinspirerade modsutstyrsel, innan vi strax såg bara ryggen av honom bort över Stora Torget.

FÖTTERNA I FONTÄNEN



Barbie var en hemvävd herrgårdstös i lammullskofta och skotskrutig kjol, som hade framstått ur stora salar där dyrbara mattor från Isfahan och Mashad mjukt dämpade godsägarstegen under kristallkronorna.
Hon hade smak för det utsökta, och hade därför slagit herrskapsklorna i metalloratorn från Kärringträtan.
Barbie och jag hade varit skolkamrater alltsedan vi var förstakluttare i Tuna Skola 1957, och vintern 1964-65 upplevde vi i 33e på Högre Allmänna Läroverket vårt sista skolår tillsammans. I Tuna Skola hade jag varit barnsligt förälskad i hennes vetelängdsflätade herrskapscharm.
I andra klass gjorde hela klassen en försommarutflykt till hennes gods, och bilden av Barbie sittande med fötterna i fontänen under de skuggiga lövverken med de bägge flätorna hängande fram över begynnande liljekullar sitter etsad i mitt minne, så oåtkomligt vacker som en olja av Renoir.


HÅRDNACKAT TREDSKANDE

Åratal senare - 1964 - hade vi faktiskt ett platoniskt förhållande, som alltså inte ledde till någonting mer handfast i amoröst hänseende. Vi satt mest och lyssnade till Manfred Mann och Billy J. Kramer & The Dakotas, utan att vara det minsta försigkomna, vilket jag skam till sägandes måste tillstå, fast det bär mig emot.
Den enda relikten från den tiden är en liten handskriven lapp från Barbie, där hon uttrycker att hon helst ser att jag sköter mig på lektionerna, för hennes skull!
Lune från Kärringträtan, på hembesök från Kjesäter, konstrade också när det gällde det amorösa, och enligt uppgift var han ganska bångstyrig när det skulle bära åstad, ungefär som en tjur som leds till slakt, men denna brist kompenserade han överhövan med ett milt, lättmetalliskt orerande i godsägardotterns receptiva öra.
Hans hårdnackade tredskande vid sängkanten renderade honom tillmälet Lune från Kärringtröttan av kringboende med sinne för travesti.

JACOB AF FORSELLES


Redan på förhösten 1965 kontaktades jag av ädlingen Jacob af Forselles. Han var en mager, tepimplande Ray Charles-intellektuell som med lätthet skulle ha platsat på en överklassdatja i någon av Leo Tolstojs storryska romaner, där han fritt skulle ha kunnat utveckla sin drömska, oblomovska fallenhet.
Han kastade med huvudet för att avlägsna den tjocka bruna luggen ur de vackra, bruna, sammetsömma hundögonen, vilka dök upp i varje trånande läroverksflickas könsmogna drömmar. Forselles hade ett bastant flicktycke, som han ständigt slarvade bort. Hans förmåga att dagdrömma var omvittnad, och han kunde spoliera en lovande samvaro med någon av läroverkets ljuva döttrar genom att sjunka in i dagdrömmar om ännu yppigare gracer i fantasins värld. Det här med verkligheten var svårt för Forselles. När det gick upp för honom att han ånyo blåst sig själv på konfekten strök han bara luggen ur ögonen och bligade sorgset ur duffeln. Och på det sätter rullade det på.
Forselles var en tvättäkta adelsman, med vapensköld på Riddarhuset i Stockholm och omnämnande i adelskalendern, men han var en luspank ädling, alls ej olik Cervantes El Caballero de la Trista Figura, Riddaren av den Sorgliga Skepnaden, Don Quijote på sin springare Rosinante drömmande sig hän till den ljuva Dulcinea, i Möjligheternas snåriga utkanter.
Han var lika slarvig med pengar som med flicktycke. Ett förvirrat leende under luggen och en sorgsen blick var alltid det enda som återstod.


CLARK KENT-TYPEN STORMBOCK


Forselles kontaktade mig hösten 1965 för att sondera terrängen för en ny förening, i kontrast till H.A.L.S.D.U.K. - Högre Allmänna Läroverkets Socialdemokratiska Ungdomsklubb, där Clark Kent-typen Stormbock var ordförande.
Stormbock hade en blick av Kruppstål och en kylig, analytisk hjärna. Han var ett stjärnskott i skolan, och månget mycket stort A prydde hans avgångsbetyg från läroverket.
Hans hår var kortklippt runt om, men tjockt och vågigt uppepå. Han vattenkammade det rakt bakåt, på ett fyrtiotalistiskt Dagermanskt sätt. Hans skjorta var vit och oklanderlig. Han hade en svart läderrem i byxorna och svarta gångskor. Han var som en kollegiets gullgosse ur någon gammal fyrtiotalsfilm i skolmiljö, och att någon slags karriär låg och väntade på Stormbock var alla klara över, fast man då inte kunde förutse att han skulle komma att doktorera på Göta Kanal och starta en Ordkramarförening i Åtvidaberg, vilket skedde många år senare.

RUMSTIDENS FLYHÄNTA DUO

Forselles fortsatte att så små frön, ur vilka skulle växa det Tidens Tecken som kom att kallas P.E.R.U.K. - Pacifistiska Elevers Radikala Ungdomsklubb.

Många var sittningarna hemma hos Jacob och hans äldre bror Curre 1965-66, där P.E.R.U.K. drömdes fram under ymnigt tedrickande till ackompanjemang av Snooks Eaglins gnälliga stämma i Death Valley eller Country Boy Down From New Orleans, för att inte tala om Ray Charles Tell The Truth, som spelades om och om igen.
På ett fotografi från den tiden ser jag en oljemålning i surrealistisk stil av Lune från Kärringträtan på väggen i Bröderna Forselles pojkrum på Östra Kyrkogatan under Kråkbergets upptornade bergmassa på andra sidan järnvägen.

Jacob af Forselles var en drömmare med luggen i ögonen, men somliga drömmar är så starka att de fullkomligt bemäktigar sig drömmarens latenta och manifesta förmågor. Av den beskaffenheten var Forselles dröm om P.E.R.U.K., och se, drömmen tog gestalt och blev ett stort och avgörande steg i avantgardets utveckling i Skitköping.
Vi kom i besittning av Kamratkaféet på sensommaren 1966, och förutsättningarna för något formidabelt var för handen! Tid och Rum hade äntligen slagit sig ihop, och klangen var magisk! Tiden och Rummet bildade på P.E.R.U.K. en flyhänt duo, och Jacob af Forselles strök luggen ur ögonen och log svårmodigt genom rumstidskontinuets svårgreppade dimensioner.



Kapitel 8

CALLE & WALLE

Sommaren 1966 fanns det snälla och trevliga grabbar i Skitköping. De hette Calle & Walle, och nämndes alltid tillsammans. De var ett begrepp i snälla kretsar.
Walle var en solig, charmig, smålarvig, blondlockig seglartyp med ett helt öppet, solbränt ansikte som passerat genom många av tonårens saltstänkta skärgårdar under smällande segel i brisen. Han klädde sig gärna i slitna jeans och en kakiskjorta som han lät vara uppknäppt långt ner på den magra, lockhåriga bringan. Han skulle lätt ha kunnat bli en urbota Woody Guthriekopia, om han inte varit så förbaskat positiv och glad och öppen hela tiden.

Calle var lite mer komplex. Han hade en grundläggande mild depression i botten, som han maskerade med glättighet och en omvittnad tokrolighet. Dessutom var han språkligt begåvad, och fyllde sin svarta anteckningsbok med fullständigt svagsinta iakttagelser. Hans humor var av det galghumoristiska slaget, och han såg ut som en tvättäkta Kronblomsson, med sin potatis till näsa och sin långa, kutiga kropp som alltid såg ut att kämpa mot en osynlig vind.
Han hade ständigt en massa besvär med sin morsa, som gjorde livet ordentligt surt för honom, och han orkade aldrig med något riktigt rejält uppror.
Hans far kompenserade emellertid en hel del för detta. Han var en piprökande, krum, tvättäkta proletär av det gamla hederliga, sega slaget, med illusionslösa genomskådande ögon som ingen valtaktiker kunde slå blå dunster i. I sina samtal med oss ynglingar bjöd han flera grundläggande insikter i mänsklig värdighet, och han försåg oss med en sund, källkritisk inställning till övertalare och propagandister. Hans exempels betydelse för oss unga på väg in i vuxenvärlden på gott och ont kan inte nog uppskattas.

INGA FRÅGOR

Walles far var tysklärare på läroverket. Jag var själv utsatt för honom. Han var liten och krum och flintskallig, och älskade att förlora sig i långa utläggningar om mensurfäktningarna vid de tyska lärosätena på trettiotalet.
Han inlät sig också gärna på livfulla och målande beskrivningar av hur det kunde te sig när man skulle inhandla något i den stora tyska mellankrigsinflationen, då man bar med sig säckar med pengar och fick ut lön tre gånger om dagen. I övrigt gick hans högst egenartade pedagogik ut på att inga frågor var tillåtna. Vi skulle helt enkelt kunna vår grammatik, och alla frågor var i bann.

Calle & Walle var den ultimata duon, duon a priori och per préférence. De var båda virtuosa på sina akustiska gitarrer. När Walles syster sällade sig till skaran lät de på pricken som Peter, Paul & Mary, vilket förstås också var avsikten. De gjorde lysande versioner av Rocky Road och Early Morning Rain, med fingerspel och stämsång, och det låg en air av barder och sjöfarare över dem. Solen blänkte i deras plektran och capodastron när de skyldrade gitarr i medio av sextiotal. Konstellationen Walle och Atts tolkade också med bravur Evert Taube, och Calle Lång dansar Portugis förgyllde månget glatt lag i ungdomens dagar.

ALTHEA ROSENRUS


Till de till en början ”snälla” måste också räknas den uppnästa, guldlockiga trollprinsessan Althea Rosenrus, som i sitt bauerska hårsvall passerade genom mitt hjärta sommaren 1966.
Jag hade sett henne många gånger komma gående över läroverksgården i en sky av gyllene lockar, iklädd tajta jeans, hippiesandaler och en kort, brun manchesterjacka med spänne i ryggen. Nu dök hon upp i gänget runt Calle & Walle, och jag fick möjlighet att bekanta mig med henne, tillsammans med Atts. Vi blev ett trevligt litet gäng som drev runt i Skitköpings ljusa sommarnätter, mellan platser som NK-villans trappa ner mot ån mittemot Skitköpingshus, Täcka Udden, gräsmattan utanför Konstmuseet, Östra Bergens höjder med utsikten över Stadsfjärden, eller ett litet rivningshus vid Gamla Busstationen, där vi huserade på sommaren 1966, sjungande våra begåvade tolkningar av amerikanska folksånger och Ferlinvisor från Klara.
Althea var släkt med Torbjörn Fälldin, men 1966 var det många år tills han skulle bli före detta statsminister, och förmodligen flera år innan någon tänkt sig honom som en blivande sådan.
Althea Rosenrus var på ständig jakt efter Tjajkovskijs Femte Symfoni, den vackra och dramatiska. Jag spelade för det mesta den sjätte i ordningen av Tjajkovskijs sex symfonier, eftersom jag hade en dragning åt det svartsynta, men till slut skaffade jag mig också den femte - för Altheas skull, men också för att jag behövde den.
Doften av jasminte, dramatiken i Tjajkovskijs Femte Symfoni och Althea Rosenrus guldlockigt trolska ljuvhet var tre grundläggande ingredienser i den härliga kalk som sommaren 1966 satte i min hand, och jag drack den i botten.


VÄGEN I VÅLD

Jag hade tidigt på sommaren 1966 gett mig vägen i våld - därtill inspirerad av Donovans liftarromantik i sånger som To Try For The Sun och Belated Forgiveness Plea.
En ung dam som hette Kåsa och jag själv tog adjö av skaran i rivningshuset vid Gamla Busstationen i början på juni 1966 och satte tummen i vädret ute vid Tuna Motell.
Kåsa var en tunn liten brunett med pageklippning och stora rädda ögon. En långtradarchaffis tog oss med neråt Småländska Höglandet, och nästa morgon var vi i Malmö.
Vi tillbringade någon vecka där i suspekta miljöer, och sov i nerrökta kvartar där blå ridåer av piprök lade en barmhärtighetens slöja över de scener som där helt öppet utspelades i frihetens namn.
Kåsas äldre syster Monja tillbringade sommaren med hiskeliga typer i Malmö, men när hon fick höra att jag ville söderut hakade hon på, och jag och Monja lämnade Kåsa åt sitt öde och satte av ner genom Danmark till Hamburg.
Monja var en stor, fet och skrupelfri blondin med aptit på livet. Jag var sjutton år och helt oerfaren, men en viss försiktighet mitt i all dårskap, och en sund vilja att överleva intakt, gjorde att jag klarade mig genom dessa riskabla liftarmiljöer utan några större skavanker.
Reviret vidgades, och jag erövrade en del av Norra Europa åtminstone.
Det var mindre muntert efter några veckor, då jag låg i sovsäcken och sov i ett buskage mellan Alstersjöarna mitt i det depraverade Hamburg, mellan en järnväg och en bilväg, nyligen övergiven av Kåsas syster, som stuckit till något ljusskyggt hotell med en svart amerikansk soldat.
Jag återfann henne efter ett par dagar genom att vakta på hennes bagage, som var deponerat på järnvägsstationen. Vi liftade vidare och hamnade snart i Frankfurt am Main, där min ryggsäck blev stulen på ett kafé. Det blev till att ränna runt i tyska polishus, som såg ut som tysk grammatik låter, och försöka få ut ett nytt pass på svenska konsulatet.
När jag slår upp detta gamla konsulatpass ser jag en uttröttad 17-åring i stripigt hår och randig bohemtröja, som nog i den stunden önskade att han stannat hemma i Skitköping i sitt lilla utrymme vid kistförrådet.
Nu visade det sig också att den amerikanske soldaten från Hamburg och Monja bestämt träff i Frankfurt utan min vetskap, och utan vidare arrangemang satte de av till Kaiserslautern, där soldaten var förlagd. Tack och adjö!
Emellertid ingick det i menyn att ha det taskigt när man var ute och liftade. Filosofin runt drivandet längs vägarna var sådan i Västerlandet på den tiden. Var man stadd vid alltför stor kassa var man ingen riktig liftare, och i Donovans engelska liftarlåtar sov man uttryckligen i regnet eller i rivningshus, och dessa sånger hörde till ritningarna för de utflykter i Europa som ungdomarna gjorde 1966.

TASKIGT TILLSAMMANS I GIGANTISKA RIVNINGSHUS

Jag hade inte varit hemma i Skitköping många veckor efter denna min första liftarodyssé förrän det blev dags att ge sig av igen. Jag sålde min gamla Puch Florida för en mindre summa till gamle modskumpanen Lasse Bus, som i somnambulisk följdriktighet, i sin faders efterföljd, söp ihjäl sig ett tjugotal år senare.
Stadd vid en mycket liten, men dock kassa, gav jag mig av söderut igen, men nu tillsammans med Atts.
Redan när vi första gången skavde våra kantiga personligheter mot varandra på en källarfest i december 1965 hade vi talat om att lifta iväg någonstans.
Atts släpade med sig sin gamla gitarr, och vid långa väntetider längs vägarna framförde han dammiga versioner av Woody Guthrielåtar som More Pretty Girls Than One och Poor Boy.
Vi hade tidigare samma sommar gjort kortare liftarutflykter till Stockholm tillsammans, och sovit i de gamla, gigantiska rivningshusen på Drottninggatan, fem trappor upp bland råttor och högar av dammigt bråte, så vi visste att vi hjälpligt klarade att ha det taskigt tillsammans.

VARGAR I WOLFENBÜTTEL?

Första natten sov vi i ett sädesfält mellan Lund och Malmö. Bilden av Atts toppiga fågelhuvud stickande upp ur sädesfältet med vansinnigt stirrande ögon på morgonen, Papphammarlikt, sitter etsad på näthinnan den dag som idag är.
Vi liftade oss med tysk lätthet till den lilla staden Wolfenbüttel i Västtyskland, nära DDR-gränsen. Där inrättade vi oss efter anvisningar av den vackra tysk-svenska damen Evelyn Schönefeldt, som vi råkade på när vi satt i en park och stoppade i oss vermouth och russinbröd, i en utrangerad militärförläggning, där vi valde ut ett rum.
Det var ett ödsligt tyskt ställe. Utanför växte gräs upp ur sprickor i betongen, och inomhus sträckte sig långa tomma korridorer åt alla håll, med glassplitter och annan bråte överallt i vår väg.
Vi anlände Wolfenbüttel med den uttalade avsikten att gästa Althea Rosenrus, som skulle vistas där sommaren 1966 hos den världsberömda pianotillverkaren Schimmel, som familjen Rosenrus på ett eller annat sätt var bekant med.
Atts och jag stolpade dit en dag, direkt från vår skitiga militärförläggning, aningen druckna och inte särskilt representativa. Vi togs emellertid väl emot, och strax satt vi hemma hos pianofamiljen Schimmel i Wolfenbüttel och lyssnade till Tjajkovskijs Pianokonsert i B-moll på stereon. Det kändes lätt surrealistiskt att komma in i denna världsberömda lyx från vår skitiga tillvaro som luffare i en bortglömd militärförläggning.
Althea, Atts, fröken Schönefeldt och jag fortsatte dagen och kvällen med tysk noggrannhet på diverse Bierstuben i staden, och när kvällen var sen var vi för trötta att ta oss till spökförläggningen. Istället stapplade Atts och jag in i skogen utanför Wolfenbüttel och lade oss raklånga och sov.
Mitt i natten vaknade vi av att det ylades väldeliga bort i skogen, förmodligen av hundar. I vårt förvirrade tillstånd, fortfarande rusiga på marken i mörkret bland rötter och löv, trodde vi skräckslagna att det var vargar, eftersom staden väl inte utan anledning kallades Wolfenbüttel!
Dagen därpå försvann Atts norröver med fröken Schönefeldt, och återigen stod jag ensam och övergiven i Tyskland och mådde taskigt.


Kapitel 9


LIVE AT THE VILLAGE VANGUARD

Doften av Orange Pekoe saturerade den pipröksmättade luftvolymen i pojkrummet hos Bröderna Forselles. Det var i medio av sommaren 1966, och Jacob af Forselles styrde grammofonen. På skivtallriken snurrade en nyinköpt LP-skiva med John Coltrane som hette Live at the Village Vanguard. Plattan var av märket Impulse, och hade ett mycket påfallande och läckert utförande i brandgult och svart.

ETT ARMVIFTANDE KNÄBÖJESKUTTANDE


Coltranes saxofon tjöt och stönade i det lilla rummet, och McCoy Tyner punkterade rytmerna i sitt hetsiga pianospel, som rullade ut glänsande pärlband av elfenben och ebenholts, slingrande runt armar och ben på Lune från Kärringträtan, där han satt under en surrealistisk olja av sig själv och nickade med huvudet till rytmen så att den glänsande svarta, snedkammade luggen föll ner över den krokiga och sneda bohemnäsan och skymde sikten ur de klarblå, outgrundliga ögonen, vilkas synnerver bar raka vägen in till en hjärna där mången märklig tanke dväljdes i väntan på att nå sitt verbala uttryck i Lunes skramliga metallartikulation.
Jimmy Garrisons bassolo försatte Jacob af Forselles i ett armviftande knäböjeskuttande runt mellan grammofon, bokhylla och säng, så att Mezz Mezzrows rusiga bok Dans till svart pipa föll ner från nattduksbordet och gled in i dammet under den svankiga sängen, på vilken Lune satt i lotusställning med fossingarna prydda av sandaler från Dholpur i Indien.
Elvin Jones trummor höll på att nicka huvudet av Lune, som blev alldeles hysterisk och upphov ett hiskeligt Kärringträtevrål som uttryck för hur in i helsike rått Coltranes batterist riste den lunesiska rytmkänslan.
Små glänsande svettpärlor alstrades i Lunes tunna beatnikmustasch, som han odlat hela våren på Kjesäters Folkhögskola och uppe i sitt kyffe i Östra Bergen, och han reste sin aningen satta, atletiskt käppraka fysionomi ur lotusställningen och ställde sig rakryggad som en skrämd rördrom mitt på golvet, sakta vaggande av och an med slutna ögon, medan Coltrane hämtade några mäktiga bukfyllor till tenorsaxråmanden riktigt långt ner, och förde upp dem i en tjutande, glisserande, outhärdlig öronhöjd. Alla var nöjda och glada.

SVARTA FÅGLAR I ANTIBES

Curre Forselles, Jacobs äldre bror, banade sig väg genom de på bristningsgränsen vibrerande tonmassorna, förbi den vaggande Lune och den snurrande Jacob och slängde upp fönstret för att vädra ut lite av röken.
Flockarna med pilfinkar och gråsparvar lyfte skrämda och försvann över järnvägen bort mot Kråkberget, medan det öppna fönstret svängde i blåsten och sände solkatter fram och åter över husfasaden mittemot.
Coltrane tutade i luren, och världen vred sig i vällust. Han hade ett år kvar att leva, saxofonen glänste som guld i de franska nätterna nere vid jazzfestivalen i Antibes och fingrarna flög som svarta fåglar över klaffarna.
Natten välvde en kupol av sammet över Cote d'Azur, och ur Antibes steg guldet ur John Coltranes ymnighetshorn.
Fiskebåtarna lyste vita i det varma medelhavsmörkret och hävde sig lojt i den gamla sjö som rullade in från avlägsna, nermojnade stormar under horisonten. Förtöjningarna knarrade och fendrarna skavde dovt mot varandra i klucket runt skrov och brygga.
Skuggorna på däck förlorade sig förhäxade i den svarte mannens själ. Gauloiserna mellan deras fingrar glödde till och lyste upp deras spända anletsdrag i korta ögonblick, när de sög i sig den fräna tobaksröken.

EN TRASIG SNYFTNING I HAVSMÖRKRET

De hesa brölandena ur saxofonen skickade stötvågor av värme genom matsmältningsorganen, och lade sig som bärvågor av upphetsning strax under medvetandenivån.
Blänken från den lugna dyningen fick en gyllene anstrykning när Coltrane växlade från en söndertrasad version av My Favourite Things till en oändligt sensuell Naima.
Natten var fokuserad i Coltranes tenorsax, och det kändes helt livsavgörande för gestalterna i mörkret hur fingrarna smekte klaffarna, hur läpparna kysste munstycket, hur gestalten däruppe böjde sig in över den blåaste av toner och höll den kvar i en andlös varsamhet, tills den rämnade uppifrån och ner och försvann i en trasig snyftning ut i havsmörkret.
Andarna dansade över havet. Blodomloppen susade. De elektriska impulserna i de cerebrala nervbanornas intrikata kretsar glimtade till genom järnbarken som meteoriter över himlavalvet. Mannen på scenen balanserade världen på sin glisserande obelisk av guld, och människorna i Antibes bar honom på en våg av kärlek. Ett år kvar att leva.
Att åka saxofon med John Coltrane var inte någon nöjestur, det kan jag försäkra. Lune från Kärringträtan och Bröderna Forselles satsade emellertid fullt ut i det coltraneska saxofonåkandet, och de kom tillbaka med en hel hoper nya upplevelser, som aldrig vederfors den som inget vågade.

HERMANSSON & BLOM-OLLE

Coltraneåkandet denna förmiddag hos Bröderna Forselles var dock bara upptakten till dagens egentliga begivenhet för de bohemiska herrarna i Skitköping: De avsåg att med fanor och supportiva tillrop hälsa sin beundrade partiledare välkommen till trakten. C-H Hermansson skulle ha möte i Oxelösund, och Lune och Bröderna Forselles anträdde färden i Curres nätt och jämt kördugliga ljusgröna gamla rostiga Renault, med de röda fanorna fladdrande ut genom de nedvevade fönstren.
När de kom körande utefter Repslagaregatan förbi Arvidssons Begravningsbyrå hade de sånär blivit rammade av Blom-Olle, som kom knattrande på sin moped med blomsterkvastarna inrullade i papper, tvärs igenom rödljusen, medan han med gäll stämma och kepsen nedtryckt i pannan skrek åt folk att för rövelen se sig för.
(Blom-Olle var under sina många år som blomsterbud i Skitköping alltid en glädjens och omtankens härold, och man minns honom med äkta värme.)

FÖRSTÖRDA PRODUKTIONSMEDEL?

De röda fanorna skulle för Lunes del snart bytas ut mot svarta anarkistfanor, flera år innan Baader Meinhofgruppen blev populär genom sina banksprängningar i Tyskland, men nu var det den mysige kommunistfarbrorn med den intellektuella touchen som gällde.
Än så länge ansågs det i kretsen runt Lune att produktionsmedlen skulle övergå i proletariatets händer, men i sinom tid övergick man till den radikala ståndpunkten att produktionsmedlen skulle förstöras, fabrikerna rivas och motorvägarna huggas upp.
Sinterverksröken låg på i blåsten ute från Östersjön, och Hermansson kunde knappt göra sig hörd i ljudet från ångloken som puffade fram och åter på bangården strax bortom talarstolen, men vindens lekande i hans tunna hår gjorde honom i de tillresta bohemynglingarnas ögon än mer förtroligt folklig, och vad han hade att säga spelade egentligen inte så stor roll. De hade utvalt honom till sin andlige ledare i politiskt hänseende, kort och gott.
När talaren talat och bohemernas lilla skara skakat hand med sin C-H fick man omsider sprutt på skrotbilen. Det bar raka vägen hem till Bröderna Forselles igen, för resumé, tedrickande och fortsatta musikorgier till fram på kvällen, då Skitköpings gamla krumelurer föll in i sina invanda beteenden:

KALLE LUFTIS & JOHNSSON & SUNDSÄCK & ULLNES

Kalle Luftis strök kepsen av huvudet och kröp in till gumman i sin dragiga lilla stuga, medan skrattmåsarna svepte in över Östra Bergen utifrån Stadsfjärden och sommarskymningens avklarnade stillhet föll över människornas plågor.

Nere på Royal haltade Johnsson in i entrén med sin cykel och gick upp i manöverrummet och satte filmen i projektorn till 21-föreställningen.

Gymnastiklärare Sundsäck trampade i knapp styrfart förbi utanför på sin gamla svarta cykel. I portföljen som hängde över styret hade han ett par porter. I det omfångsrika huvudet cirkulerade minnesbilder från vårterminens nappatag med bänkpresströtta läroverkselever.

- Kanske, tänkte Sundsäck, kanske ska jag vara hyggligare i höst, och låta dem få springa Slottsrundan lite oftare istället...
Han sög på tanken ett tag, och när han svängde runt hörnet nere vid Teaterparken och just passerade Kaffejuntan, hade han bestämt sig:
- Fler Slottsrundor, visst, jag ska vara snäll, så de inte håller mig för lika bufflig och ogin som Ullnes.

Ullnes var musiklärare på läroverket. Han hade ett rysligt humör, och dundrade mot eleverna i musiksalen, men sedan gick han hem och skrev ljuva koraler i nästan kvinnligt känslig piktur utöver notpapperet, medan böckerna i de fullproppade bokhyllorna längs väggarna brummade bordunlikt och notskriften rasslade i partituren som låg utspridda över det generaldirektörsstora skrivbordets blänkande ädelträyta.
- Jävla skitungar, tänkte Ullnes, medan han förnöjt hummade sig igenom de nyss nedtecknade tongångarna.

LYDÉN


Nere på Teatern satt Arne Lydén och skrockade. Han var en historielärare och teaterfantast som alla hade stor sympati för. Han befann sig på något sätt bortom det läge där man kunde driva gäck med en lärare, och alla respekterade honom, eftersom han tog sina lärdomar och sina elever på djupaste allvar, och behandlade ungdomarna som sina - bara än så länge lite okunnigare - likar. Han var, liksom rektor Dyberg, en första klassens humanist.
Han var en tankspridd man med bruna gångskor, alldeles för korta byxor och en kavaj som han alltid lyckades pudra vitfläckig med kritan som han ömsom höll i handen, ömsom lade tillbaka på svarta tavlans nederkantshylla. Kritorna gick ständigt av i hans entusiasm, och han hade ett väldigt bestyr med dem.
När han blev extra entusiastisk och ville framhäva något ur historiens annaler hävde han sig på tå och viftade med armarna, så att de korta byxorna blev ännu kortare. Vi kunde se de bleka håriga underbenen över strumporna, innan Lydén damp i golvet igen i ett moln av kritdamm. Han var värd all sympati.

LUNES ORANGE PEKOE-VESPER


Lune från Kärringträtan svepte duffeln tätare om sig och klev med målmedvetna och kvällsraska steg hemåt i sina bodhisattvasandaler från Dholpur. I huvudet virvlade små fragment av oskrivna dikter upp, och om allt var sig likt hade de lagt sig i en underskön mosaik av tänkvärda tankar när han uppnådde sitt kyffe i Östra Bergen, och den heta kopp Orange Pekoe som där skulle få utgöra den aromatiska avrundningen på en sommardag 1966.


Kapitel 10


Sommaren 1966 led mot sitt slut. På sommaren gick det väl an att drömma, att flyta runt i sjuttonårsåldern under luftiga lövverk och sitta i bruset från Skitköpingsån under Slottets murskuggesvalka och låta sommardagshypnosen sväva genom Monetimpressionistiska ljusspel över åkröken mellan Tovastugan och Nordiska Kompaniets fabriksfasader, att stå längs Europas utfarter med liftartummen i vädret och hågen ställd till vitkalkade hus under azurblå himlavalv och rosenbevuxna spaljéer vid kvällsarrakens uteserveringar i ålderdomliga medelhavstraditioner, med bara poesi och några hundralappar på fickan och den fränt doftande spillningen från Camargues vita hästar under sandalerna, men när hösten närmade sig, och stod på lut ute i skogsbrynen runt åkertegarna i Södermanland med den kyligt klingande nattfrostens vassa egg, gällde det att konsolidera ställningarna, ta sig samman samhälleligen och utstaka en eller annan kurs, utse sig ett näringsfång, och få någonting gjort som kunde skänka bröd för dagen och acceptans av närsamhället, socialkontoret och den i trappuppgångar och bak köksgardiner ständigt påpassliga sociala kontrollen.

BARNHEMSREMINISCENSER

Jag vaknade tidigt på morgonen vid kistförrådet på Repslagaregatan och satte raggsocksfötterna i sandalerna, svepte den svarta duffeln om axlarna och klev ut i dagsläget.
På väg ut i Skitköping passade jag på att slinka in i grannhuset och lätta på tarmtrycket i den för begravningsbyråns hyresgäster gemensamma toaletten. När jag satt där med jeansen nerdragna till raggsockorna och glodde in i den smutsgula väggens krackelerade lack rann liftardjävulen mig i hågen. Jag behövde en paus i jakten på en social hållpunkt.
Det var september. Jag gick till norra utfarten, och såg på vägen dit det påbörjade vattentornsbygget ovanför barnhemmet. Jag mindes hur mor, min äldre syster och jag själv lämnade ett sommarbarn där en annan sensommar, i slutet av 1950-talet, eftersom hans egen mor inte kunde ta hand om honom. Han hade varit hos oss hela sommaren, och nu skulle han åka hem, trodde han.
Min syster skjutsade oss i sin bulliga Vanguard, och när vi körde genom Skitköping började den stackars pojken fatta misstankar. Alla hade ljugit för honom och påstått att han skulle få skjuts hem, men han skulle på barnhem...
När min mor och min syster släpade honom uppför trappan och den vitklädda systern tog emot i den desinfektionsdoftande hallen med det renskurade, blänkande linoleumgolvet och de storflikiga växterna i korridorens motljus, steg hans ångest i halsbrytande panik upp genom hans lilla kropp, och han sträckte sina armar mot min mor och skrek ”Mamma, Mamma, snälla Mamma!” när han släpades bort, slets ur vår lantliga trygghet till ett anonymt kasernliv i vad som närmast såg ut som ett sanatorium, och försvann bort i korridoren med systern, för att känna på det stora sveket: Som att ligga i en järnsäng på en snabbköpsparkering och ta emot order av parkeringsvakterna, när ingen ville ha en!
Efteråt hade jag fruktansvärda samvetskval över min egen elakhet: När han packade sin lilla väska inför vad han trodde var hemfärden, hade han i smyg stoppat ner ett leksaksflygplan i plåt, som förstås var mitt, för själv hade han inga leksaker. Jag hade två sådana flygplan, och jag märkte att ett av dem fattades, och misstänkte sommarpojken. När jag hittade planet nerstucket under hans kläder i väskan blev jag rasande, slog den stackaren med full kraft och skrek åt honom att han skulle på barnhem, och alls inte hem till sin mamma. Han trodde mig inte, och sökte skydd hos min mor för mitt raseri. Samma dag övergavs han av oss på barnhemmet, och jag glömmer aldrig hans skrik och hans uppspärrade ögon.
Så många gånger har jag önskat att jag kunnat be honom om förlåtelse för min svinaktiga, egoistiska oginhet på hans olyckas stora dag, men det finns nog ändå ingen förlåtelse för en sådan grymhet, och jag kan bara hoppas att han i alla fall fick det bra på barnhemmet, och att han småningom kom till en familj som kunde ge honom den kärlek som han förtjänade, och som alla barn förtjänar.

LIMPA & MJÖLK I CYKELKÄLLAREN

På detta tänkte jag när jag stod vid utfarten norrut, men snart försvann dessa mörka reminiscenser i alla nya intryck som mötte mig på en rekordsnabb liftartur upp genom landet. Jag steg ur bil i bil hela vägen upp till Umeå, som jag nådde på tolv timmar. Det är åttio mil, och det är inte dåligt liftat av en kille. Tjejer fick förstås alltid lift, eftersom det betraktades som ett halv löfte om gentjänster att stå vid vägkanten och vara tjej...

Jag hade inget ärende i Umeå, och inget hittade jag på heller. Jag köpte en tetrapak mjölk och en limpa bröd och tog mig in i en cykelkällare i ett hyreshus. Där somnade jag omgående, omgiven av kedjor, nav och skärmar, och vaknade lika tvärt nästa morgon, en klar och kylig Umeåmorgon, och ställde mig vid södra utfarten. Det blev betydligt jobbigare att komma hem: Vid Sandöbron blev jag stående bra många timmar, och utanför Uppsala hoppade en berusad man med förskärare i näven in i en bil som just skulle ge mig lift, och hotade föraren och mig själv till livet om vi röstade på Socialdemokraterna i det stundande valet. Det blev ju sedan också ett dåligt val för Erlander, även om det väl inte enkom berodde på att killen jag liftade med inte vågade rösta på Socialdemokraterna efter Uppsalaincidenten. Själv hade jag inte rösträttsåldern inne, och blev alltså hotad i onödan.

KYRKOHERDEJAZZ & FALA UNGFLICKOR

När jag blev avsläppt utanför Skitköping igen var jag fortfarande lika villrådig om i vilken riktning mina energier skulle kanaliseras.
Jag gick hem till jazzgossen och kyrkoherdesonen Pelle Broberg, som förfogade över ett rum med högt i tak i kyrkoherdebostaden vid Stadsbron, i skuggan av den vackra blodbok som någon planterat där för många decennier sedan.
Pelle Broberg hade en kolossal samling jazzskivor som sträckte sig från golv till tak längs väggarna, och på en del av dem medverkade han själv på trumpet. Den här dagen spisade vi dock den nyutkomna Beatlesplattan Revolver, med banbrytande låtar som Taxman, I Want To Tell You och Tomorrow Never Knows.
Jag kände mig en aning illa till mods över att sitta i kyrkoherde Brobergs hus och spisa Beatles, eftersom jag redan bestämt mig för att utträda ur statskyrkan, och bara väntade på den dag då jag skulle bli arton år och kunna göra bruk av mina utträdesrättigheter.
Jag gick direkt från Pelle Broberg till Lasse Broberg, Pelles bror, som hade en pytteliten antikhandel med antikvariat på Västra Kvarngatan. Det var alltid intressant och bildande att språka med Lasse Broberg, och den här dagen passade jag på att införskaffa tre band Naturvetenskapliga Kåserier av den ökände lundaprofessorn Bengt Lidforss, som gjorde slutet på förra seklet och början på detta till ett roligare ställe att leva på, genom sina oerhört vassa polemiska artiklar i framför allt Arbetet, där han tjänstgjorde som en av tidernas störste bildstormare. Med de tre volymerna under armen stegade jag iväg ut i september, utan något egentligt mål för mina strävanden.

Emellertid hade just i de dagarna verksamheten tagit fart på pacifistklubben P.E.R.U.K., och jag blev genast medlem och daglig besökare. Där inträffade ju ett representativt urval av allt vad Skitköping och Oxelösund kunde uppbåda av intellektuella ynglingar, fala ungflickor och vildhjärnor av Guds nåde.
Huvudtruppen bestod av redan tidigare i denna serie presenterade figurer: Mordögde Atts med huggtänderna, den coole Kallstram med en portfölj fylld med Ekelund och Cederlunds, den taniga världsförbättrerskan Lea Slyemård, vackra Skula med det breda leendet och det långa håret, och förstås grundaren av hela P.E.R.U.K.-etablissemanget: den mildögde ädlingen och tjejtjusaren Forselles! Även Clark Kent-typen Stormbock frekventerade den idealistiska skaran då och då, med sina hånskrattande sarkasmer av realpolitisk klarsyn. Lune från Kärringträtan, dessa sidors okrönte hjälte med blanksvart lugg, sned bohemnäsa och tunn beatnikmustasch, hade ännu inte trätt in på P.E.R.U.K.-scenen, eftersom han blivit antagen på en konsthögskola i Holbœk i Danmark, där han spenderade hösten 1966 i Nordeuropas största samling orientalisk musik, med kotos, vinas, sarangis, sarods, mridangams och bivas smekande sina hörsamma hörselorgan.

Från och med september 1966 gick jag så i skytteltrafik mellan mitt enrums gårdshus vid begravningsbyråns kistförråd vid Repslagaregatan och det f.d. Kamratkaféet, numera pacifistklubben P.E.R.U.K. på Östra Kyrkogatan mittemot det i Folkets Hus inrymda gamla Stadsbiblioteket.

Genom radarparet från Oxelösund, bitske Atts och tystlåtet klyftige Kallstram, hade jag störtat huvudstupa in i den klassiska europeiska traditionen, och när lönnlöven sopades genom nermörka oktobergator av höstnätternas kyliga vindar gick jag med duffeln om mig mellan kistförrådet och pacifistlokalen med Tjajkovskijs Pathetiquesymfoni ljudande i mina av existentiella grubbel tapetserade hjärnkamrar.


Kapitel 11


ÖDLELIKA POLISBILAR & SKOTT PÅ EN BAKGÅRD

Hösten 1966 bjöd på nermörka, regniga kvällar med höstlöv klibbande mot småstadsgatornas svarta asfalt som speglade svängande gatlyktor och röda bakljus på någon ensam patrullerande polisbil som rann iväg längs den fuktiga gatan som en ödla tätt tryckt emot marken. Såsom en ödla slinker in under multnande höstlöv i oktobers vemodiga värld av förgänglighetens feromoner, slank de enstaka, ödlelika polisbilarna in genom grinden till polisstationens bakgård och den nattliga fika som vankades i det lilla kafferummet på ordningsavdelningen.
Den polisiära verksamheten hade på eftersommaren 1966 fått en större tyngd, ett större allvar, sedan polismannen Ragnar Sandahl skjutits ner av ett par tjuvar på en skum bakgård en mulen sensommarnatt. En ödslig, regntung eftersommardag fördes hans kista i kortege över Stadsbron, och inte ett ont ord fälldes den dagen om Polisen.

Inne på pacifistklubben P.E.R.U.K. brann ljusen sent in på nätterna. Där leddes de unga människorna av idealismens flammande låga, och diverse planer skisserades inför höstens mörka månader.
Den taniga tösen Lea Slyemård arrangerade Sydafrikamöten, och vi fick besök av en representant för motståndsrörelsen i Sydafrika, som satt i en av våra nersuttna kafésoffor och initierade oss i dagsläget.

GROVKORNAREN POPPE



Vi hade också en mer närliggande idealitet, i det att vi i kretsen upptagit, ja, praktiskt taget adopterat, den ur missbrukarkretsar i Stockholm komna grovkornaren Poppe, som i sin nersölade fiskartröja och feta hårtott bringade trasproletariatet inpå våra intellektuella knutar.
Det stod en vild doft av Lemon Gin och hemrullade cigaretter omkring honom, och han var försedd med kriminalitetens alla attribut, såsom halvtaskiga tatueringar, slagfärdiga knogar och ett riktigt outvecklat pundarspråk.
Han bodde på en bondgård ute i Tystberga, där han skötte en del drängsysslor när han inte låg i soffan och drack sprit och lyssnade på Kid Ory och annan gammal New Orleansjazz på radiogrammofonen.
Ja, han var en rå sälle, och skulle såsmåningom hamna på den rättspsykiatriska Karsuddenanstalten, men vi hade fattat tycke för honom, eftersom han var en så god representant för det förtryckta proletariatet. Speciellt den blivande historiedoktorn, ordföranden i den socialdemokratiska läroverksklubben H.A.L.S.D.U.K., Clark Kent-typen Stormbock, hade tagit honom till sitt hjärta, och detta så till den grad att han envist och dumdristigt, i grundligt berusat tillstånd, försökte argumentera ut Poppe från fyllecellen på polisstationen vid Behmbrogatan en sen kväll.
Det vakthavande befälet, utkallat från sitt norrländska kokkaffe i fikarummet, språkade en stund ute på polishustrappan med den våldsamt stagade ungsocialisten Stormbock, men befälet var på gott humör och Stormbock såg trots allt prydlig ut i sin vita skjorta, sin slips och sitt vattenkammade, vågiga hår, så han behövde inte göra Poppe sällskap i fyllecellen, vilket hade varit normalkonsekvensen i småstadsidyllen.
Det hade också stora fördelar att ha den råe sällen Poppe på sin sida. En gång skallade han brutalt ett par aggressiva intränglingar på P.E.R.U.K i den radikala herrgårdsfröken Barbie Olleborgs högättade åsyn, varefter den grovkornige missbrukaren och trasproletären blev herrgårdsfrökens ompysslade hjälte!

Många gånger tog vi oss liftande ut till Poppe i Tystberga och festade om. Han var glad över uppmärksamheten, och småningom upptäckte vi också hans rent personligt mänskliga sidor bakom den trasproletariatsschablon som vi höll upp framför honom.

LUKE FRANCIS

Samma höst dök en annan ganska grovkornig kombattant upp i vår obskyra lilla skara i Skitköping. Han hette Luke Francis, och hade en formidabel fotsvett. Dessutom var han en skicklig bluesartist, som snart satt på en pall i stora rummet på P.E.R.U.K. och gnällde som Blind Willie MacTell och Blind Lemon Jefferson och andra, som inte nödvändigtvis behövde vara blinda.
Luke kom från de allra som mest nedsotade trakterna i Nord-Englands kolgruvedistrikt. Han var stor och stabil, och det var ett under att hans grova Lyndon Johnsonlabbar kunde fara fram över gitarrsträngarna med en sådan finess! Han växlade oberört mellan fingerspel och ackordsspel, hans capodastro bytte ideligen läge på den slitna gitarrhalsen, ibland kom bottlenecktaktiken fram, och den gnälliga stämman som steg ur kolgruvestrupen var riktigt behaglig för bluessugna världsförbättrare, Vilhelm Ekelundläsare och gindrinkare från det Erlanderska folkhemmets bakgård.
Han hade ett tjockt, svartlockigt, kortklippt hår, och svetten rann ner över hans breda panna när han satt på sin pall och lät gnället stiga ur sina starka arbetarlungor.
Luke fick bo på P.E.R.U.K., trots sin drypande, storstinkande fotsvett, som jag ännu kan känna tvärs igenom decennierna! Han hade anlänt Skitköping via Finland från Ryssland, där han i den stelbent senila, inåtvända Brezjnevdiktaturen dragit sig fram på dekadent negerblues i Leningrads gränder, livnärande sig på samovarernas svarta te och det grova bröd som de ryska bluesdissidenterna eventuellt kunde försträcka honom, och några kopek blev det väl över till en och annan stinkande papyross från rökverksfabrikerna i Kursk!

RÄNNSTENSGAMÄNGER

Luke försökte få spelningar runt om i Sörmlandsbygden, och ibland lyckades han. En lördagskväll fick vackra Skula bistå honom med en säkerhetsnål när blixtlåset i gylfen ohjälpligt gått åt fanders just när han skulle uppträda.
Han blev något av en bluesguru för några av oss, eftersom han med självklar auktoritet, baserad på ett livslångt bluesleverne, initierade oss i för oss okända bluestraditioner och gav oss livfulla musikaliska liveillustrationer på pallen i P.E.R.U.K.-lokalen.
Han steg ytterligare i vår aktning när han vägrade spela på en lokal i Oxelösund om inte vi trashankar i hans följe också fick komma in. Vi visste vad ett sådant ultimatum betydde för Luke, eftersom han var fattigare än t.o.m. den gindrinkande drängen Poppe, men draget lyckades och vi satt med under spelningen, som ett gäng rännstensgamänger ur en Honoré de Balzacroman.

Bitske Atts med sin perversa trängtan efter tåfjuttar att sätta huggtänderna i hade redan tidigare inlåtit sig på blues, även om hans mest ägnade sig åt Tiggaren från Luossa och Sång till min syster av Dan Andersson, och vi noterade inträngande framföranden av t ex San Francisco Bay Blues, men fraterniserandet med Luke Francis infogade också blueslåtar som Walk On och Kill it, Kid i Atts repertoar.

PROLETÄREN RALLE KUGG

En av de initiellt perifera figurerna på P.E.R.U.K., men en av de blivande huvudaktörerna i Skitköpingsunderjordens sensextiotal var gammelkommunisten Ralle Kugg. Han var en avhoppad sotare med spolformig kropp, potatisnäsa och begynnande flint uppe på det stora, klotrunda huvudet.
Han sög på sin krokiga sjöskumspipa, tummade tankfullt på potatisnäsan eller strök sig om Leninskägget, snörvlade ljudligt och orerade inspirerat om Bertolt Brecht, Kurt Weill och Tolvskillingsoperan, så att rösten halkade upp i falsett på ett Numminenartat sätt.
Han gick klädd i ett par gamla, alldeles för korta blåbyxor, ett par utnötta träskor som han släpade fram utan att lyfta särskilt mycket på fötterna, och en kort, grå, tunn jacka som skulle passat bättre på någon blyertspennetuggande lagerförman eller överårig verkmästare på ett byggvaruhus.
I släptåg hade han den långe drasuten Lärka som var en bortomvärldslig idealist av Guds sanna och utpräglade nåde. Han hade så till den grad engagerat sig i U-hjälpsfrågan, medelst inlagor till riksdag och regering och styrande organ, att han blivit inlagd på sjukhus för biståndsdepression. Han ville väl!
Ralle & Lärka satt som Helan och Halvan i P.E.R.U.K:s nernötta soptippsfåtöljer och grunnade över tillvarons mer svårbemästrade egenskaper. Ralle Kugg förde sig verkligen som en proletär, men Lärka var en drömmare och en poet; en riktigt känslig konstnärssjäl av det rörande slaget. Senare skulle han också mycket riktigt börja måla, och ha stora och vittomtalade separatutställningar.

Ralle Kugg och jag skulle några år senare komma att åka till Indien i Ralles gamla Ford Cortina, men det är en annan historia.

MÖLJDE I SÄNGVÄRMEN

Ralle Kugg kunde ibland vara en riktigt trög typ. Han låg och möljde i sängvärmen i sin gamla rivningslägenhet på Skjutsaregatan, och var synnerligen svårstartad. På nattduksbordet låg Das Kapital eller något annat verk om den marxistiska dialektiken. Om man lyckades få honom ur sängen gick han omkring flera timmar och molteg, och om man då störde honom kunde man faktiskt åka på en rejäl propp! När han kommit igång satte han på Fred Åkerström, t ex Onkel Sam och den Snälle Gossen eller Prästen och Slaven.

OBS! KULTURKVARTEN

På kvällen spelade det ingen roll vad han gjorde, eller hur upptagen han var.
Om han så hade världens kommunistböna på kroken så skulle han upp och höra Obs! Kulturkvarten på sin gamla rörradio. Den som störde Ralle Kugg när han lyssnade på Obs! Kulturkvarten fick en stadig smäll i solar plexus!
Han var en proletär med intellektuella ambitioner, och kulturprogrammet på P1 var dagens högtidsstund för Ralle! Han satt framför sin gamla radioapparat och strök sig om skägget och skrockade förnöjt när det sades något bra på kulturkvarten!
Han stoppade pipan med Borkum Riff, drog tändstickan mot plånet och rökte så att rummet fylldes med den söta röken. Det var lika bra att gå. Ralle ville vara ensam med sin kulturkvart!
När man på väg därifrån tittade in genom fönstret utifrån Skjutsargatan såg man den lille, spolformige proletären huka vid radion med sjöskumspipan stadigt mellan tänderna och Leninskägget på tillväxt.



Kapitel 12


SANNA FÖRREVOLUTIONÄRER PÅ KAMRATKAFÉET

Pacifismen tunnades ut allteftersom på pacifistklubben P.E.R.U.K. i Skitköping hösten 1966. Vi blev efterhand blodtörstigare, och började göra avsteg från vår initiellt benhårda beslutsamhet att inte under några somhelst omständigheter försvara oss själva eller vackra värden och principer eller vad det vara månde. Vi hade velat göra en vacker gest mot världen, och inför de krassa medmänniskorna i fabriker och på departement demonstrera våra vackra själsförmögenheter och sköna andar.

Emellertid satte Vietnamkriget krokben för oss, och fallet in i blodtörstighet och vapenskrammel blev formidabelt. Jag själv uttömde, tyckte jag, de rent juridiska möjligheterna genom att stolpa in på polisstationen i Skitköping och anmäla Lyndon Johnson för massmord. Jag inte bara förhindrades att plädera för detta i rättslig instans: Jag t.o.m. kastades ut från centrum för lag och ordning rent handgripligen av män i uniform, och ändå hade jag rätt: U.S.A. begick genocid i Vietnam!

Nå, eftersom kriget pockade på, och vi blev alltmer uppbragta, eftersom vi inte för våra liv kunde passa in Vietnamkriget i vår ickeförsvarsideologi, drog vi igång vad som blev början till en Vietnamrörelse i Skitköping, just på pacifistklubben P.E.R.U.K. Någon F.N.L.-grupp tog inte form förrän 1967, men vi var nog så aktiva i alla fall.
Vi närde också inslag av anarkism i vår lilla skara. Vi blandade friskt. Vi rörde ihop Tjajkovskij, Leadbelly, Dan Andersson, Vilhelm Ekelund, Schopenhauer, Ho Chi Min, Lenin, Bakunin osv, och satt, när tillfälle gavs, bänkade inför Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin och kände oss som sanna förrevolutionärer. Det var ungdomens dagar, och vi ville, vi skulle, förändra världen, såsom varje sund ungdomsgeneration vill och skall!

DEMONSTRATION!


I december 1966 tog sig Vietnambestyren mer handfasta uttryck. Vi tog med hammare, spik, tuschpennor och plakatpapp till klubben. Vi planerade vår livs första demonstration!
Det hade redan förekommit demonstrationer i t.ex. Stockholm, som kunde få stå som modell för vår egen verksamhet i småstadsidyllen. Vi ska dock för all del inte förväxla de disciplinerade och rättfärdiga Vietnamdemonstrationerna med de kravaller som året innan, 1965, avhållits på Hötorget i Stockholm. De var bara en yttring av en fantasilös ungdoms frustration, liksom vid det famösa och av Ulf Peder Olrog så väl skildrade slagsmålet i grusgropen i Buskhyttan några årtionden tidigare!

Den 7 och 8 december 1966 spikade och hamrade vi på P.E.R.U.K. Vi målade och donade, och plakaten förfärdigades under yster aktivitet och en känsla av delaktighet i världsskeendena.
I en paus slank vi hem till Skula och såg Joan Baez på televisionen: Vi kände våra ledare - poeter, revolutionärer, folksångare och skönandar - och saven steg i våra unga sinnen.
Den 9 december kom polisen till P.E.R.U.K. för att granska plakaten. De godkände alla utom ett, och detta enda icke godkända behövde vi bara ändra en aning, trots att texterna var fränt hållna. Vi var just i början av Vietnamrörelsens existens, och detta med demonstrationer, dvs på annan dag än 1 maj, var mycket ovanligt, och förde automatiskt tankarna till ödesdigra sammankomster som demonstrationen i Ådalen på 1930-talet, då militär sköt ihjäl svenska arbetare.
I Skitköping 1966 gick det fredligare till. Ute på F11 landade Lansen- och Drakenplanen vid lunchuppehållet 13:30 som vanligt, och militärerna hade inget intresse av oss. Den f.d. flottiljchefen Wilhelm Lothigius hade blivit omtyckt och vördad matematiklärare på Högre Allmänna Läroverket, och han förstod oss ungdomar, fastän Hem och Skolaföreningen rynkade på näsan och tassade runt vår verksamhet med öronen på skaft!

SKÖLD-PETER MATTHIS I SKITKÖPING

Till vår hjälp hade vi kallat ner Sveriges på den tiden främste demonstrationsmogul, herr Sköld-Peter Matthis, som nog var den förste Vietnamdemonstranten i Sverige som fick på moppe av ordningsmakten, tillsammans med Jan Myrdal, vilket väl skedde i Vietnamrörelsens embryonala skede i Stockholm 1965.

Demonstrationen genomfördes trots allt med hjärtat i halsgropen i en fuktig väderlek med snöslask och väta, på självaste Nobeldagen den 10 december. Inga intermezzon inträffade, och efter marsch längs Kvarngatan och Storgatan avhöll Sköld-Peter Matthis ett föredrag med filmvisning i läroverkets aula. Allt detta var en praktisk lektion i samhällskunskap, varken mer eller mindre. Vietnamrörelsen och dess avnämare fostrade en stor hoper ungdomar in i ett samhälleligt och framför allt globalt tänkande, som kanske allra först hade förmärkts vid de tidiga protesterna mot kärnvapnen i slutet av femtiotalet, ledda av den aktade och vördade världsmedborgaren Bertrand Russell, och som nu via F.N.L.-grupperna genomsyrade en stort antal av våra ungdomar.

Tillfreds med det fina resultatet, och med blodad tand, kastade vi oss in i nästa företag: Vi skulle genomlida en hungerdemonstration över jul! U-hjälpsfrågan var, förutom Vietnamkriget, den solidaritetsfråga som vid sidan av Sydafrikaproblematiken stod högst på dagordningen i våra världsförbättrarsinnen 1966.

SVÄLTKUREN

Sagt och gjort. Nya plakat tillverkades, och vi inredde skyltfönsterrummet på P.E.R.U.K. till svältkur. Fönstret vette mot Östra Kyrkogatan, och vi tyckte det var på sin plats att sitta på officiell svältkur i ett skyltfönster som tidigare, på det gamla Kamratkaféets tid, utgjort skådeplats för allehanda läckra bakverks salivdreglande lockelser.

Den ladugårdssexiga tvålingenjörsdottern Ginger Råren tog dit sin resegrammofon. Coole Kallstram och Mordögde Atts plockade med diverse plattor, och från biblioteket snett emot hämtade vi en ansenlig mängd böcker av det mer svårlästa slaget.
Taniga Lea Slyemård tog med sig schackspelet, och själv satt jag bakom mörka glasögon och sneglade på Vackra Skula.
Den milde P.E.R.U.K.-grundaren Forselles strök högreståndsluggen ur ögonen och log förvirrat.
Medan andra gick sina dignande julbord emot försatte vi oss i ett tillstånd av hunger och umbäranden. Vi ville på detta sätt, just i den tid då man av tradition frossar som mest i ätbarheter, fokusera uppmärksamheten på världssvälten och den ringa del av bruttonationalprodukten som gick till u-hjälp.
Naturligtvis ville vi också, som vanligt, stiga lite grand i vår egen och kanske andras aktning, och visa hur in i rövelen tjusiga vi kunde vara! Pressmottagningen i svältkuren var därför en av årets höjdpunkter. Lokalpressen flinade och tog bilder, och i mellandagarna köpte vi tidningar som aldrig tillförne!
Just i dessa dagar kom också nyheten att biståndsminister Ulla Lindström avgick ur regeringen, till följd av den dåliga respons hon fick av Erlander och grabbarna för sin mer frikostiga syn på hur stort biståndet borde utformas. Hon blev förstås därmed något av en hjältinna för oss i vår unga idealism!

Den nordengelske bluessångaren Luke Francis satt dessa dygn, liksom alla andra dagar, ute på sin pall i stora rummet på P.E.R.U.K. och gnällde, Ray Charleslikt vajande fram och åter och runt och omkring, med gitarren i högsta hugg och pannan porlande av gruvarbetarsvett. När vi höll oss i vår lilla svältkur slapp vi åtminstone det mesta av hans legendariska fotsvett.

Clark-Kent-typen Stormbock kunde inte avhålla sig från att varje dag komma ner till svältkuren för att i detalj, och med utsökt precision och livfull gestaltning beskriva de dignande julbord han just bevistat, under det att han log riktigt maliciöst och Mickey Spillanerått medan han mumsade på sina medhavda julgodisar.

Dessa berättelsers hjälte, den försåtlige finsmakaren Lune från Kärringträtan med sin sneda, blanksvarta lugg, sin krokiga bohemnäsa och sina blankslipade uttalanden, återkom nu från konsthögskolan i Holbæk i Danmark med kulturella godsaker och elaka nedsablingar i bagaget, och även han lutade sin vädrande näsa in i P.E.R.U.K:s svältkur.

På juldagen kom Coole Kallstrams närmaste anhöriga - mor och far och syskon - och ställde sig med näsorna tryckta mot det frostiga skyltfönstret för att begrunda sin familjs enfant terrible och dennes gruvliga gelikar i idealismens officiella svältkur. Det var understundom lite grand som att ”sitta i stocken”!

FEBRUARIKALAS HOS KALLSTRAM!

Emellertid var vi inte bara världsförbättrare och idealister: Vi var festprissar också! Efter julens stora idealistiska utbrott kunde det passa med lite rejäla festligheter, och tillfället kom 6 februari 1967.
Vi var ett gäng killar som styrde kosan till Oxelösund och Kallstrams föräldrars villa. Eftersom bluesens egen Luke Francis skulle deltaga tog jag med mig min Tandberg rullbandare, och skulle den kvällen göra en numer oskattbar inspelning, som jag fortfarande lyssnar på med största behållning. Vi höll till uppe i Kallstrams rum, vilket hade sina alldeles särskilda egenheter:
Man fick med största försiktighet tränga sig in sidledes i rummet, eftersom Kallstram placerat en hög bokhylla just innanför dörren, vinklad så precis att man med lite möda kunde komma in, om man inte var fet.
Hyllan var från golv till tak fullproppad med svår litteratur, och givetvis hände det, när någon var för fet eller för full, att hyllan vältes och all litteratur rasade ut över festdeltagarna. Det var fullkomligt livsfarligt! Har ni någon gång fått t ex Georg Brandes Brefväxling eller Sven Lindqvists Dagbok och Diktverk; En Studie i Vilhelm Ekelunds Nordiskt och Klassiskt, i huvudet?
Luke Francis, som hade åldern inne, skickades till Systembolaget, och kom tillbaka med tio flaskor Beyaz, som smugglades uppför trappan, förbi Kallstrams intet ont anande (?) föräldrar.
Jag satte på bandspelaren, bandet gick, och festen gick av stapeln. Det blev en livlig historia, som alltså finns dokumenterad på band. Alla utom bluessångaren Luke och Grovkornaren och Trasproletären Poppe, vilka passerat 20-årsstrecket, var i sjutton- eller artonårsåldern.
Mordögde Atts låg hysterisk under sängen och skrattade astmatiskt, medan Charlie Kylén, en Oxelösundsbaserad Kallstramsförtrogen fosterson från Höjdgatan med en fanatisk förkärlek för Bob Dylans Leopard Skin Pill Box Hat satt på sängkanten med en Beyaz i näven och flabbade brett och sarkastiskt.

Luke satt som vanligt och vaggade och gnällde, och gjorde underbara versioner av gamla blueslåtar av Blind Willie MacTell m fl. Dessutom tillverkade han on-the-spot-låtar om oss festdeltagare, vilka mottogs med skrik och skrän och tumultartat bifall.
Avslutningen på festen hos Kallstram natten mellan 6 och 7 februari 1967 förlorar sig i dimmorna, efter det att bandet tagit slut och rullen stått och snurrat genom morgontimmarna i sitt flapp-flapp-flapp, men livet löpte vidare mot alla odds.
P.E.R.U.K.-lokalen stängdes för att småningom rivas, och vi lutade oss genom våren 1967 in mot sommarens soliga dagar och en ny fas i våra rådbråkade unga liv.


Kapitel 13


ETT SISTA BESÖK I BARNDOMEN

Sommaren 1967 var ett sista besök i barndomen, en melankolisk avskedsrunda i dess bitterljuva räjonger, en sista passage genom det sagors land som alla måste lämna, för att inträda i en krassare värld, men vi såg till att bevara barndomens dofter och syner inne i vår själs allra kostbaraste domäner, på högslätten i det andens Tibet som många av oss helighåller.

Vi drog omkring i sommardagarna, satt i lekparkerna och gungade, eller låg på rygg nere i något av småindustrinybyggena på den f.d. soptippen i Kungshagen och drömde om att måla taket i sirliga muraler, men vi hade inga penslar eller cyklopögon.
Vi var ett sammansvetsat gäng platoniker den sommaren. Vi hade utkristalliserats ur P.E.R.U.K- kretsen, utom en av oss, som var nykomling, och när nu P.E.R.U.K. var borta tydde vi oss nästan i desperation till varandra, och ryggade inför den framtid som låg för oss.
Vi var sex stycken post-P.E.R.U.K-aristokrater som ständigt umgicks: Lune från Kärringträtan, nykomlingen; kaptenssonen Anuel, jag själv; Loco Varg, Vackra Skula, den ladugårdssexiga Ginger Råren och den taniga Lea Slyemård.

DANNY BOY

Vi satt ofta uppe hos Lune i hans kyffe i Östra Bergen och lyssnade till Danny Boy med Johnny Cash, och Lune v a r Danny Boy:
”Oh Danny Boy, the pipes, the pipes are calling, from glen to glen, and down the mountainside...”
Det fanns alltid något odefinierat men ändå påträngande påtagligt hos Lune som måste älskas. Hans ande hade en slags narkotisk skönhet som man fick begär efter och inte kunde undvara, om man lärt känna honom.
Han var redan då en utpräglad renässansmänniska, med fallenheter och intressen åt alla upptänkliga håll. Han var befryndad och besläktad med de medeltida barderna, samtidigt som han praktiskt taget satt i knät hos 1967 års rymdforskare och kärnfysiker. Han målade surrealistiska Dalíinspirerade oljor, men han kunde också skruva isär och ihop en radioapparat. Han var en sällspord stilbrottare, och kastade ogenerat mellan Hank Williams och Hamsa El Din, Fjalar och Rimbaud. Han samlade på orientalisk musik, och han skrev underfundiga dikter som han deklamerade för Skula och mig när vi satt i hans rum och sög på våra dumleklubbor medan vi lät hans nästan obscena karisma drypa som honung längs vår vällustiga receptivitet.

GLASBRUKET

Sommaren 1967 hamnade en stor del av den f.d. P.E.R.U.K.-kretsen på Glasbruket på Oxelösunds Järnverk. Vi hade blivit arton år, och fick jobba skift. Industrin skrek efter oss, personalassistenten Curt Skårberg bönade och bad för att få anställa oss, och mot den väl tilltagna betalning som Järnverket erbjöd led vi oss gärna genom nattskiften.
Där stod vi med grodor i händerna och hemmorojder i fickan - glasskärningsverktyg! - och skar kanterna av de stora glasschabrak som föll ner på det filtklädda bordet framför oss.
Anuel, Lune och jag hamnade på samma skift. På rasterna satt vi i fikarummet i ett hörn av fabrikslokalen och läste New Writing In America eller något annat häftigt. Anuel hade med sig Maos Lilla Röda, och försökte göra alla glasbrukets proletärer till maoister!
Lune tillskansade sig som vanligt fördelar. Nu blev han skiftbasens förtrogne, vilket bl.a. innebar att han slapp jobba i den mördande hettan vid glasskärningen. Istället kunde han under nattskiften uppsöka ett speciellt inrett sovställe, med basens goda minne. Jag hatade honom när han kom upp och sade godnatt till mig och Anuel, som verkligen slet i våra anletens svett.
Jag kan inte påstå att jag kände speciellt mycket medlidande när den där skiftbasen, som tagit Lune under sina vingar, senare under sommaren drabbades av ett nervöst sammanbrott och fick släpas ut från Glasbruket, sedan flottören havererat i en ugn som varit avstängd , och under minutiös övervakning under ett par veckor eldats upp till näst intill produktionstemperatur.
Hemkommen till gårdshuset vid kistförrådet i arla morgonstunder lade jag mig att sova till tonerna av Billy Prestons hammondorgel i Billy´s Bag eller Don´t Let the Sun Catch You Crying på grammofonen.


SPLEENPOEM BLAND MYGGORNA

När vi inte skar glas på Järnverket kunde det hända sig att vi gjorde symboliska gester mot den västerländska kulturen, eller gjorde upp med årtusenden av religiös tradition. Sålunda bar det sig inte bättre än att jag blev vittne till hur Lune från Kärringträtan brände sitt bästa spleenpoem bland myggorna uppe på Slottsvallen, medan Anuels bibel flöt ut i havet, av Skitköpingsån forslad hän emellan NK-villan och Slottet, under Hamnbron ut i hamnbassängen och vidare förbi Täcka Udden och småbåtshamnen ut i Stadsfjärden. Man ville gärna tänka sig att den fortsatte ut på Örsbaken och vidare ut på de verkligt stora haven, men förmodligen ruttnade den upp i någon vassrugge vid Kilaåns utlopp i Stadsfjärden nedanför Centralföreningens jutesäcksdoftande huskoloss, till ingen nytta.

CLOETTA


Cloetta Hindhall hette en urbota tramsa som hängde ihop med godsägardottern Barbie Olleborg. Dessa två utgjorde med tiden ett slags svans som särskilt Lune, som ju hade ett visst förflutet med Barbie att gräma sig över, och Forselles, fick dras med.

Emellertid gick det an att ha fest hemma hos fröken Hindhall. Hon bodde i en villa ute i Vrena, i den ständiga impregneringsdoften från trävarufabriken där. Vi var alla utkallade dit en dag i juni 1967, och eftersom vi var lediga från Glasbruket var vi inte särdeles nödbedda.

DET VACKRASTE MINNET AV LUNE

På väg ut till Cloetta Hindhall stod vi i höjd med Gamla Oppeby på Stigtomtavägen och liftade, Lune, jag själv, Skula och Lea Slyemård:
Lea och Skula exponerade sig så mycket de kunde, medan Lune och jag gjorde oss små och osynliga.
Lune satt nere i dikeskanten i hundlokornas humlebrum och läste Dylan Thomasdikter ur en medhavd bok, och jag knäppte iväg maskrosblommor över honom, så att de föll ner genom versmått och satsstrukturer, och lade sig i gyllene cirklar runt hans Buddhafysionomi i gräset, i klangen av bergord och molnord, havsord och luftord, jordord och gräsord.
Klorofyll och syre och solljus byggde vitkalkade lerhus och luftiga tempel av elfenben, marmor och Atlantens snäckor i Dylan Thomas Walesiska metrik, medan Lunes artikulation i junis sommardagshypnos lade mosaiker i azur, guld och ockra i våra unga sinnen, och jag älskade honom bitterligen:

METRIKEN I TERMIKEN

Lune reciterade A Day of Dappled and Sea-Born Clouds, och de vackra orden ur hans strupe steg ur diket och fördes upp i himlen av sommardagstermiken, och det var liksom Lunes sköna ande som svävade genom luftlagren, medan cumulusmolnen tornade upp sig över Larslundsmalmen och svalorna störtade i bråddjupa kamikazekalligrafier genom dikterna.
Samtidigt, ute i havsbandet, fylldes luften av saltstänk i brisen, och klipporna blänkte översköljda i soldiset. Långt ut anades den tunga konturen av ett lastfartyg på traden in mot Bråviken. Havet och Ljuset målade skissartade syner ute vid horisonten, och det enda som hördes var blodets sus bakom tinningarna och vindens gång genom lövverken. In över land steg Dylan Thomas dikter i spiraler genom lufthavet, och deras doft av ljung och Atlant gjorde våra medvetanden till behagfulla kurorter.
Den ljumma vinden lekte i håret, och sammansatta känslor byggde en bro av vemod genom junis tunga dofter av åska och syren.

I DUETT MOT FÖRSKRÄCKELSEN

Väl ute hos Cloetta höll allt på att ta en ända med förskräckelse. Det började med att jag spräckte byxorna i en incredulös luftgitarrskatharsis till My Generation med The Who. Som om inte detta vore nog slängde jag mig sedan upp där bak i den gamla firmabil av märket Volvo Duett av 1956 års modell som Kallstram hade tillgång till, för att följa med i en deltagande studie på den suicidutflykt som den stupfulle Kallstram och hans hysteriska, striphåriga flickvän fröken Schleppe ämnade sig ut på.
Bakdörrarna på duetten hängde och slängde när Kallstram kryssade fram på vägen, i riktning mot Stigtomta. Jag insåg plötsligt allvaret, och letade efter ett sätt att rädda mig. Det gick inte att få stopp på Kallstram, och fröken Schleppe slog på mina armar när jag försökte sträcka mig fram över Kallstram och ta ratten från honom. De var omåttligt berusade och tyckte det var romantiskt att dö tillsammans i duetten. En vacker gest, helt enkelt, som så mycket annat! Jag fann inte på någon annan råd än att slänga mig ut genom bakdörrarna. Jag tumlade runt på asfalten, tappade glasögonen och slog mig mörbultad.
När jag hittat glasögonen - som höll! - hann jag se hur duetten skar ner i diket längre bort och stannade. Jag sprang tillbaka till festen hos Hindhalls och hämtade hjälp.
Kallstram och fröken Schleppe sov ruset av sig i framsätet. Vindrutan var sprucken. Vi drog upp bilen på vägen, ivrigt avfärdande en del bilister som stannade för att hjälpa oss, och körde bilen tillbaka till Cloettas villa. Inte förrän dagen därpå märkte jag att jag skadat mig i fallet. Ett handledsben var sprucket. På Akuten sade jag att jag cyklat omkull.

PANG! PANG!


Festen fortsatte i rask takt. De flesta hade inte ens märkt vårt nappatag med döden mellan Vrena och Stigtomta.
Lune och jag satt mest i ett litet rum och lyssnade till Desolation Row om och om igen.
Atts hade satt sig i en garderob, och där satt han hela kvällen med en leksakspistol i näven i mörkret. När någon öppnade stirrade han vansinnigt ur mörkret, pekade med pistolen och sade ”pang! pang!” på ett lamt och liksom frågande sätt. Han var inte ute ur garderoben på hela festen, som pågick från eftermiddagen, och hela natten igenom till nästa morgon, då vi istället för sprit hävde i oss te och bredde mackor ur det Hindhallska skafferiet. Festen var över. Byxorna, handledsbenet och vindrutan var alla spruckna.
Jag hade startat mot festen från mitt gårdshus vid begavningsbyråns kistförråd, och direkt från festen åkte jag rälsbuss till Akuten. Detta kan sägas vara en lämplig inramning på festligheterna. Jag fick sjukledigt några veckor från Glasbruket och gick med armen i gips genom sommarens soliga dagar.


Kapitel 14


VI ÅKTE INTE TILL AUSTRALIEN

Det var högsommar 1967. Kaptenssonen Anuel, jag själv och Lune från Kärringträtan hade jobbat nattskift på Glasbruket, men inte lät vi detta hindra oss. Vi tog morgontåget till Stockholm, och letade oss fram till Australiens Ambassad, som låg i en av Hötorgsskraporna.
Vi hade för avsikt att gå igenom intervju och läkarundersökning för att erhålla immigrationstillstånd, och slå oss ner på den australiska kontinenten. Orsaken härtill var att vi ville resa så långt bort från Skitköping som möjligt, för att ett antal år senare återkomma som hjältar och gå i triumf uppför Storgatan. Detta var förstås ganska tunna skäl för emigration, och de skulle naturligtvis inte hållit i ambassadtjänstemännens ögon, varför vi fann på både ett och annat som skulle kunna blidka deras granskande blickar.
Det blev lite väntetid innan läkarundersökningen, och det kanske inte var så underligt att Anuel somnade på undersökningsbordet. När ambassadläkaren trädde in i rummet låg Anuel och snarkade, och eftersom han var sällsynt svårväckt även i vanliga fall var han efter ett nattskift på glasskärningen totalt oväckbar. Vi fick småningom lämna ambassaden med beskedet att komma tillbaka när vi blivit 21 år. Det kändes som en hel evighet dit, så vi lämnade beklämda Australiens Ambassad. Kanske var vi lite lättade också...

På kvällen infann vi oss alla tre på Glasbrukets nattskift igen. Det blev en ren tortyr för mig och Anuel, men Lune kröp gäspande in i den skiftbassanktionerade sovkvarten och drog duffeln över sig. Jag har fortfarande, efter många decennier, svårt att smälta det där!

UT HÄRIFRÅN!

Jag bodde kvar vid kistförrådet, men nu var mina dagar där så gott som räknade. Det hade gått två år sedan jag blivit hotad med vräkning på grund av långhårighet, men dagspressen ställde sig bakom mig den gången och räddade mig från husvillhet. Den här gången var det inte lika lätt.

Hyresvärdarna var tre gamla damer, som likt tre svarta kajor flaxade omkring bland kistorna, medan solen glimtade fram bortöver kronikerhemmet i parken på andra sidan Brunnsgatan.
I juli hade jag fest för större delen av den illustra kamratkretsen, och det bar sig inte bättre än att Kallstram urinerade på trädet på gården, medan Ginger Råren klättrade upp i samma träd och tjöt som en varghynda i natten. Jag hade dörren och fönstren på vid gavel, och spelade Wild Weekend och baksidan Wild Weekend Cha Cha så att det hördes vida omkring, och naturligtvis upp till kajtrojkan till hyresvärdar, som försökte sova för öppet fönster i julinatten.
Nästa dag var det förkylt. Ingen nåd och ingen pardon. ”Omedelbar utflyttning!”, kraxade kajflocken vid min ytterdörr.

Juliblåsten rensade staden från unkna tankar och syresatte Ernst Björnbergs möbelverkstad nere vid Bruksgränd i centrala Skitköping, där han tillverkade specialbeställda finsmakarmöbler till inrättningar utöver världen, medan Skitköpingsån gjorde en böj förbi verkstaden på sin väg från Storhuskvarn ner till Slottet, och segelbåtarna lutade betänkligt i pålandsvinden ute vid Hävringe och Källskären. Jag var vräkt.

HOOKER HOS FARSAN - SHANKAR HOS ANUEL

Jag var 18 år, och hade bott för mig själv i två år vid kistförrådet. Nu fick jag magasinera mina ynka ägodelar och flytta hem till Farsan i Oxelösund. Han hade en etta med kokvrå och sovalkov, så det var inte nådigt. Jag fick sova på soffan.
Som väl var var jag inte ensam om ödet att bo i Oxelösund. Både bitske Atts och coole Kallstram bodde där, liksom fostersonen och Dylandåren Charlie Kylén. När Farsan var på jobbet satt jag hemma och spelade LP-skivor med Bob Dylan och John Lee Hooker, och på kvällarna, när jag inte skar glas på Glasbruket, var jag för det mesta inne i Skitköping.
Där blev Göstas Café och Princess Konditori ännu viktigare utposter för mig, eftersom jag betraktade mig som i sak husvill. Anuel hade ju fått en lya på Vattengränd av Socialen, och där sov jag mången natt på hans bastmatta. Jag förvarade också min Tandbergbandare där, så vi kunde lyssna till Ravi Shankars sitar och Bob Dylans surrealistiska Bringing-it-all-back-home-poesi.


MAO FÖR KORNA - STULNA PORSLINSÄGG

Anuel och gammelkommunisten Ralle Kugg var gamla polare från tiden i småskolan ute i Oppeby. Anuel bar alltid med sig Maos Lilla Röda, och läste uppfordrande för sina kamrater.
Givetvis hade han boken med sig när Ralle Kugg, jag själv och Anuel en augustikväll stack iväg i Ralle Kuggs gamla eka med utombordsmotor. Vi satte av upp i Kilaån, och fantiserade om att jaga amerikaner med gerillametoder i Mekongdeltat.
Anuel landsteg här och där i Kiladalen och läste högt och ljudligt ur Maos skrifter för de stackars korna som stod längs åkanten och stirrbligade på den jeansjackeklädde maoisten med fickan full av Marlborocigaretter. ”Det är rätt att göra uppror” skrek Anuel. Korna råmade.
Vi skrek åt Anuel att för helvete hålla truten, och vi fortsatte uppför ån.
I Bergshammar landsteg vi och smög upp mot en lantgård nära Bergshammars Kyrka. Anuel var fruktansvärt hungrig. Antingen skulle vi promenera längs Riksettan till Tuna Motell och slafsa i oss av den överblivna potatisen, som Anuel och jag hade för vana att göra, eller också skulle vi förse oss med färska lantägg. Det blev äggalternativet, eftersom vi råkade befinna oss precis vid ett litet hönshus.
I skydd av mörkret genomfördes inbrytningen. Hönorna skrockade försiktigt, men de förde inte ett jäkla liv, som man hade kunnat befara. Vi försåg oss med ett antal ägg, och retirerade ner till båten i Kilaån. Efter någon timme var vi hemma hos Anuel på Vattengränd, för att steka ägg. Döm om vår förvåning, och Anuels förbittring, när samtliga stulna ägg visade sig vara porslinsägg, avsedda att locka hönorna att värpa!

TILL DIMITROVGRAD OCH HEM IGEN!

Vi gick över till Dionysos & Afrodite, en vinrestaurant bakom Stora Hotellet, som drevs av ett par greker. Där satt Clark Kent-typen Stormbock och pimplade vin och orerade begåvat. Han bjöd Anuel på rödvin så att denne blev full och glömde sin hunger, och sedan övergick han till att gissla mig inför den Istanbulresa jag avsåg att företa när nu sommarjobbet på Glasbruket snart skulle upphöra. Stormbock nedtecknade i fyllan raskt denna limerick i min ständigt medhavda svarta anteckningsbok:


I en godsfinka mot söder
en hipster i anden så röder.
Av spirit är han full:
Destination Istanbul!
För Miklagård hans hjärta blöder


Dagen för avfärden kom, och jag strålade samman med järnvägardottern Skula, som i kraft av sitt släktskap åkte billigt på tåg. Hon följde mig till Köpenhamn, och vår enda natt där sov vi i en radhusträdgård, precis innanför stängslet, med gatan på andra sidan. Vi delade inte sovsäck, för den var för trång, men vi turades om att sova i den.
På morgonen tvättade vi oss på Centralstationen, och sedan avgick Orientexpressen med mig ombord. Skula stod kvar på perrongen med tårar i ögonen, och jag satte mig med skräckblandad förtjusning tillrätta i vagnen. Neråt Jugoslavien fick jag skällning av medpassagerarna för att jag fyllde kupén med tobaksrök: ”You make a everbody sick!”, sa en turk på bruten engelska.

Min resa slutade dock snöpligt i Dimitrovgrad i Bulgarien. Det var helt enkelt förbjudet att vara långhårig, och passpolisen tog mitt pass och släpade mig av tåget. Turken som klagat på min tobaksrök såg väldigt lättad ut.
Jag fick sitta hos ett gäng poliser i en trädgård vid järnvägen och äta nötter och frön som de bjöd på. De satte mig på nästa tåg norrut, och jag återkom till Jugoslavien.
I Belgrad köpte jag en symfoni av Sjostakovitj - den femte, tror jag - och en skiva med kommunistiska hjältesånger från Sovjetunionen. Jag var redan fylld av bitterljuv hemlängtan, och tåget dunkade rytmiskt norrut genom Europa.

Snart satt jag, återförenad med Skula, uppe hos Lune från Kärringträtan i Östra Bergen och lyssnade till Song about Lenin från den ryska hjälteskivan, men jag hade redan nya planer. Jag hade hört talas om kibbutzerna i Israel...

Hösten 1967 var på gång. Jag satt hemma hos Farsan i Oxelösund och vände på slantarna. Jobbet på Glasbruket var avslutat, och alla sommarjobbare utom jag, Anuel och Lune hade återvänt till sina universitet.


Kapitel 15


PRINS SLUSK & HERRGÅRDSFRÖKEN BARBIE

Lune satt i Östra Bergen och väntade på svar på sin ansökan till Statens Skola för Vuxna i Norrköping, och Anuel spenderade både dagar och nätter med herrgårdsfröken Barbie Olleborg.
Barbies skotskrutiga kjol gled farligt långt upp på låret en sensommardag på Göstas Konditori, och hannen i Anuel tog ystra skutt. De kättjefulla blickarna ur de stålgrå kaptenssonsögonen fick gensvar i herrgårdsfrökens vidgade pupiller, och näsvingarna darrade lätt när Barbie beslöt sig för amorösa åtaganden.
Anuel hade blivit slusk, dekat ner sig i det subversiva träsk av poesi och omöjliga drömmar där Lune, Kallstram, Atts och jag härskade, och han hade dessutom blivit kommunist och Castrovän, och läste varje kväll några passusar i Maos Lilla Röda. Alltså passade han bra i Olleborgs strävan att fjärma sig från sin högättade, högerpartistiska härkomst. Barbie ville yxa till en egen identitet, så långt från herrgårdsidiomet som möjligt. Anuel var den Prins Slusk hon så väl behövde.
Dessutom var både Anuel och Barbie högt begåvade i den fysiska kärlekens konstfulla krumbukter; deras aptit var glupande och de därav följande utlevelserna legendariska, och besynnerligen så i den air av sexualneuros och platonism som vi andra sublimerade efter förmåga i poesi och österländsk visdom, som vi hittade längst inne i antikvariatens skummaste skrymslen.
När Barbie och Anuel gick bärsärkagång i Eros tempel satt vi andra och trängtade i läslampans sken, bleka och utmärglade.

JUDA RIKE

Jag hade ju ganska nyligen genomfört en snabbresa med tåg till Bulgarien och hem igen. När jag kalkylerat en stund framför högen med mina vända slantar beslöt jag resa ut igen.
Jag skulle ta mig till Israel. Det var sensommar 1967, och kosan var ställd. Jag hade råd med en enkelbiljett till Israel och tog tåget till Italien.
I Venedig köpte jag biljett på rederiet Adriatica och följde med passagerarfartyget Messapia till Haifa. Jag satt på däck i vilstol och läste Vilhelm Ekelunds dikter. Solen gick upp och solen gick ner över ett gyllene Medelhav. Bredvid mig satt judinnan Esther från Nigeria. Hon skulle hälsa på släktingar i Israel. Det kändes speciellt angeläget nu strax efter det överståndna Serxdagarskriget.
Någon spelade saxofon i långa slingriga girlangglissandon ut genom Medelhavsnatten, och medpassagerarna var vitklädda i nattvärmen.
Genom Esther steg den fuktiga värmen ur Afrikas nigerianska djungelmassor mig emot, och jag anade en hel kontinent av mörka gestalter, bygemenskaper, exotiska kryddofter och färgsprakande marknadsplatser, och jag var förälskad på ett Hemingwayskt eller Graham Greeneskt sätt, men det var en förälskelse som bara jag kände till, och den var skir och tunn som älvedrömmar, och upplöstes som gryningsdimmor i solsken då vi löpte in i Haifa och jag blev tvungen att ta initiativ och beslut igen, efter den exillika drömtillvaron på Messapia i fem dygn på de Homeriska haven med citronte och fluffiga franskbröd i fartygsmatsalen.
Fartyget hade lagt till lite här och var utefter kusterna, och vid ett strandhugg i Brindisi på Italiens häl hade jag stött på ett par skottar i en park. De skulle också till Israel, via en annan rutt, och de tipsade mig om en bra kibbutz. Nu stod jag i Haifas hamn under en mördande sol och tittade på lappen skottarna gett mig. En vattenbil svepte förbi och spolade både gatan och mig, och jag tog en buss söderut längs kustvägen.
I Hadera steg jag av och vandrade under ryggsäckens tyngd en dammig bit ut på landet. Där låg målet: Kibbutz Gan Shmuel - Salomos Trädgårdar! Det var dit skottarna sänt mig. De var redan ankomna, och jag sändes ut med dem i ändlösa trädgårdar, där jag fick plocka frukt från arla morgonstund till mitt på dagen, och morgonstunden var i sanning arla: På grund av hettan jobbade man bara till lunch, och började därför ute i trädgårdarna klockan 4 på morgonen! Man hade ett högtalarsystem i trädgårdarna, som man kunde koppla till en radiogrammofon, och dagarna i ända basunerades Beatles ut genom lövverken. Det var All You Need Is Love och Sgt. Pepper.
Flickor i uniform med automatvapen över axeln vakade över oss under arbetet. Man visste aldrig när en palestinsk attack skulle komma...
Gan Shmuel var en rik kibbutz, med stort bibliotek, egen ulpan och en biograf. Bl.a. såg jag den svenska filmen Käre John där, textad på hebreiska!
En annan gång skjutsades hela kibbutzen på lastbilsflak till Caesarea, där vi satt i den romerska amfiteatern i den blåa kvällen och lyssnade till en Joan Baezkopia som rent rasande vackert sjöng I'm On My Way så att man blev sionist så stor man var!
Emellertid dröjde det inte länge förrän jag tröttnade på hettan och det enahanda arbetet. Jag blev aldrig någon kibbutznik... Jag hetsade Svenska Ambassaden på Hayarkon Street i Tel Aviv till en konsulatskjuts hem, och anlände Skitköping en gråvädersdag i september och upptäckte att man nu körde på höger sida av vägen.

BLÖDANDE NAGELBAND

Nästa dag stod jag med Anuel på slakteriet i Skitköping och riste hudar med blödande nagelband. Konsulatskulden måste betalas av! Hudarna var fullkomligt saturerade med koksalt, och det gick inte att använda handskar. Det sved så jag skrek. Det var det hårdaste sätt jag någonsin tjänat pengar på. Anuel stod mittemot och blödde från nagelbanden medan han flinade och ropade till mig om Proletariatets Diktatur!


Jag bodde tidvis hos Anuel på Vattengränd, och Lune från Kärringträtan kom dit med sina plattor. Vi hade lånat Ginger Rårens resegrammofon, och Lune, som alltid kom med högintressanta vinyl - så gott som omöjliga att få tag på - spelade folksångaren och Dylantolkaren Hamilton Camp, vars poetiska tolkningar av låtar som Innesfree och Guess I'm Doing Fine även nu, decennier senare, har en magisk lyster, och en dag kom han in och öste på med den amerikansk-judiske, sarkastiske komikern och antifolksångarsångaren Shel Silverstein, vars härligt ömsinta drift med beatnikkulturens epigoner i låtar som Bury Me In My Shades - en sång som handlade om en döende bohem som ville begravas med solglasögonen på - förgyllde våra hudristningströtta sinnen och vässade våra kunskaper i U.S.A.-slangens briljanta slingror.
Lune hade en särdeles näsa för dylika fynd. Han var saltet i vår skara. Det var han som hade udden och den formidabla nyfikenheten, som drev honom mot ständigt nya upptäckter, vilka han sedan med en darrning på mustaschen och en loj handledsgest drog fram ur duffeln inför vår häpna lilla skara, liksom en trollkarl trollar fram kanin efter kanin ur cylinderhatten.
Och visst stod det en doft av trollkarl runt Lune från Kärringträtan! Han skulle ha passat utmärkt i frack med långa skörtar och cylinderhatt. Utan hans kryddstarka inflytande dessa år hade min egen bana, och många andras, sett helt annorlunda ut, och säkert mycket tråkigare.

ALL VÅR UNDANSKUFFADE LIBIDO

Så kom då dagen då han började på Statens Skola för Vuxna i Norrköping. Det var inte roligt att se honom ta tåget från Skitköping. Vad skulle vi nu göra? Vackra Skula och jag gick hand i hand genom Östra Bergen och saknade Lune. Än idag känner jag hur ont det gjorde när han flyttade.
Ibland liftade Lunes gamla kumpaner till Norrköping för att hälsa på den gamle gurun. Jag minns särskilt en gång på hösten 1967 då Anuel, Barbie, Skula, Ginger och jag stod i vägkanten vid södra utfarten. Vi hade med oss några flaskor Red Port, med vilka vi läskade oss i grådiset.
Hemma hos Lune på Östra Promenaden i Norrköping var herrskapsfröken Olleborg och Anuel försigkomna i sovsäcken, och Ginger trånade sprättbågeaktigt under Lunes sneda bohemnäsa, men det vara bara Barbie och Anuel som fick någonting gjort.
Lune avvärjde den suktande fröken Råren, och Skula och jag delade trasmatta under ivrigt sublimerande av all vår undanskuffade libido.

NIONDE SYMFONIN

Den 21 oktober var en viktig dag för mig 1967. Då slog jag på stort och inhandlade Beethovens Nionde Symfoni med Herbert von Karajan och Berliner Philharmoniker, i den i retrospekt allra bästa inspelningen, från 1963.
Jag hade första gången hört denna oförlikneliga symfoni hemma hos den blivande stadshydrologen i Oslo, kumpanen Danne, när han fortfarande bodde hos sin kulturella mor på Sågaregatan i Skitköping.
Nu släpade jag den röda boxen med den guldfärgade texten med mig var jag gick, och varhelst det fanns en grammofon framhärdade jag i uppspelning av den en timme och tio minuter långa symfonin. Vi hoppade som berusade Pinnochiotyper runt lägenheten när Nian spelades. Vi röt och tjöt, vi dansade oss i trance, gravitationen höll oss hjälpligt på plats, och vi var alla Sturm-und-Drangdängande Karajandirigenter genom 1967 års symfoninätter!

ANUEL PÅ ÖN


Anuel, ivrigt rådd därtill av godsägardottern Olleborg och alla andra som inte kunde få nog av spektakel, satte sig en natt i början av november 1967 i en livräddningsbåt vid Stadsbron i Skitköping och lät sig ros ut till den minimala ön något hundratal meter norr om bron, mitt i strömfåran.
Den som rodde var den urstarke f.d. sotaren, numera heltidskommunisten, Ralle Kugg. Hans framskjutande Leninskägg pekade darrande rakt ut i natten när han kämpade mot den strida strömmen, och med uppbådande av sina sista krafter lyckades han i den marxistiska dialektikens namn landsätta Anuelslusken på ön, eller snarare den uppskjutande stenbumlingen.
Med sig hade Anuel en stor, på natten i läroverksparken ihopsnickrad skylt, med texten ”Stöd FNL - PG 40 04 99”.
Han stannade därute ett par dygn, novemberkylan, de stenkastande raggarna och de irriterade poliserna till trots. Vi andra i understödstrupperna, dvs Roosi-Laine Sephans från Socialbyrån, Wiklund från Postens brevbärarlag, jag själv, Ralle Kugg med Leninskägget, herrskapsfröken Barbie Olleborg och den drömske ädlingen Jacob af Forselles, satt mestadels inne på Berns Café vid ena broänden och fikade och gonade oss i den uppmärksamhet vi rönte från såväl lokal- som rikspress, medan kameramännen rasslade med sina kameror ute på Stadsbron, och decennier senare hänger den självgode, glatt flinande FNL-demonstranten förstorad och inramad på min vägg i en helt annan värld, medan historien gör rent hus med historien, och, tycker man, kanske gapar över mer än den kan svälja.


Kapitel 16


LÄNGS SNÖIGA AVENYER

Snön föll genom december 1967, och jag packade ner min Tandberg rullbandare och flyttade från Farsans etta i Oxelösund till Lune från Kärringträtan i Norrköping och den ståtliga sexrummare han hade hittat på Östra Promenaden.
Han delade den med en skolfröken från Grycksbo i Dalarna. Hon hette Annica och var en betagande ung dam, några år äldre än oss.
I lägenheten var det högt i tak och djupa fönstersmygar, och man kunde sitta och se ut över Östra Promenadens avenylika sträckning, med kolonnen av nakna lövträd i mitten. Det kändes som Paris eller Leningrad, tyckte jag.
Jag bodde i en liten pigkammare, men det passade mig perfekt. Jag hade nära till köket, och det låg en hall mellan mitt rum och Lunes. Annica från Grycksbo bodde i en helt annan del av den stora sekelskifteslägenheten. Vi brydde oss bara om att värma upp de rum vi brukade. De andra rummen höll vi igenbommade om kylan.
Lune och jag vandrade i våra dufflar längs snöiga vinteravenyer till Stadsbiblioteket, där vi satt med hörlurar på huvudet och lyssnade till Dvoraks Nya Världen. Ibland skramlade vi fram i upplysta spårvagnar genom decembermörkret, med chokladkakor i fickorna, och emellanåt hämtade vi högvis med böcker på antikvariatet. Bytet radades upp i prydliga rader i bokhyllorna uppe i Lunes rum. Han hade fäst upp en rad A4-papper över ena väggen, med en bokstav på varje. Tillsammans utgjorde de ordet CLOZSCHA.

SLUMPVIS UTSLÄNGDA PÄRLOR

Lune skrev en dikt som han kallade De Alienerade, och som alltså behandlade den krets av vildhjärnor och drömmare som han lämnat i Skitköping, och de upplevelser han genomgått där. Han läste in den på ett av mina rullband. I bakgrunden på bandet hörs hela tiden Bob Dylan i Visions of Johanna. I en alternativtagning använde vi istället Memphis Blues Again:

Vi är slumpvis utslängda pärlor i kloaken,
bland profithungrande hyenor som offrat sina ideal
på Moloks blodiga altare
Clozscha - Clozscha Grande!
I started out on Burgundy, but soon hit Harder Stuff!
It's Fare Thee Well, my own True Love
but call me back when Summer's gone!
It really was the end to get stuck outside
Jönköping
with the Strömstad Blues again...
Jag har sett så mycket lidande i världen
så jag vill inte dansa!
Oj, alltså, I'm having a Nervous Breakdown:
Får jag låna en Librium?
Get everyone High on the Moment I Die!
Var flod har sin källa och vart berg sitt lind!
Igår var bra dagar - Dagar fyllda av bra
illusioner:
Kallstram var alltid döfull, Loco alltid
olyckligt kär!
But it's all over now, Baby Blue!
Kathmandu synes mig oändligt fjärran,
och Anuel åkte till Australien, väl?!
Vi målade aldrig taket, ty vi hade inga penslar,
eller cyklopögon,
Loco begick aldrig suicide,
och jag gick och la mig i gryningen...
Sooner or Later One of Us must know,
that we, the Best Minds of Our Generation,
were going insane!
Jag brände mitt bästa spleenpoem bland myggorna,
och Anuels bibel flöt ut i havet...
May all your rambling bring you joy!
Långisar får man alltid lift med, väl?!
Pulsen stiger, and here's tou you, my Rambling Boy:
Valium!
A Coke a day keeps Clozscha away!
There's four kinds of Clozscha, and one is for you!
The Pipes, the Pipes are calling
from Glen to Glen...
Imperator! Taskigt på ett så snyggt ögonbryn, väl?!
But it's Life and Life only!
Den rödhårigaste av My Generation spräckte byxorna!
Rysk kaviar, painriche & a Day of Dappled and Sea-Born
Clouds!
Danny Boy! Take your Tea, take your Amontillado Sherry
Superior Very Special Old!
Sommarens Drömda Hjältar med Grodor i händerna,
Hemorrojder i fickan, stygn i fingret
i en begravningsbyrå!
Buddhan dog i gryningen, och skänktes en hycklande tår...
Clozscha Grande! Spleen! Spleen!
Fulla som ägg, Alienationens Barn!
Ett dammigt Glasbruk!
En Kung bland Löv & en miljard utbombade Toaletter!
Three Steps to Heaven: Dumle, Bobby & Meproban!
Plötsliga Eldkaskader!
Slutligen fångade Hösten oss: Libriumtöcknet
skingrade sig.
Vi, de bästa som frambringats av en degenererad värld
stelnade lite grann!
Nej, banne mig: A-lagets Fantomer reser sig illuminerade
ur Tidsspillrorna!
Beyaz i majonnäs! Lune's right & Luke is wrong!
Bodhisattvorna är döda, anarkohysterin har lagt sig!
Dock, ett vet jag som aldrig dör: Clozscha!

Lune reste sig ur sin hopkrupna position framför bandaren och kastade den blanksvarta luggen åt sidan. En med tiden klassisk inspelning - i två versioner - var utförd. Givetvis är texten ironiskt och skämtsamt hållen, men den ger ändå en god insikt i hur vi betraktade oss själva. Vi befann oss i en tornado av kulturell och personligt-kulturell utveckling, och livet var en oerhört spännande cirkus!


WAHLGREN I EN FRUSEN VERKLIGHET


En ny cirkusdirektör uppenbarade sig på vår avantgardiska levnads manege i sekelskifteslägenheten på Östra Promenaden. Han kom från Växjötrakten, hette Wiking Wahlgren, och blev, kan man säga, min gurus guru. Han hade ett och annat att lära den annars inte oävne Lune från Kärringträtan, och intog för mig en beatnikfarfars roll vid den tiden. Han var stor och stark, storskäggig och bullrigt intellektuell, söp som en hjälte och kunde i ett nafs fixa hem ett digert och välsammansatt bibliotek. Han var någon slags låtsaskriminell typ. Han mullrade med rösten och förde tankarna till Rabelais och hans rapande och fjärtande hjältar, eller kanske till Allen Ginsberg och hans hjärnbrännekollegor i New York och San Francisco!
Wiking var äldre än Lune och jag själv, och njöt av de nya lärjungarna. Som en kuriositet kan nämnas att han syster hette Anna Wahlgren. Hon blev ju senare ryktbar för sin Barnabok och sin glupande aptit på makar.

Wiking höll på att skriva en beatnikroman vid den tiden. Han visade sina manuskripthögar, som han vartefter skickade till Wahlström & Widstrands förlag. Förlaget skrev tillbaka och begärde in mer, och Wiking satt vid maskinen och knattrade på. Efter dygnslånga festligheter av ren orgiekaraktär som skulle tagit död på en hel hage ardennerhästar kröp Wiking tillbaka till skrivmaskinen och fortsatte. Han hade energi och en vilja av Kruppstål. Romanen kom småningom ut under titeln Resa i en frusen verklighet.

PÅ GYLLENE Ö

Annica från Grycksbo var en vacker ung dam med en genomhederlig och redbogen dialekt som skulle passat till en glad och beskäftig husmor på en folkhögskola, men hon var skolfröken. Det var hon som hade kontrakt på lägenheten, och Lune och jag hyrde i andra hand av henne.
På Luciamorgonen 1967 kom en hel flickskoleklass in i lägenheten och lussade för oss. Annica tog fram starkvaror, och jag minns att jag halvlåg i pigkammaren och smuttade på cognacen medan den vitklädda flickskaran med stearinljusen skred förbi i pepparkaksdoften under ljuv sång.
Vid ett tillfälle en vecka efter Lucia 1967, när Lune var hemma i Skitköping och firade sin kommande 21-årsdag några dagar i förskott med sina föräldrar, var jag ensam på Östra Promenaden 48 med Annica när övergurun Wiking Wahlgren oanmäld steg in hos oss. Strax satt vi framför rullbandaren i mitt rum för att spela in ett födelsedagsprogram till Lune. Han väntades åter dagen därpå.
Tillsammans genomförde vi en något tilltufsad och tillspetsad version av Julevangeliet. Wikings bullriga basröst blandades med Annicas ljusa och ljuva damstämma, och det lät både farligt och gulligt!
Wiking läste så in sin alldeles personliga tolkning av Södra Stambanan ur Sveriges Kommunikationer, varpå gulliga Annica reciterade sin egen version av Gyllene Ö:

På Gyllene Ö dansar älvor ringdans.
Så önskar vi att det låter då:
Tralalalala, filoliloli, tralalalala, filoliloli,
fast så låter det inte, för det låter såhär:
Krrrroymopåååääätigggrrrrssuäyckkk!
Det måste vi ändra på!
Skriv ett brev till Gyllene Ö!
Sjung tralalalala, filoliloli, tralalalala, filoliloli.
Sjung lite bättre: Tralalalala!
Älvorna sjunger så knorpat! Jag döör!
Jag kan inte drömma!
För därborta på Gyllene Ö kan man höra
de otäcka älvorna brumma...

Efter julen 1967 kom dock beskedet att Annica skulle flytta från staden, och vi blev husvilla. Bara en månad bodde jag i den stora fin-de-siecle-sexrummaren på Östra Promenaden med Lune från Kärringträtan. Jag retirerade till Farsans etta i Oxelösund igen, och Lune hittade senare en annan lägenhet på en annan Promenad, den Norra, där han huserade något år med storgurun Wahlgren och den småningom ditflyttade Kallstram.

Själv gick jag arbetslös när det stora revolutionsåret 1968 öppnades på vid gavel. Återigen livnärde jag mig huvudsakligen på gårdagens bröd från Göstas Konditori, och jag bodde lika mycket hos Anuel på Vattengränd i Skitköping som hos Farsan i Oxelösund.
Anuel hämtade åter vatten på Göstas, eftersom ledningarna även denna vinter frös, och på kvällarna låg vi i våra respektive sovsäckar på bastmattan och läste Regis Debray och Jack London.


Kapitel 17


BILMEKANIKERN HANNE

I januari 1968 råkade Lune och jag på en butter och tystlåten bilmekaniker som hette Hanne. Han hade en ljusblond rågkalufs och en bred, rynkig panna. Han kunde se förbaskat förståndig ut, och han var till sinnelaget ödmjuk och iakttagande, men han hade en mild bestämdhet och en inre kraft som envetet drev på, och några år efter sitt insteg i vår tvångsintellektuella lilla skara hade Hanne transformerat sig från synbarligen trögtänkt bilmekaniker till en kännare av klassisk grekiska och latin, och ytterligare något decennium in i framtiden skulle han bli antroposof och sväva med sina gelikar över de biodynamiska rågfälten vid Rudolf Steinerseminariet i Järna i översinnligt avskild andlighet, som en Goethefigur ur ett annat sekels naturromantiska Sturm-und-Drangromaner.

Hanne bjöd ibland in oss till festligheter i föräldrarnas ståndsmässiga och centralt belägna lägenhet högst upp i ett välhållet hus på Järnvägsgatan med kakelugnar och högt i tak.
Han var en stillsamt och trivsamt resonerande gosse, understundom lätt doserande, som satt med stortröjan och raggsockorna på i länsstolen och sög på sin pipa, inåtvänt och tillbakahållet leende ur helskägget. Det blev alltid en stämning av ”snillen spekulerar” när vi satt några stycken vid kakelugnen i Hannes föräldrars lägenhet och språkade, försåvitt Lune från Kärringträtan inte var där, för då skötte han allt orerande, och hans metalliska pratkvarns plågsamt skrällande slammer kunde ingen överrösta.
Dessutom hade han ofta så intressanta ting att förtälja att ingen egentligen ville få tyst på honom heller! Han var föredragshållare, kort och gott, och hans föredrag tog aldrig slut. Vad jag vet så pågår de än idag med oförminskad styrka! Det är en tröst när man ser att allting annat i världen kommer på obestånd och förgås: Lunestämmans metalliska slammer stiger likväl ännu genom luftlagren över denna härjade planet, fastän Sovjetunionen lagts ner och fastän den svenska välfärdsstaten ersatts av den nya högfärdsstaten!

ROLF, NIETZSCHE, PRESLEY & EKELÖF

Nå, i mars 1968 hade Hanne inte kommit så särdeles långt på bildningens bana, även om han låg i startgroparna med sina oljiga bilmekskläder på, men han bjöd på kalas för sina nyvunna kumpaner, och en ansenlig skara samlades i de stora, ljusa rummen den 16 mars. Vi njöt av Ernst Rolfs kupletter på en av mig medhavd skiva, och vi drack punsch och rökte cigarill.
Där satt Morilla Schleppe i ett hörn med ett hihihihi stigande ur strupen och ett vinglas graciöst lutande ur den av sirligt långa naglar prydda ungdamshanden. Häxhårsspretet omvärvde hennes vackra huvud med uppnäsan och de skarpladdade ögonen, och hon mådde bra!
Där lutade Kallstram sin svartklädda, gängligt magra Ferlingestalt in över grammofonen. Han ville höra Presley, om ingen ville högläsa Nietzsche för honom. Själv var han för full för att kunna fästa den bruna blicken i en rad av bokstäver, och han räckte Jenseits von Gut und Böse mot mig.
Jag började läsa på bästa skoltyska, men överröstades genast av Elvis Presley som Kallstram lyckats få ner på skivtallriken sedan han rivit bort Ernst Rolf-vinylet, och Nietzsche hade inget att sätta emot när Hard Headed Woman dånade ut i de vackra rummen hemma hos Hanne.
Althea Rosenrus spanade ur sitt guldfärgade änglaburr efter Charlie Kylén, som ännu inte kommit från Oxelösund.
Mordögde Atts smög omkring och stirrade hålögt på var och en, i tur och ordning, innan han slutligen liksom överfölls av ett kiknande skratt som hjälplöst steg ur hans innandöme och lämnade honom i vanmakt under rumsbordet, där han sedan spenderade en god del av kvällen.
Ralle Kugg hasade omkring på parketten i sina utslitna träskor, iförd sin korta Maojacka med Leninnålen, överlägset leende åt dekadansen, tills några stadiga järn modererat den kommunistiska stålmanskaraktären och gjort det möjligt för honom att t.o.m. grundligare än de flesta andra ägna sig åt nämnda dekadens!
Slutligen anlände Lune från Kärringträtan med andan i halsen. Knappt hade han krängt av sig duffeln och halsduken förrän han steg rakt in i rummet med några snabba kliv och ställde sig mitt under kristallkronan och höjde handen för att äska tystnad. Det blev dödstyst, och t.o.m. Atts blinkade frågande och moltyst mot Lune från sin position under bordet, som en hund som noterat den plötsligt ändrade stämningen och förstått att något allvarligt var i görningen.
Så talade Lune:
- Ekelöf är död! utropade han. Gunnar Ekelöf är död!
Därpå svepte han fram Ekelöfs diktsamling ”Färjesång” från 1941 och läste med kontrollerad emfas, så att det rungade i den plötsliga tystnaden runt väggarna:


Den som inte hoppas
skall inte förtvivla.
Den skall inte tvivla
som ingenting tror...

Sedan spelade vi Beethoven hela natten och tände stearinljus som reflekterades i punschglasen. Vi var med ens skugglika gestalter som satt utplacerade som i en tavla av Rembrandt, och medelpunkten var den Ekelöf som just gått till sina fäder, och i mitt minne sitter vi fortfarande där, i den hastigt påkomna likvakan över vår störste poet.

RISBRÄNNARGÄNGET

Fram mot slutet av mars 1968 bar det sig inte bättre än att Arbetsförmedlingen bjöd på beredskapsarbete: Jag skulle ut i skogarna runt Oxelösund och bränna ris. Basta!
Jag tillbringade därefter några månader den våren med ett gäng riktiga A-lagare runt olika lägereldar i skogsbackarna i Oxelösundstrakten. Det var ganska behagligt. Visserligen var alla utom jag rättså inbitna spritkonsumenter, men de var samtidigt trevliga kompisar och fina människor, och dessa rödnäsor gjorde i alla fall det meningslösa arbetet uthärdligt de månader det varade, och jag fick ju betalt för risbrännandet också.
Fredagen den 5 april 1968 stod jag och eldade i skogen när jag fick höra på en medhavd transistorradio att Martin Luther King mördats, och jag slängde massor av ris och grenar på elden och gjorde en jättebrasa.

PÅSKPARTYT 68

Någon vecka därefter inföll påsken. Kallstram avhöll därvid en sedermera mycket omtalad fest, som man kan minnas av framförallt två skäl. Dels var festen lång. Den höll i tre dygn! Dessutom finns några pikanta delar av den bevarad på smalfilm.
Det var Atts som fått fatt i en smalfilmskamera, och varit förutseende nog att till en början hålla sig nykter, för att kunna filma. De metrar han tog går inte av för hackor.
Man kan t ex njuta av fröken Schleppes strippande framför Grovkornaren Poppe, som ginrusig sliter sönder sin egen rutiga drängskjorta, och Lune från Kärringträtan smiter undflyende iväg i skuggorna längs väggen med sin anteckningsbok fylld med nyskrivna dikter, medan Althea Rosenrus rosig och rusig stiger ut från ett sovrum efter en kullerbytta med den bredflabbande och erkänt storamoröse Charlie Kylén.
Kallstrams påskpartyfadäs finns inte bevarad på film, men han råkade icke desto mindre begå misstaget att ta en garderob för toalett, trots att han bodde i huset, och dessutom var det just i denna garderob som tvättrumman fanns, varför Kallstram försvann rakt ner i ett mörkt hål. Som väl var landade han i en stor hög med tvätt nere i tvättstugan. Tyvärr var luckan till tvättrumman tillbommad och låst, så Kallstram tillbringade några mycket mörka och förvirrade minuter i det väl tillslutna utrymmet, innan Poppe uppmärksammade hans belägenhet och kunde släppa fram den tilltufsade festchefen ur smutstvätten, varpå vi kunde baxa en oskadd värd uppför trappan till den fortsatta festen.
Clark Kent-typen Stormbock skällde Nietzsche för skitstövel för att reta den nyss uppsläpade Kallstram, men denne skrek bara ”käft kärring!” och skruvade upp volymen på King Creole med Elvis Presley på grammofonen.

STOPPA MATCHEN!


Natten till den 3 maj 1968 plockades Anuel och jag upp av en buss utanför Skitköping. Vi skulle till Båstad och stoppa en match mellan det rasistiska Rhodesia och Sverige i Davis Cuptennisen. Med på bussen var bl.a. den amerikanske Civil Rightskämpen Sherman Adams, och hela natten söderut spelade vi Miriam Makebas Pata Pata för att elda upp oss.
Framåt morgonen stannade vi utanför ett motell i det bleka ljuset och gick igenom strategin.
Vi nådde ett fientligt Båstad. Det rådde en spöklik stämning i samhället. Demonstranter vällde in i buss efter buss, och det stora antalet gjorde oss lite mindre illa till mods.
Strax utanför grindarna till själva centercourten fick ett antal av oss biljetter till läktarplatserna. Egendomligt nog släpptes vi in av vakterna och poliserna som stod där. Vi började omgående sabotera spelmöjligheterna. Vi slängde ägg och olja på centercourten, och från alla håll trängde demonstranter på utanför grindarna.
Brandförsvaret kallades in för att hjälpa polisen, och demonstranterna utanför grindarna blev blöta, men inte mindre beslutna att stoppa matchen. Någon på läktarplats lånade Anuels morakniv och rusade ner på courten, där han högg stora hål i brandslangen. Stora fontäner steg över tennisplanen, och polisen släppte ett par hundar.
Jag såg ett polisbefäl med äggulan rinnande utefter uniformen, men han såg inte ens irriterad ut. Det kallar jag behärskning och jämnmod!

Matchen stoppades ju, som alla vet. Vi flydde i grevens tid ur det nu mycket fientliga samhället och styrde kosan mot Lund, där vi sov ut hos studenterna.
Lune från Kärringträtan befann sig i lägenheten på Norra Promenaden i Norrköping, där han följde slaget via medierna med beatnikförfattaren Wiking Wahlgren. Jag skickade ett vykort till dem:

”Båstad avklarat! Nu river vi Lund!”


Kapitel 18

STIGFINNAREN

Stigfinnaren i vår ungdomliga skara dessa år, den Försåtlige Finsmakaren Lune från Kärringträtan, som alltid var en kulturspridare av stora mått, ringde mig en dag vårvintern 1968 från någons lägenhet i Gamla Stan och darrade på den annars mycket fasta rösten.

JOHN WESLEY HARDING

- Lyssna! sade han. Lyssna jävligt noga! Sedan spelade han hela John Wesley Harding med Bob Dylan för mig. Rikssamtal var inte gratis.
Plattan var en sensation av flera skäl. Dels hade vi varit osäkra på om Dylan någonsin skulle höras mer efter Blonde on Blonde, som kom i maj 1966, eftersom han kört omkull med motorcykeln och av ryktena att döma hade brutit nacken, blivit galen och sittande på en institution som ett lobotomerat vrak utan vare sig känslor eller intellekt, och dels lät Hardingplattan helt annorlunda än vi vant oss vid: Det nasala och vassa, oartikulerade ordsprutandet med rumphuggna fraser och ettersvidande formuleringar hade ersatts av en mjukare och blidare stämma, som uttalade orden med skärpa och kontur, och t:na i slutet på en del ord smällde som rappa pisksnärtar.
Plattan var också uppenbarligen sprängfylld av symbolik och religiositet. Vid första lyssningen tyckte man gärna att sångerna var oerhört enkla berättelser från Vilda Västern, i en slags nybyggarstil, och instrumenteringen var också mycket tillbakahållen: gitarr, bas, trummor och lite piano och munspel, plus steel guitar på två stycken.
Detta var något helt annat än den vanvettiga och surrealistiska cirkusstämningen på Blonde on Blonde, men efter ett par genomkörningar växte historierna till rent mytiska proportioner. Inget annat Dylanalbum har väl fått så många dolda undermeningar och metaforiska religionsallegorier sig tillskrivet, och visst är det en kryptisk handfull sånger ur Dylans konvalescens, även om man till en början tyckte att meningen i sånger som I Dreamed I Saw St. Augustine och Wicked Messenger låg i öppen dager!
Jag stod andlöst lyssnande över en halvtaskig telefonlinje, och knappt hade sista sången tonat ut förrän Lune avlöste Dylan i luren:

- Nå!? Nå!? sade han uppfordrande. Är det inte för jävligt! Gudars Skymning!
Jag höll med. Jag lade på den varma luren och stirrade in i väggen, omtumlad och euforisk.

UTSTÖTTA SKOGSBARONER

Risbrännargänget våren 1968 i Oxelösund utgjordes av en skara trasiga själar som söp sig bortom sans och måtta, och detta var hela avsikten med supandet, eftersom både sansen och måttan var alltför plågsamma för dessa i egna ögon misslyckade socialunderstödstagare och kåkfarare.
Ingen i det Erlanderska folkhemmets maktstrukturer släppte en tum på sitt avståndstagande, och överallt i risbrännarnas väg sköt kalla händer upp som ilskna tvärstopp. Det var inte underligt att de gick överstyr om igen, och återfallen uti superi och halvkriminalitet stärkte det duktiga socialsamhället i sitt totala och inte särskilt evangelieenliga avståndstagande från denna förlorade skara skogsbaroner.
Samhället var för dem en glatt yta av kallt stål, som krökte sig om sin egen ogina rättfärdighet och ingenstans visade upp en spricka av medkänsla eller minsta vilja till förståelse. Alltså stod brännvinsflaskan och glimmade i lingonriset mest vareviga dag, och rödnäsorna släppte ut anden i flaskan lite vartefter, tills det blev dags att ragla hem till de torftiga ungkarlslägenheterna mot eftermiddagen och slåss med Gud.

BROR DUKTIG BAKOM KULISSERNA

Jag vistades hos dessa utstötta ett par månader våren 1968, tills jag en dag ringdes upp av en personalkille på Oxelösunds Järnverk och erbjöds sommararbete på laboratoriet. Det var min femton år äldre bror som hade talat med personalavdelningen för att på så sätt dra mig ur den dy man ansåg att jag höll på att gå ner mig i. Illa kände man den oerhört starka överlevnadsinstinkt som fanns i mig, och som utgjorde vattentäta skott mellan mig och förfallet, men anställningen på labbet var ett ordentligt lyft, och jag var glad över brorsans initiativ.
Jag arbetade hela den sommaren med provtagning för TPD, labbet för Driftteknisk Forskning, och sprang omkring inne på verkets olika avdelningar i grå långrock med pennor och tidtagarur, från kaldougnen till kokillgjutningen eller den nya stränggjutningen, från gashyvlingen vid Götverket till Gud vet var, för att sedan avrapportera efter skiftet hos cheferna på labbet.


EN SKOGSTAMMEFAN I BRYGGARBIL

Det osannolika inträffade denna revolutionssommar, med Rudi Dutschkes uppviglingar i Berlin och Cohn Bendits motsvarande anti-Gaullismer i Paris, att Mordögde Atts och kallstrama Kallstram fick arbete som ölutkörare vid ett bryggeri!
De dånade omkring på dammiga landsvägar i en bryggarbil; Atts i mörka glasögon och glimmande tandställning, och Kallstram i lika mörka glasögon och svarta, åtsittande Arendorffpersedlar.
Framme vid vindrutan, strax intill lappen med leveransadresser som satt fasthakad på en böjd järntrådsstump, låg en bok med Nordiska Gudasagor och ett paket John Silver utan filter, och när dagens pilsner var avlevererade ställdes färden hem till Morilla Schleppe, där Kallstram med en viss periodicitet bodde.
Vi samlades där ibland, en sparsmakad skara. Den Mordögde bodde ju blott ett knivkast bort, och ville Fröken Schleppe och Kallstram vara i avskildhet någon stund kunde vi lätt ränna iväg över till Atts håla, där kastrullerna stod odiskade kvar på järnspisen och de skitiga bohemtröjorna från överskottsbutikerna i Stockholm låg slumpvis utslängda över pinnstolarna.
De enda ting som Atts höll reda på och vårdade var gitarren, på vilken han ödslade ett rikligt fingerspel, och den gamla tramporgeln som hans spelade sommarpsalmer på så att alkoholistgrannarna över hallen föll i gråt.
Ja, den risiga grammofonen som han körde Wagners Götterdämmerung och Sibelius Kareliasvit på skötte han väl också, och de många böckerna i bokhyllan med sina ålderstigna och läderbruna ryggar vårdade han nog.
Men han var en äkta bohem, och gjorde han något som överensstämde med samhällsnormer och vanlig konvenans så var det blott och bart rena tillfälligheter. Han härstammade uppifrån Finnmarken någonstans, uppvuxen med bara sin trötta järnbruksfarsa, och var egentligen en riktig skogstammefan och mycket riktigt hängde ett par hötorgstavlor med skog och tjärn och älg över den solkiga soffan. Atts var liksom en kombination av Det Oförstådda Geniet, Näcken och Det Övergivna Barnet.

TOMTEBLOSSPRAKANDE INTELLEKT

Hemma hos Schleppe var det inte så mycket Wagner som Händel som gällde. Fyrverkerimusiken dundrade på i festiv yra, som ett ändlöst batteri av skumpabuteljer som släpper korkarna, den ena efter den andra.
Sven-Bertil Taubes Bellmantolkningar och Romans Drottningholmsmusik föll också unga fröken Schleppe i smaken.
Den bedårande konstnärsdottern var en ung dam av finess och kattlika krumbukter, och man kände att man hade med klass att göra då man satt hemma hos henne och lät sig dåras av det tomteblossprakande intellektet och den motsägelsefulla kombinationen av djup kulturtradition och skita-totalt-i-allt-attityden som hon understundom kunde uppvisa.

PÅ GAMMELKOMMUNISTENS BÖNPALL

Ibland åkte jag med gammelkommunisten Ralle Kugg på hans motorcykel från Järnverket, om våra skift sammanföll. Ralle sommarjobbade någonstans därnere också han, och när det passade hoppade jag upp därbak på hans gamla MC, som puttrade iväg i lagom fart in mot Skitköping. På den tiden var det inte tal om hjälm och MC-kläder: Ralle styrde vägen fram i sin vanliga korta jacka med Leninnålen, och blåbyxorna och träskorna kunde han förstås inte skilja sig från, ens när han körde motorcykel!
Vi körde en gång sommaren 1968 hela vägen upp till Gröna Lund på Ralles gamla knarr. Ralle satt fram och styrde, klädd i tunn, öppen Maojacka, och jag satt bakom, iförd min svarta duffel och sandaler, med armarna krampaktigt om livet på herr Kugg, fastän farten nog knappast översteg 60 km/tim.
Efter konsert med Odetta på Gröna Lund puttrade vi ner till Skitköping genom den fagra och doftande sommarnatten, där kyldragen utifrån tjärnar och sänkor ilade längs benen på oss. Vi såg rådjur gå och beta ute i dimstråken på fälten innan vi nådde Ralles lägenhet på Skjutsargatan och en värmande kopp ryskt te.
En dag i augusti, när vi just kom in i Skitköping efter att ha åkt motorcykel från förmiddagsskiftet på järnverket, såg vi stora, svarta rubriker på löpsedlarna utanför Toblers: Sovjet anfaller Tjeckoslovakien!
Ralle tvärbromsade bågen, och jag slängde mig av och studsade in på Toblers och köpte tidningar. Sedan satt Ralle Kugg och jag på Göstas Konditori hela eftermiddagen och diskuterade läget. Kuggen förespråkade starka nypor, och tyckte att Pragvåren gott kunde avslutas nu när det i alla fall snart var höst! Dubcek kunde gott få sig en sittopp av den väldige Björnen!

UPPBROTT

Tidigare under året, när jag vistades hos trashankarna i Risbrännargänget runt lägereldarna i Oxelösundstraktens skogsbackar, hade inte bara min äldre bror gripits av mitt öde och försökt göra någonting åt det. Även Lune från Kärringträtan hade ansett att jag befann mig i någon slags social farozon, och ivrigt understrukit vikten av att jag tog mig för med något helt annat. Han hade föreslagit studier vid någon folkhögskola, eftersom han själv studerat på Kjesäter, och jag följde min kompis och gurus råd och skickade in några ansökningar.
Jag fick ett positivt svar från Jära Folkhögskola utanför Nässjö, och förberedde mig nu för avfärden. Även Anuel hade sökt till olika folkhögskolor, och blivit antagen vid en skola på Västkusten. Det såg ut som Skitköping skulle drabbas av många uppbrott hösten 1968, och när sedan budet kom att Göstas Konditori skulle stängas längre fram på hösten var det uppenbarligen fråga om ett genomgripande systemskifte i den lilla landsortsstaden där våra spirande andar kämpat sig upp mot Sanning och Ljus, eller vad det var...


Kapitel 19


Tåget rusade genom de djupa skogarna på Småländska Höglandet, och stannade med gnisslande bromsar vid Centralstationen i Nässjö. Jag steg av, med en fullpackad ryggsäck över axeln och släpande en tung resväska. Jag skulle inpassa mig i arbetarungdomens bildningstraditioner och bli folkhögskoleelev.

JÄRA FOLKHÖGSKOLA

Jag tog en taxi och lät mig forslas genom vildmarken en och en halv mil mot Malmbäck, tills chaffisen svängde av från den slingrande grusvägen, in på en ännu smalare skogsväg, som kom fram ur den mörka granskogen vid Jära Folkhögskola, som låg i en öppning i trollskogen.
Där fanns också några mindre fält, men granskogen stod och lurade, mörk och ruvande bara något hundratal meter bort, runtom skolområdet.
På skolan fanns fyra stora byggnader. Själva skolbyggnaden, relativt nybyggd i tegel och trä, var störst, med gymnastiksal och samlingssal, lektionsrum, expedition etc, men byggd i bara ett plan.
Pojkarna hade två olika, slottsliknande byggnader att bo i. Det ena låg söder om själva skolbyggnaden, och innehöll även vår stora matsal, där en mycket barsk husmor vid namn Thea huserade. Jag förstod det inte först, men senare insåg jag att det var hon, och inte rektorn eller någon annan, som hade den verkliga makten på Jära! I detta hus bodde eleverna från sista årskursen. Det fanns tre årskurser på Jära Folkhögskola.
Öster om skolbyggnaden låg det äldsta huset. Det kallades Mossebo, och där bodde pojkarna fråm årskurs ett och två. Det var en slottsliknande byggnad som en gång i tiden varit hem för vanartiga flickor.
Jag fick ett rum högst upp, längst in i en korridor, just vid nödutgången, som utgjordes av en altandörr och en väggfast yttre stege ner till marken, på den kortsida av huset som vette mot skolbyggnaden.
Mossebo låg nästan inne i skogen med sin ena kortsida, och utsikten från mitt fönster, på den södra långsidan, utgjordes också av en taggig granskogssiluett. Fönstret i mitt rum hade en magnifik, välvd fönstersmyg, nästan en meter djup, vilken skänkte en känsla av ombonad, klosterlik trygghet och ålder.

PATRIARKENS JÄRASÅNG

Flickorna bodde lite längre bort från skolan, ett par hundra meter västerut längs skogsvägen, i ett stort vitt stenhus som kallades Grankulla. Dit smög sig pojkarna på nätterna, eftersom inget lokalt förbud torde kunna hålla könen åtskilda ens i ett så strängt moralistiskt och patriarkaliskt samhälle som det Jära Folkhögskola utgjorde 1968.
Rektor de Vylder, en äkta gammeldags patriark med en air av Grundtvig och ett intensivt svärmeri för antiken, bodde med sin hustru i en stor trävilla norr om skolan, vid en liten cirkelrund sjö, ett hundratal meter i diameter, som kallades Ögat.
Ludwig de Vylder, som alltid kallades Vig, uttalat ”vigg”, hade huset fyllt med tunga volymer och piedestaler med kopior av antika byster, och han hade skrivit en skolsång som stod först i Järas egen sångbok, ett grönt litet häfte på ett hundratal sidor. Sången hette Järasången, och började: ”Ser Du skolan som lyser i gläntan, och som drar oss med mäktiga band, vi har kommit från verkstaden, plogen, vi har kommit från skog och från strand, vi har kommit från grannländer vida, hit till Järakamraternas land”, varpå den fortsatte i pekoralistisk stil om ”kärnved under barken” och ”Du vårt Hellas” etc etc.

Järasången

Ser du skolan, som lyser i gläntan,
och som drar oss med mäktiga band?
Vi har kommit från verkstaden, plogen,
vi har kommit från skog och från strand,
vi har kommit från grannländer vida,
hit till järakamraternas land
Kamrater, kamrater
med var mänska i hela vår värld,
vi skall verka, vi skall stärka
dig, de fria tankarnas härd

Se, du spirat ur småländska marken,
envist, segt har du kämpat dig stark.
Du har blivit ett mål för oss alla,
det var kärnved inunder din bark.
Nu dig tusende unga skall bära
under sång genom stenbunden mark.
Låt oss sjunga, härligt unga,
sången stiger ur skogarnas brus:
Kamrater, kamrater,
vi skall kämpa för sanning och ljus.

Ja, nu vidgas vårt hjärta och sinne,
nya tankar hos oss måste gro.
Det är andens växt, det är mognad,
det är härdande kamp utan ro.
Hör du livet som brusar emot dig?
det skall kräva din styrka, din tro.
Du vårt Jära, vi skall bära
högt din fackla i skymmande tid.
Du vårt Hellas, var vi ställas,
skall för månniskans rätt stå vår strid.

Den sången sjöng vi ofta på morgonsamlingen, som inledde varje skoldag efter frukosten i matsalen. Överhuvudtaget sjöng vi mycket på Jära. Det var Dan Andersson och Evert Taube, Ruben Nilsson och annat ur den svenska visskatten, och detta förhållande befriade våra röster, och utgjorde en viktig del av det andligt-personliga växande som de flesta genomgick på den här skolan.


JOHNNY BJERKENSJÖ

Johnny Bjerkensjö hette en ung man, jämnårig med dessa ordanhopningars författare. Han kom från Oxelösund. Vi träffades först på Jära, där vi upptäckte vårt gemensamma östsörmländska geografiska ursprung.
Johnny var en lång, utdragen man med mörkt, ganska kort, borstigt hår, ofta iklädd långrock och jeans, polotröja och svarta loafers. Han hade en dragning åt det playboyaktiga, men det var mer en stil än en övertygelse. Han var svår både på sprit och kvinnor. Han hade fast sällskap uppe i Skitköping, med en kommissariedotter, men detta hindrade honom ingalunda från ständiga småländska erövringar på Jära folkhögskola.
Den undersköna Tatiana Jak – med jugoslaviskt ursprung – var en av de damer som föll för Oxelösundscharmen.

Johnny Bjerkensjö och jag hade innerligt roligt det där skolåret i den småländska skogsgläntan. Vi sjöng våra egna sånger när vi vandrade under stjärnorna mellan skolans olika byggnader:

Ser du Karlavagnen, ser du Karlavagnen
Ser du KarlaVAGNEN! Ser du KarlaVAGNEN!

och

Skitskönt att sjunga, skitskönt att sjunga,
Skitskönt att sjunga, tralala
Skiiiiitskööönt att sjunga
Skiiiiitskööönt att sjunga
Skitskönt att sjunga, tralala

Den sista var en slags kanon, som vi hade väldigt roligt med.

En sen vinterkväll, efter bastubad i huvudbyggnaden, sprang vi, ett gäng pojkar – bl.a. Johnny och jag – bara iförda våra badhanddukar – barfota genom snön den halva kilometern bort till flickornas hus; Björkhaga, vilt sjungande på Karlavagnssången!

HESST!

Vi hade också en hästperiod, Johnny och jag, då vi envisades med att teckna kraftigt stiliserade hästar på små papperslappar, som vi häftade upp här och där. Texten ”hesst” fanns alltid med på dessa teckningar. En gång lyckades vi smuggla in en sådan hästteckning på en konstutsällning i Nässjö, vilket roade oss omåttligt.

Vi hade också djupsinnigare stunder, då vi satt i musiksalen med tända sterainljus och lyssnade på Nonesuchskivor med tibetanska munkar - givetvis ursprungligen inspirerade av Lune från Kärringträtan

EKELUND I NATTENS DAGRUM


Där fanns en musiklärare som hette Inge Sjögren, med slätkammat svart hår och en välskött mustasch. Han var ansedd för att vara en småstöddig viktigpetter, och han beklagade sig ljudligt för mig om de trista och obildbara eleverna som somnade när han spelade Stravinskijs Le Sacre du Printemps för dem. Den här kisen sågs ofta släpa sin cello mellan skolbyggnaderna, och man kan ju förstå att han var lite udda i dessa tämligen proletära miljöer, vad elevunderlaget beträffade!

Inge Sjögren upptäckte snabbt mitt intresse för författaren Vilhelm Ekelund, som den kallstrame Kallstram väckt ett par år tidigare, och han försåg mig med sina egna exemplar av Algot Werins storverk i två band om Ekelund som hade kommit ut på Gleerups förlag i Lund 1960. Detta var för mig ett avgörande steg på bildningens väg. Werins båda Ekelundböcker kom i rättan tid för mig, och jag satt hela hösten 1968, så gott som varenda kväll och natt, till frampå småtimmarna, nere i det stora, äppeldoftande dagrummet på Mossebo med mitt pulverkaffe och min anteckningsbok och studerade Vilhelm Ekelund.
Det var en intensiv och ljuv, om ock i mångas ögon tämligen världsfrånvänd tid, och jag nöjde mig med en tre, fyra timmars sömn efter studierna i dagrummet med den stora öppna spisen och de höga fönstren med de vita, tunna gardinerna. Ingen kom in och störde mig, för de flesta eleverna ägnade sig åt betydligt mer prosaiska nattliga sysselsättningar.

AFORISTIK PÅ KAFÉERNA

När tillfälle gavs tog jag ut en del av studielånet och åkte tåg till Stockholm. Där gick jag runt på de största antikvariaten och letade originalutgåvor av Ekelund, för av honom fanns i stort sett bara förstautgåvorna. Ingen ville satsa på att trycka om honom förrän många år senare, då Ellerströms förlag tog sig an den uppgiften. Jag missade aldrig Björck & Börjessons antikvariat, för de hade för det mesta något av Ekelund. Där hittade jag bland annat Elpidi och Spår & Tecken.
Jag bar mitt byte till närmsta kafé och satte mig att öppna bokpaketet, vända de gamla, stela sidorna, lukta på dem och börja läsa de dyra orden ur Sveriges märkligaste och mest egenartade aforistik, som, ehuru sprungen direkt ur det kostbaraste av svensk natur och svensk bildning, dock är en främmande fågel i det provinsiella kulturklimatets Sverige.
I kraft av sin alldeles särskilda egenart och styrka har denna aforistik blivit en röst av värdighet och allvar ur de vårblåsta blåsippsbackar, där man i mån av läskunnighet och inlevelseförmåga kan få vederkvickelse och hälsa.

EN FÖRLORAD GULDÅLDER

Det var alltid med en ilning av spänning och läsarlycka jag öppnade dessa Ekelundluntor på de stockholmska kaféerna, och denna höst var nog min allra som mest högandligt eteriska tid. Den känns nu i efterhand som en förlorad guldålder, som jag knappast ens i erinringen kan känna stämningen av, men som ibland dyker upp i drömmen, liksom förlorade landskap från den tidiga barndomen ibland gör.
När jag behövde vila huvudet efter ett alltför intensivt umgänge med Ekelund satt jag uppe i mitt rum i den djupa fönstersmygen och lyssnade till Johann Christian Bachs cembalokonserter, och ibland tog jag promenaden ner till den vackra sjön Lannafall, någon kilometer från skolan, mitt inne i vilda skogen.
Jag var en särdeles romantisk ung man på Jära, och stod inte Goethes Unge Werther långt efter. Naturstämningar, små schatteringar i väder och luftning, de nakna asparnas konturer mot skogsdiset och de små kungsfåglarnas pipande talade till mig som aldrig tillförne sedan barndomens naivt självklara omfattning av den omgivande naturens levande makt, och jag kände livet i varje nerv, i varje fiber. Mina sinnens känslighet skärptes abnormt denna höst och vinter i Smålands djupa skogar, och jag var nitton år.

JULHELG HOS DEN MORDÖGDE

En dag ankom ett brev från gamle kumpanen Anuel, som alltså studerade - eller vad det var han gjorde - på en västkustsk folkhögskola. Brevet var ett avskedsbrev, för Anuel hade blivit relegerad från skolan.
Detta ledde till att han lämnade Sverige och gav sig av till Israel. Möjligheten till detta kände han till sedan min korta sejour på Kibbutz Gan Shmuel ett år tidigare, och eftersom han genom sin avlidna mors härstamning ur strängt mosaisk aspekt faktiskt var jude föresvävade det honom att han borde ”återvända” till fosterjorden!
Själv återvände jag till Skitköping över Jul och Nyår. På Bagaregatan var det så ödsligt att det vände sig i magen på mig. Göstas, mitt stamlokus, var stängt, och huset skulle rivas. P.E.R.U.K. var ju stängt sedan länge, och nu skulle även det huset rivas.
I en artikel i Södermanlands Nyheter kunde man inhämta att det gamla Kamratkaféet ”stått tomt i flera år, utom en liten tid då några ungdomar disponerade lokalen”!!! Jag kände äkta sorg, och det var jag inte ensam om. Jag hade under hösten fått ner ett tidningsurklipp om gravölet på Göstas Konditori i september. Sista dagen hade jazztrummisen Heffa Merner spelat med sitt band i lokalen, och kaffet hade varit gratis. Heffa var ju själv en av stammisarna på Göstas. Det kändes för jävligt att vara i ett Skitköping utan Göstas!

Jag var ju i sak husvill, men fick bo hemma hos Mordögde Atts över jul och nyår. Han hade skaffat sig en bättre lägenhet, på Skjutsargatan 28, i ett gammalt hus som stod i tur att rivas något decennium in i framtiden.
Där bodde han på andra våningen i det gamla trähuset från 1920-talet, i en liten lägenhet som han inrett efter sina bohemiska preferenser. Bokhyllan, tramporgeln och grammofonen var de viktigaste delarna av inredningen. Han hade också en soffa och några gamla soptippsfåtöljer, som var bekväma att sträcka ut sig i när man satt och lyssnade till Parsifal av Wagner eller Orfeus & Eurydike av Christoph Willibaldt Gluck.
Han satt ofta på en kökstol eller framåtlutad ur en fåtölj och spelade Dan Andersson på sin gitarr, men han hade också börjat skriva egna, egenartade texter, som han tonsatte. Detta var ett skapande som skulle kulminera den kommande sommaren, 1969.
På skivtallriken snurrade, som omväxling till den klassiska repertoar som var i det Attska ropet, esomoftast Alf Hambes sällsamma visor från albumet Vägvisor & Vågspel, och jag tror att Atts identifierade sig väl med figurer som Gröne Greven och Kung Inge av Ingeland...
Jag hade med mig en nyinköpt LP med Cornelis Vreeswijk nerifrån Nässjö. Det var hans stora genombrottsplatta, som hette Tio Vackra Visor och Personliga Persson. Den hade spelats på grammofonerna nere på Jära hela hösten, och visst hade de en sällsynt charm, visorna om Saskia och Felicia!

DEN SVÅRMODIGE ANTIHJÄLTEN COHEN

Emellertid var det en annan romantiker som skulle saturera Julen och Nyåret 1968 med sina sånger av sammetsviolett svårmod och omöjlig kärlek. Atts hade kommit över ett av de första exemplaren av Leonard Cohens första LP, The Songs of Leonard Cohen, och effekten på oss blev genomgripande.
Detta var precis vad vi behövde. Vi fick så att säga vatten på vår kvarn, för visst hade speciellt Atts och jag själv varit romantiska skönandar redan innan Cohens inträde i Atts kallvattenlägenhet på Skjutsargatan i Skitköping. Vi hade ju läst Stäppvargen och Glaspärlespelet av Herman Hesse och gamla mytiska sagor som den om Tristan & Isolde, och vi hade hänförda lyssnat till Pete Seegers tolkning av den gamla balladen om Barbara Allen, men Leonard Cohen förde Romantiken, den röda Kärleken och den svarta Döden in i den ruffiga lägenheten på ett köttigt, högst påtagligt sätt. Vi levde detta svårmod, som helt uppfyllde Atts håla, vi andades stämningen i dessa vemodiga historier från Kanada, och de viskade i våra ådror. Vi var i vårt esse!
Denna Cohens första platta var samtidigt höjdpunkten på hans bana. Något bättre gick helt enkelt inte att skapa. Vilket vemod, och vilken inspiration i snöiga decembernätter den julen! Det var rödvin och levande ljus och unga damer ur Vietnamrörelsen, men det som gav detta tvärromantiska staffage legitimitet var Leonard Cohens sånger och hans egen somnambuliskt testosteronsaturerade röst. Man behöver bara betrakta det gamla skivomslaget så förstår man.
Ljuset från stearinljusen fladdrade över de bruna och röda bokryggarna i Atts bokhylla. Själv satt han i halvdunklet med glimmande reflexer i de mörka glasögonen och rökte på en hemrullad, smal cigarett medan han strök en på golvet sittande ung dam över det långa blonda håret, och Cohen sjöng Winter Lady.
Den sången berättar på ett plågsamt enkelt sätt om ett förhållningssätt till kärleken mellan man och kvinna, utan att göra kärleken enkel! Den låter ana mer än den uttalar; den knappt nuddar med fingertopparna, men är kanske den vackraste sången om kärleken, den förlorade, den ödsliga, som man bär som en kostbar plåga.


Kapitel 20


ATTISKT PÅ THIMONS CAFÉ

Tillbaka i Nässjö i januari 1969 med ett på Antikvariat Blå Tornet införskaffat exemplar av Vilhelm Ekelunds Attiskt i Fågelperspektiv från 1919 slog vargavintern till. Jag satt över en kopp kaffe med min rökpipa på Thimons Café och bläddrade i Ekelund några timmar innan jag kastade ryggsäcken över axeln och vandrade alla fjorton eftermiddagskilometrarna genom trollskogen till Jära Folkhögskola och den stundande vårterminen. Snön yrde ner från granarna, och vinden susade genom den skymmande skogen.
ELDEN & FLOCKEN

Efter ett par dagars ymnigt snöfall blev det mildare, och snön blev blöt och tung. Därpå följde någon tids berg-och-dal-bana i temperaturen, och till slut blev snöpansaret på träden så tjockt att stammarna inte längre mäktade med tyngden. Det hördes som pistolskott från skogen, och alla lampor slocknade.
Hundratals träd längs vägarna hade fallit ner över telefon- och kraftledningarna, och vi var avskurna från Nässjö och resten av världen.
Den lilla skaran kyrkliga i den småländska skolan kunde inte ens ta sig till högmässan i Almesåkra Kyrka, och för att få värme var vi tvungna att samlas i elevhemmens dagrum, där stora öppna spisar fanns.
En skara käcka pojkar skickades av rektor de Vylder ut i skogen att hugga ved, eftersom man var oförberedd på en situation som denna.
Själv satt jag i kretsen av Järaiter framför brasan i Mossebos äppeldoftande dagrum, där jag annars brukade sitta mol allena och studera Ekelund. Nu vändes de många ansiktena mot elden, och vi kände elementens makt och naturens urkraft, både i elden och det skogsmörker som omringade oss.
När elden flammade i brasan kastades stora skuggor upp över väggar och tak, och människoskaran sjöng Vid Betlehem en vinternatt så att värmen steg som från boskapen i en ladugård.
När vi tystnade hördes vindens sus i granarna därute, och rasslet av snön som kröp över fönstren. Vi lade oss på golvet i dagrummet, och somnade i flock. Vi var i människans urtid, vi var grottmänniskor, vars enda chans till överlevnad var elden och flocken.
Vi var flämtande lågor av ande under en iskall vinters vassa stjärnor, och ”stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död”, som Nils Ferlin skrev.

BARDHEIM


Våren kom till Småland. Jag vandrade i kohagarna med konstnären Ragnar Bardheim från Tranås. Han var också elev på Jära, men höll sig mycket för sig själv. Han ville gärna påskina en mystisk, osäker härkomst, måhända av centraleuropeiskt zigenskt slag, och med sitt krulliga svarta hår och sin guldring i örat såg han på pricken ut som en medlem i någon av de kringdragande klanerna, men han behärskade inte romani.
När han upptäckte att denna härstamning, om den nu inte var av fiktivt slag, ingalunda stötte bort mig, utan tvärt om gjorde mig intresserad av hans person, blev vi goda vänner, och Bardheim var den enda person på Jära som jag kunde språka öppenhjärtligt med om konst och kultur. Många år senare lät han förstå att han var av judisk börd.
Han målade vackra, impressionistiska oljor, som han sålde på skolan, och han köpte vin och musik för pengarna. Mig gav han en samling teckningar och akvareller, som jag har i förvar än idag.

Det fann något vemodigt och bortvänt över Bardheim, som om han redan i ungdomen gett upp livet, eller som om en förbannelse vilade över honom. Jag vet inte om jag någonsin upplevde honom som uppriktigt glad, men vi blev mycket goda vänner, och jag saknar honom fortfarande. Vi satt tillsammans uppe i mitt rum på Mossebo och lyssnade till Bruchs Violinkonsert och drack vin, och sedan rodde vi i en eka på sjön Lannafall.
Jag har ofta undrat över den där sorgen som vilade över Bardheim, men jag har inte funnit något svar. När jag lämnade Jära för sista gången, efter avslutningen på vårterminen 1969, vände jag mig om och såg Bardheim i sin gröngula batikskjorta borta vid skolbyggnaden, skuggande ögonen med handen när han vinkade farväl, innan han skymdes av granarna.
Jag fick lift in till Nässjö av någon meningslös figur, och satte mig på en parkbänk och grät.

VATTEN FRÅN LANNAFALL

Jag hade samma morgon vandrat ner till Lannafall med en tom vinflaska, som jag fyllde med vatten från sjön. Lannafall var en mycket laddad plats för mig. Jag hade haft många härliga upplevelser vid dess strand, och i ekan, både ensam med mina Ekelunddikter, och med mina vänner; framförallt med Bardheim.
Jag hade varit där i sena höstnätters stormar, och stått i mörkret med vattnet skummande upp mot mig, och jag hade talat där med Gud i tider av obesvarad kärlek.
På våren hade jag lyssnat till lövsångarna och grönsångarna, och betraktat mosipporna uppe i slänterna.
Nu satt jag på parkbänken och begöt marken med tårar. Jag tog upp flaskan med Lannafallvatten och såg på den. I samma stund anlände en stökig figur till parkbänken. Han var en överförfriskad buse av ett sällsynt obehagligt slag, och innan jag hann reagera hade han slitit glasögonen ur mitt ansikte, varpå han hotade att bryta sönder dem.
- Ge mig vinet, så får du glasögonen, flinade han.
Jag gav honom flaskan med sjövattnet och fick mina glasögon. Jag satte dem på mig och skyndade därifrån. När jag kastade en blick bakom mig såg jag hur busen höjde flaskan för att dricka. Jag skyndade till mitt tåg, och lämnade Nässjö och Småland.

SKJUTSAREGATAN 28


På vårkanten hade jag skickat en litania till Herbert Brasch på Skitköpingshem, och förklarat min husvillhet. Jag hade absolut ingen lust att återvända till Farsans etta i Oxelösund efter året på Jära. Den vänlige herr Brasch svarade i ett affärsmässigt hållet brev att jag kunde få hyra ett rum och kök på Skjutsaregatan 28. Jag blev upprymd av detta besked, så mycket mer som Skjutsaregatan 28 var Mordögde Atts adress! Jag var uppe i Skitköping på senvåren och förberedde min inflyttning.
Bredvid sängen hade jag en gammal rörradio. Jag lyssnade på Obs! Kulturkvarten, som jag lärt mig av den Leninskäggige Sovjetkommunisten Ralle Kugg, som för övrigt också bodde på Skjutsargatan, men lite längre upp, och på eget initiativ rattade jag varje söndag in Er Mozart, som vare en serie som gick ett par år vid den tiden.

När så också den milde adelsmannen Jacob af Forselles fick en lägenhet på samma adress var lyckan fullständig! Den Mildögde spelade Chopins Polonaiser på helglånade stereoapparater, och den Mordögde spelade Wagner och egna visor. Vi sprang kors och tvärs mellan våra rivningslägenheter, och satt vi inte i den ena lägenheten och drack Darjeeling, så satt vi i någon av de andra och sörplade Sir James. Vi stortrivdes!


CHOPIN & GOETHE: SPISEN I ÅN

Forselles hade ett litet problem då han flyttade in. Han hade en elspis för mycket. Den som stod i lägenheten ville han inte ha kvar. Han frågade mig vad han skulle göra med den. Jag svarade att han skulle slänga den i ån. Mycket riktigt tog han spisen i famnen och stapplade iväg till den ganska nybyggda Repslagarbron, och från den släppte han spisen rakt ner i vattnet, där den försvann med ett slurp ner mot bottnen.
När det problemet var avklarat gick han hem till Chopin igen, och satte sig att drömma om pengar. Det var syrentider, och Forselles ställde vaser med rosa och vita syrener runt hela lägenheten, och sedan satt han i ljusa sommarnätterna och körde Chopins Nocturner och drömde om Den Perfekta Kvinnan!
Mitt i allt det fagra satt den fattige adelsmannen med de stora bruna ögonen och den tjocka luggen och läste Eckermanns Samtal med Goethe och såg vemodig ut. Det var så vackert att man storknade.
När radioaffärerna, den ena efter den andra, insåg att Forselles alls inte avsett att köpa de stereoapparater han lånat hem över helgerna, utan bara velat lyssna till Chopin i lugn och ro i syrendoften, tog stereolånen ett brått slut. Musiken tystnade inne hos Forselles, och han såg tyst och hopsjunken ut.

PSYKOLOGEN INCRÅM

Mordögde Atts, som var en problematisk karaktär, levde nu upp till sitt rykte som Oförstått Geni. Han fick nervösa utbrott, och studsade mellan väggarna så jag trodde han skulle blöda ner hela lägenheten. Mer än en gång var jag tvungen springa ut på stan, till telefonkiosken utanför telestationen, och ringa till hans psykolog, Ulla Incråm, som hade haft Atts i samtalstearpi i åratal.
Ulla Incråm dök upp i Atts håla, och Vilddjuret lugnade sig vid psykologens bröst. Åratal senare bröt Incråm också ihop, köpte mörka glasögon och skaffade sig ohälsosamma vanor, samtidigt som hon flyttade till Bornholm och ägnade sig åt krukmakeri.
Själv hade jag turen att åter bli anställd på labbet på järnverket, och som omväxling till Mordögde Atts och Mildögde Forselles och deras manodepressiva Wagner/Chopinmiljöer kunde jag sommaren 1969 sitta i Stålverkets tungmetalldammiga järnbruksbrus och se det flytande stålet rinna i en stinn stråle ner i stränggjutningsmaskinen, medan slantarna, magnifierade av skattejämkningen, rann ner i min börs.

Kapitel 21


BEETHOVEN & BRÄNNVIN!

Lune från Käringträtan hade kommit tillbaka till Skitköping efter läsåret på Statens Skola för Vuxna i Norrköping. Han lämnade nu kumpanerna han kamperat ihop med; den mullrande och av storvulna åthävor översvallande beatnickförfattaren och övergurun Wiking Wahlgren från Växjö, och den som vanligt gängligt magre och svartklädde kallstrame Kallstram, som sällat sig till sina subversiva brodersjälar på Norra Promenaden, några trappor upp, där de levt under devisen ”Beethoven & Brännvin”, inte långt från det stora, fina polishuset, där de mot alla odds aldrig hamnat!

Kallstrams sprethåriga blondin, Morilla Schleppe med de flammande ögonen och det hesa häxskrattet, studerade på teaterapslinjen på en folkhögskola i grannskapet, och Kallstram ville förstås vara i hennes närhet och bevaka hennes dygd, d.v.s. se till att hon var odygdig uteslutande med honom, men detta gick åt fanders omgående, och kattan Schleppe lämnade ilskna klösmärken på Kallstrams långa och bleka kropp, och därmed fann Kallstram anledning att så mycket intensivare och grundligare böka ner sig i sprit, osunda vanor och poesi...
Lune mådde inte så bra, han heller. Han tyckte på slutet att det blivit lite för mycket av ohälsosamma vanor, nervpåfrestande bokraider, hjältelika superier och ständiga spelningar av Carl Orffs Carmina Burana på högsta volym.

LÅGMÄLD LUNE & SANGWA DÜPA

Lune och jag vandrade i doften av rosor genom junikvällens villakvarter i Skitköping, och Lune berättade med en för en gångs skull tyst, ja, knappt hörbar stämma, om hur han kände att tillvaron höll på att rämna uppifrån och ner, och att han inte kunde sitta på sitt aschle hos sina föräldrar i Östra Bergen och inte få något gjort. Han var ju 22 år, och borde redan ha nått någon slags position i samhället, det bortvända och ointresserade samhället som stod omkring oss på alla håll i all sin maktfullkomliga anonymitet.
För mig var det skakande att upptäcka att min närmaste guru, mannen med den blanksvarta luggen, den sneda bohemnäsan och den metallslamriga tordönsrösten hade stunder av svaghet, eller stunder av tvekan och rådvillhet. Gudars Skymning! Om inte Lune visste vad han skulle och ville i världen, hur skulle jag då förhålla mig? Han hade ju i flera år varit den som sagt hur det var, och hur det skulle bli!
Vi gick hem till hans lilla rum hos föräldrarna i Östra Bergen, där vi suttit så ofta förr om åren. Nu lade Lune på en platta av märket Nonesuch med den tibetanska tantran Sangwa Düpa, som är de tibetanska buddhisternas sätt att försöka öppna sig för andlig upplysning och kosmisk energi, och ernå en köttigt påtaglig och i blodet pulserande insikt i universums inneboende helighet.
Egentligen tar Sangwa Düpa över sju timmar, och en platta måste vändas efter tjugofem minuter, men Lune piggnade till. Han har alltid haft en god förmåga att regenerera sig efter påfrestande tankar, känslor och upplevelser, och efter den tibetanska tantran och en rykande kopp grönt kinesiskt Gun Powder var han snart benhårt fast i sina föresatser igen, och reciterade t.o.m. några egna dikter för mig ur sin svarta anteckningsbok medan han kedjerökte sina Marlboros, men inriktningen av föresatserna hade ändrats.
Han skulle inte fullfölja studierna, utan ta sitt pick och pack och göra som alla andra, dvs. som jag 1967 och Anuel 1968, nämligen bege sig till Juda rike och låta sig städslas i slavtjänst på någon kibbutz, under det ständiga hotet om plötsliga, fatala P.L.O.-attacker ur medelhavsmörkret.

FRÅN NEGEV TILL U.S.A.

Kaptenssonen Anuel hade spenderat ett helt år i Juda Rike, och prövat på hur det var att hävda sin judiska härstamning under fältmässiga förhållanden nere i Negevöknen, där han utvalde åt sig ett utsatt och grandiost läge som kulsprutebärande kibbutzvakt mot försåtliga anfall ur ökennatten.
Emellertid räckte det gott med ett år på denna sydliga ökenkibbutz, så sommaren 1969 fick vi brev från U.S.A. Dit hade Anuel på okända vägar tagit sig, och nu drog han den Nordamerikanska kontinenten runt. Liksom i förbigående lät han undslippa sig att han slagit sig på måleri, d.v.s. konstnärligt måleri, vilket stred helt mot allt vad den tidigare pragmatiske och beskäftigt dumrealistiske Anuel stått för. Detta var väl ett led i hans ävlan att förvirra oss, och visst hade Anuel alltid haft ett grundläggande drag av mytomani, men han försökte alltid bygga under sina fantasier om sig själv, och ibland lyckades han så väl att han blev ett med sina myter, så nog hade han börjat måla på riktigt!


MJÄKMJUKISEN CHOPIN

När jag inte snodde runt i labbets långrock på Oxelösunds Järnverk och samlade in processteknisk information låg jag för det mesta tillbakalutad mot väggen i min sjaviga slaf, med rörradion till höger om mig på nattduksbordet.
Lune satt esomoftast på en stol borta vid fönstret mot Skjutsargatan och högläste några av sina nyskrivna dikter. En sommarkväll läste han H. D. Lawrence hela essä Moby Dick för mig. Det var en av de många högtidsstunder som Lune bjöd.
Den Mildögde Forselles befann sig också för det mesta inne hos mig. Han stod och hängde borta vid grammofonen, strök undan den tjocka, mörkbruna luggen ur de intensivt bruna ögonen och begärde att få spela Chopin. Om Lune var där gick det inte för sig. Han tyckte Chopin var en mjäkmjukis av värsta slag, och hans argument emot Chopin var så intensiva att Forselles med en butter min gav vika när Lune istället godkände Tom Paxtons Last Thing On My Mind eller I Ain´t Marching Anymore med Phil Ochs.
Några av Lunes favoriter det året var annars The Lady Came From Baltimore med Tim Hardin, liksom Gordon Lightfootlåten 10 Degrees & Getting Colder med alternativtiteln Boulder.
Utan Lune från Kärringträtan hade vi andra säkert aldrig ens hört talas om dessa artister och låtar.

BUTELJ I VÄGGEN HOS INCRÅM

En annan kär och välkommen gäst 1969 och åren därefter var den före detta bilmekanikern Hanne, som satt och såg allvarlig och förståndig ut i vår krets hemma hos mig på Skjutsargatan. Han var tyst och eftertänksam, men gjorde då och då kloka och visa inpass i konversationen. Han var en man som växte snabbt i den kulturella kostym vi bestått honom, och visst blev han en viktig medlöpare, även om han aldrig var någon riktig vilde.
Den Mordögde Atts och jag umgicks mest på tu man hand. Atts och Lune stod inte ut med varandras sällskap. Deras kemi var helt olika, på ett sätt som gjorde att de repellerade varandra, men var för sig var de två av mina allra viktigaste kumpaner, och deras inflytande sträcker sig förbi nuet och långt in i en avlägsen framtid.
Ralle Kugg höll oftast ihop med ett gäng järnhårda kommunister lite längre upp på Skjutsargatan, där han t.o.m. höll kurser i Marxism-Leninism, men han kunde också klampa in hos mig i sina träskor och sitta vid tekoppen och stryka sig om skägget, medan flinten uppe på det stora, runda huvudet långsamt tilltog i omfång.
Ralle orkade dock inte med sina kamraters påfrestande olater, och vid en fest hemma hos Atts psykolog Ulla Incråm reagerade han så snarstucket på att bli biten i foten av Atts att han sparkade sönder dennes glasögon och slängde en oöppnad vinflaska i väggen så att det röda vinet slog ut i vilt mönster över den vita tapeten.
Därpå stack Ralle fötterna i de utslitna träskorna och klampade iväg nerför trappan och försvann. Vi andra, utom Atts, som låg i psykolog Incråms knä och skrattade hjälplöst och astmatiskt, plockade glasskärvor och skurade vägg.

SEE YOU AFTER A WHILE

Den 29 juli 1969 var det dags att säga farväl till Lune från Kärringträtan. Kvällen innan hade vi suttit hemma hos honom i hans lilla utrymme i Östra Bergen och spelat Brahms Ein Deutsches Requiem.
Det låg motstridiga känslor i luften i Lunes nerrökta rum, och ur dödsmässan steg texter som ”denn alles Fleisch es ist wie Gras” i mäktiga körarrangemang med djupa mansröster, mullrande pukor och vibrerande kontrabasar.
Jag var den ende som följde Lune till tåget, när han påbörjade sin resa till Juda rike. Han var påtagligt tagen av stundens allvar. När tåget satt sig i rörelse lutade han sig ut genom kupéfönstret och ropade: ”I'll see you after a while”, och så var han borta.

Jag gick och hängde med huvudet och saknade Lune från Kärringträtan som flytt en omöjlig socialpsykologisk situation, som jag aldrig helt förstod vidden av. Det damp ner ett antal mångtydiga vykort från hans nedresa, hållna i en svårmodigt bitter stil, och författade på en slags hemgjord gammelsvenska.


Kapitel 22

DEN MORDÖGDES VISOR

I Skitköping fraterniserade jag alltmer med Mordögde Atts. Han hade under våren och sommaren i allt högre utsträckning ägnat sig åt ett eget textförfattande, när han inte jobbade ute på SAAB:s lager eller låg med huvudet i psykologen Ulla Incråms knä och fick sin ångest tröstad.
När Lune hade gett sig av satt alltsomoftast Atts i mitt rum istället. Jag var påpasslig med min gamla Tandberg rullbandare, och till sist blev det så att Atts satt i sin håla på andra våningen i samma hus på Skjutsargatan 28 och skrev absurda dikter, som han sedan tonsatte, varpå han kom springande ner till mig, där han direkt satte sig framför mikrofonen och spelade in sina verk. På detta vis gjorde vi en mängd inspelningar 1969, som gott och väl står sig den dag som idag är.
Om Atts inte hade varit i ett så pass utsatt psykologiskt läge, med vem vet vad för vilddjur vid sin säng om nätterna, hade han kunnat nå en nationell position, inte olik Alf Hambes. Faktum är att det inte var så långt mellan Atts visor och Hambes, men Atts texter var kanske ett strå vassare, egentligen, och något mer surrealistiska.
Höjdpunkterna i Atts ymniga visskrivande sommaren och hösten 1969 var Alla barnen har dött och Nattvardssnuset. Den förstnämnda hade ett vansinnigt omkväde, som malde på mellan de många verserna: ”Sjungom hej faderalla, alla barnen har dött, tjohej, sjungom hej faderalla, alla barnen har dött”! Den andra hade en text som förtjänar att återges i sin helhet:

”I vida vilda världen jag skulle slå mig fram
med yxor och med spadar i grus och makadam,
i stora djupa bergen, i skogen långt långt bort,
med huller och med buller att söka min komfort.

Men med en stor förvåning, ack kan man tänka sig,
att hjärtat går och pulsar så vida framför mig!
Jag tänker och begrundar den sakens egenart,
men märker o.s.v. att allt är uppenbart:

I kör satt vi i ring minsann och åt vårt nattvardssnus,
och skrek som epileptiker bak stora vilda ljus,
och vred oss som orgasmer när vettet tog sitt rus,
och vandrade i etern i sinnligt orgelbrus.

Bland gravar och gelikar jag sökte mången ro,
förgömd och med gitarrer i bitter ödestro,
med skälvande pupiller i vredgad harmoni,
jag såg min skugga dallra och gå mig snett förbi.

Nu är den tiden gången och lämnad bakomför,
men ännu långt i drömmen jag tänker och jag hör
hur vilda solskensgudar i dans går stigen fram,
och rör sig graciöst och lätt i fallet månskensdamm.

I kör satt vi i ring minsann och åt vårt nattvardssnus,
och skrek som epileptiker bak stora vilda ljus,
och vred oss som orgasmer när vettet tog sitt rus,
och vandrade i etern i sinnligt orgelbrus”.

ALTERNATIV 2: VISINGSÖ

Det blev tid för mig att resa från Skitköping igen. Jag hade inte blivit antagen till andra årskursen på Jära Folkhögskola. En yngling som satt uppe hela nätterna för sig själv och studerade Ekelund, och dessemellan satt i musiksalen och spelade tibetanska munkar, passade inte in i rektor de Vylders dröm om ett återskapat Hellas i de småländska sjumilaskogarnas vindsus.
Jag blev fruktansvärt besviken vid beskedet nere ifrån Jära, men det var inte oväntat. Man hade ingalunda förstått mina egenheter på skolan, och man hade tillskrivit mig en del ohälsosamma vanor som jag inte hade. Man tog därför det säkra för det osäkra och visade kalla handen.
Emellertid var jag inte ogarderad. Jag hade blivit antagen till Braheskolan, folkhögskolan ute på Visingsö, och dit begav jag mig i september 1969.
Det var sorgligt att lämna Atts i sin håla på Skjutsargatan, men våra inspelningssessioner kunde kanske inte fortsätta för evigt, och jag hade ju lägenheten kvar, och skulle resa upp till Skitköping ibland.
Det var inte lika lätt att resa till Visingsö som till Nässjö. Jag steg av tåget i Tranås och fortsatte med buss genom skogarna till Gränna. Därifrån tog jag färjan över ett blåsigt Vättern. Jag stod längst fram och vinden blåste hårt i mitt hår. Vid färjeläget väntade droskbilar som körde oss till Braheskolan, och jag inkvarterades i ett enkelrum.


MUSIKINFÖRSKAFFARMANDAT

Ganska snart upptäckte jag den himmelsvida skillnaden i attityd hos ledningen på Braheskolan och den som varit förhärskande på Jära. Visingsöskolan var inte alls något gammaldags patriarkat av Grundtvigsk karaktär, utan ett modern mikrosamhälle med en vidsynt och tolerant rektor som hette Jan Lövenwald, och som själv varit elev på skolan något decennium tidigare!
Mina kulturella passioner togs emot positivt, och jag blev skivinköpare till skolan. Jag hade också emellanåt musikstunder i den gamla kyrka som vi använde som musik- och samlingssal.
Skolan var språkinriktad, och jag läste spanska och ryska.
Jag blev snabbt bekant med en missionsförbundare med galenskapen fullkomligt lysande ur ögonen. Han hette Ulf Georgsson, var smålänning och en riktigt trevlig prick. Hans galenskap var så mycket trevligare som den hade säte i en till det yttre ytterst korrekt person, med kavaj och slips och kortklippt hår och en bibel som främsta attribut.
När det var matdags satt han i Braheskolans matsal och skrek ”Korv! Korv!” medan han dunkade nävarna i bordet. På söndagarna satt han på missionsförbundsmöte hemma hos flickvännens föräldrar. Flickvännen var köksa på skolan, och bodde på ön.

BACHHÖST I VIOLINSKOGEN

Under hösten inköpte jag i kraft av mitt musikinförskaffarmandat diverse plattor efter eget skön till skolans samling. Först tog jag hem en klarinettkonsert av Mozart och sedan Johann Sebastian Bachs Sonater och Partitor för Soloviolin. På Visingsö fanns ett vackert lövträdsbestånd med bokar och ekar och annat ädelt, och kombinationen av denna skog och Bachs soloviolinstycken framtvingade en ordanhopning ur mitt sinne för det sköna. Jag kallade den ”Bachhöst i Violinskogen”, och ordade däri om ”toner vassa som självmördarens rakblad” och nämnde också något om de nakna grenarna som snittade skåror i himmelens sammet.


Bachhöst i Violinskogen

Höstträdens violinsolon skär
himmelssfärens blå kyla
i skarpa fält

- grenverkens partitor linjerar
kromatiska figurer mot höjden
som ett naturens invoco,
geometriskt fugerad

- som en lekfull Picassokirurgs
skalpell
snittar grenarna övertydliga
tonala mönster
i surrealistisk matematik
över skyn

- trädviolinernas elektrokardiogram
sticker hål i den stumma tystnaden
och i toner
vassa som självmördarens rakblad
snittar trädmusiken blodröda linjer
i den förtunnade höstluften
över jordens guld...

ISPROSA TILL LUNE

När vintern slutligen anlände tog den i ordentligt. Nordan kom svepande med rena polartemperaturer, och isen tjocknade till formidabel styrka ute på Vättern, samtidigt som vinden svepte bort all nysnö och höll vidderna släta och blanka. Jag vandrade ibland ute på isen, och en gång gick jag hela vägen över till Gränna. Det är sex kilometer mellan Visingsö och Gränna, och jag kände mig mycket liten och obetydlig därute i de vindpinade rymderna när färjan gick förbi i sin ränna några hundra meter bort och det tjongade och tjingade i isen så jag trodde jag skulle få dela öde med John Bauer.
Under denna kalla vinter korresponderade jag med Lune från Kärringträtan som vid ankomsten till Israel först slog sig ner på Kibbutz Ramit Yohanan, sedan på Kibbutz Ruhama och slutligen på Kibbutz Davrat.
Han skrev grumliga och mångtydiga meddelanden i en slags kryptisk, nästan ristad stil, och jag blev aldrig klok på hur han hade det, eller vad han gjorde, men han verkade inte må särskilt bra. Han skrev att han avundades mig min kristallklara isprosa, därmed åsyftande mina under inflytande av Vilhelm Ekelunds sena aforistik och de vindsvepta isvidderna åstadkomna betraktelser, som jag skickade via flygplan till Juda Rike och Lunes vinterkvarter på kibbutzen.

KALLSTRAMSKONVALESCENS

Den kallstrame Kallstram höll under tiden på att duka under i Norrköping, där han var i full färd med att bränna ut sig på samma sätt som 50-talspoeten Paul Andersson i Paris. Ingen kunde i längden ägna sig åt osunda vanor i en intensitet som den Kallstram ådagalade, utan att konsekvenserna höjde sig över horisonten som ovädersmoln.
Kallstrams konsekvens blev en elakartad lunginflammation, som tvingade honom att retirera till föräldrarnas sommarstuga i Uttervik utanför Oxelösund. Där låg Kallstram och läste den serie böcker av Pär Rådström som då just återutgivits i pocketupplagor, men han använde också sin konvalescens till att förbereda sig för sina kommande filosofistudier i Lund genom läsning av de redan tidigare bekanta gossarna Schopenhauer och Nietzsche.
Lustigt nog gjorde samtidigt missionsförbundaren Georgsson och jag själv ett stort filosofikompendium ute på Visingsö Folkhögskola, med specialinriktning på just Schopenhauer och Nietzsche. Detta presenterade vi sedan mycket ambitiöst för eleverna på skolan, sedan vi stått och dragit stenciler en halv dag.

DEN MORDÖGDE SJUNGER OM DÖDA BARN

Jag fick tillstånd att engagera Mordögde Atts för en spelning på Braheskolan vid någon festlighet i december 1969, vars syfte fallit mig ur minnet. Atts kom liftande med gitarren, och på kvällen samlades eleverna, lärarna och deras familjer i den nedlagda stenkyrka som användes som samlingssal.
Efter några uppvärmningslåtar av oförarglig karaktär satte så Atts i med Nattvardssnuset och slutligen Alla barnen har dött. Effekten av den sistnämnda låten i den av levande ljus prydda kyrkan blev oväntat stark. En medelålders herre sprang till och med gråtande ut i snön när Atts med huvudet höjt som en ylande varg med överdriven betoning och manisk frenesi framsjöng den absurda visan. Hans dotter, visade det sig, hade samma dag skadats i en snöslunga...


ALTERNATIV JUL 1969

I Skitköping samlades alla progressiva krafter i den gamla Slottskolan vid Vandrarhemmet och Skitköpingshus vid juletiden, till stadens första Alternativ Jul.
Där inträffade en härlig samling kommunister, Florence Nightingaletyper och halvskumma altruister av alla de slag, plus det sedvanliga gänget drinkare och utstötta, som dessa tillställningar delvis var avsedda för.
Arrangemangen genomfördes till största delen av engagerade idealistiska ungdomar med ungflickorna Lena Hammarström och Yaël Glück i spetsen. Lena var dotter till en läkare, och Yaël till en tandläkare.
Yaël bodde med sina föräldrar och en stor judisk familj i ett tandläkarslott på Folkungavägen, och Lena, som härstammade från den store litteraturvetaren Martin Lamm, bodde med sina föräldrar i ett kulturmärkt 1700:talshus i centrala Skitköping.
Yaël flyttade småningom med hela sin familj till Israel, där fadern öppnade praktik. Hon gifte sig med en israelisk stridsflygare, och flyttade sedan med honom till Toronto i Kanada och skilde sig, och sedan satt hon där i en lägenhet och läste Ludwig Wittgenstein! Nu var det dock december 1969, och Yaël stod i köket på Slottsskolan och kokade litervis med kaffe.

Samhället deltog lite diskret i arrangemangen genom prästen Torsten Råmonth, som var en hedersman ända ut i fingerspetsarna. Han fanns där som en klippa när det stormade, och hans katalytiska sinnelag behövdes nog när de progressiva stormötena skulle ta besluten för dagen, men han sjöng sedan glatt med i Atts jubelartade framföranden av Alla Barnen Har Dött.
Jag hörde flera år senare att Torsten Råmonth blivit studentpräst i Uppsala, vilket lär ha passat honom som handsken.

EN ÄDLING PÅ ÖN

Ädlingen Jacob af Forselles följde med ner till skolan för att hälsa på några dagar i februari 1970, men han fann sig så väl tillrätta att han stannade resten av terminen och deltog i studierna. Jag hade flyttat från skolans omedelbara närhet till ett litet hus med två rum någon kilometer bort längs vägen, för att undslippa de andra eleverna i mitt elevhem, som störde mig med popmusik när jag låg och läste svår litteratur.
Eftersom rum nr två i det lilla huset stod tomt, fick Forselles slå sig ner där. Det var som en dröm att detta gick att genomföra, och jag var oerhört glad över att ha min käre vän, den Mildögde Jacob, i min närhet på Visingsö.
Vi satt i stenkyrkan och lyssnade på Mozarts Klarinettkonsert, och sedan lånade Forselles husmors skidor och stakade fram över vidderna, med Gränna på ena sidan och Hjo på den andra.


Kapitel 23


MÄRKLIGA BREV FRÅN ANUEL

Anuel skickade allt märkligare brev från U.S.A. på våren 1970. I det senaste lät han förstå att han just gift sig med en svart balettdansös i New York City, och att han jobbade där på ett inneställe som hette Max's Kansas City.
Brevet innehöll som vanligt en inbjudan att komma över, och det var just vad jag gjorde. Någon dag innan skolavslutningen på Visingsö drog jag min färde från ön och från min dyre vän, den Mildögde Forselles, som delat större delen av vårterminen på Braheskolan med mig. På vägen stannade jag till i Jönköping och hälsade på min gode vän från Jära folkhögskola – Ragnar Bardheim – som befann sig på en psykiatrisk klinik – varpå jag tog tåget till Göteborg, varifrån färjan gick till England.
I London uppsökte jag en studentorganisation som arrangerade jämmerligt billiga flygresor till Staterna med det skotska flygbolaget Caledonian Airways.

ELLA-REE I BROOKLYN

Planet rusade motorerna nerför banan ute på Gatwick, och snart styrde vi västerut över Atlanten. När världen försvann under molnen såg jag mig omkring på medresenärerna. De bestod till större delen av amerikanska hippietyper i fransiga jeans och skitiga barfötter, och språnget till Nya Världen tog åtta timmar.
När jag damp ner ute på Long Island och för första gången satte kängorna på amerikansk mark hade jag ingen aning om att jag i framtiden skulle slå ner bopålarna i Dallas, Texas, få en fru som både var amerikanska och judinna, och att jag senare skulle bli ensamstående far till en svensk-amerikansk judisk pojk, men så blev det, fast det tog några år.
Nu passerade jag pass- och tullkontroll och stod i den varma, fuktiga vårkvällen utanför terminalen ute på JFK och försökte få tag på en taxi. Det var inte det lättaste, för Anuel bodde tydligen på ett ställe som de flesta chaufförerna skydde som pesten. De vägrade köra mig dit helt enkelt, och det dröjde innan jag fann en chaufför som vågade.
Han hade en bullig gammal checkerstaxi som knappt höll ihop, och i den forslades jag stötigt och slamrigt in i New York City genom kvällen. Anuel och hans svarta fru bodde på Washington Avenue i Brooklyn, i närheten av ett ställe som hette Pratt Institute, där Anuel bedrivit måleristudier, och efter lite snurrande runt kvarteren genom de gatskyltslösa gatorna hittade chauffören fram.
Jag steg av och gick in i portgången. Jag hittade Anuels namnskylt och ringde på. En totalt okänd kvinna, som tydligen var djupt nergången i osunda vanor, öppnade för mig, och en galen och skrikande katt rusade fram och åter genom lägenheten. Den hette Efsie, och någon med mycket osunda vanor hade en gång gett Efsie LSD, vilket hade fått till följd ovan nämnda kattbeteende.
Kvinnan berättade att Anuel och hans nyblivna fru Ella-Ree var på jobbet, men att jag kunde komma in och vänta på dem. Jag serverades min livs första yoghurt, som hade fruktkött på botten och var otroligt god efter språnget över oceanen.
Jag satt i en fåtölj och slumrade då Anuel och Ella-Ree tumlade in, flabbande och argumenterande om någonting. Jag blev genast klarvaken, och reste mig ledbruten ur fåtöljen. In steg en långhårig hippietyp med slokande Kit Carsonmustascher, vidbrättad läderhatt och brun mockajacka med fransar.

Han hade blå jeans och handtillverkade läderstövlar med långa skaft. Han såg ut som en riktigt amerikaslusk från 1800-talets Vildaste Väst, men det var min gamle kumpan Anuel, med vilken jag stulit ägg i ett hönshus vid Bergshammars kyrka!
I sitt följe hade han en liten kvinna med gyllenbrun hy och kort, krusigt hår. I ansiktet hade hon ett stort, glatt, ja, nästan vilt leende, och jag fick genast den kram jag så väl behövde. Ella-Ree var verkligen mycket behaglig, och vacker! Hon kom egentligen från San Francisco, där hon jobbat i Lawrence Ferlinghettis förlag och bokhandel City Lights, som bl.a. gett ut Allen Ginsbergs HOWL, men hon hade drivit över till Östkusten och fått jobb som servitris på musikinnestället Max's Kansas City på Park Avenue.
Dit hade också Anuel kommit, och fått jobb som bus-boy, dvs som servitör och avdukare. Han hade uppvaktat Ella-Ree, och någon månad innan jag kom dit hade det gift sig på Svenska Sjömanskyrkan i New York, med ett helt följe New Yorkhippies som vittnen.

VIA SAN FRANCISCO TILL TEL AVIV

Jag svepte runt mellan hippiekvartarna i New York någon tid med Anuel, Ella-Ree och deras hippiepolare, tills jag kände att jag måste vidare in i Amerika. Anuel vinkade av mig vid Port Authority, och jag var ensam i Amerika.
Anuel ropade ”Ta hand om dig!” efter mig när jag steg upp i Greyhoundbussen, och det kunde jag behöva. Ett par dygn senare steg jag ut i Denver, Colorado, och efter lite vila fortsatte jag till San Francisco, där jag bodde några dagar på ett ruffigt hotell på O' Farrell Street, innan jag kände att det var dags att hälsa på Lune på hans kibbutz i Israel.
Jag steg in på Pan Americans kontor vid Union Square och köpte en biljett till Tel Aviv. Planet gick tidigt nästa morgon, och jag hade sånär missat det, eftersom sommartiden började just den dagen, mig ovetande. I hiskelig fart körde en påhetsad taxichaffis mig ut till flygplatsen, och jag kom i tid till sista utropet, ofrukosterad och med pinalerna i oordning.
Planet var större än något jag dittills sett, och det var knappt så jag trodde mina ögon. Det var ett alldeles nytt plan av typen Boeing 747, och dessa plan hade just börjat tas i bruk den våren. Detta plan hade varit i drift ynka tre dagar, och jag kände mig närmast som en testpilot under färden till första mellanlandningen, i New York.
Dessvärre blev det något fel på planet, så vi fick gå över i en Boeing av mer normala proportioner, och detta halvskitiga och småruffiga plan förde mig hela vägen till Tel Aviv, via mellanlandning på en regnig Orlyflygplats i Paris, lågsniffning över Mont Blanc och raka spåret ner över Adriatiska Havet mellan Italien och Jugoslavien.
I Tel Aviv tog jag en taxi upp till Kibbutz Davrat, och promenerade in till rummet där Lune från Kärringträtan bodde. Han var inte inne, men hans kompisar visade mig vägen till köket, där Lune stod med disken. Jag smög upp bakom honom och röt: ”Closzcha!”
Min ankomst var helt oanmäld, och jag kom ju dessutom via Amerika och kunde ge honom färska hälsningar från Anuel! Eftersom jag inte trivdes något vidare att göra slavtjänst som stenplockare på Davrats åkrar smet jag iväg en dag och liftade till Haifa, där jag köpte billigaste biljetten på en båt till Genua.
Jag var hemma i Skitköping igen innan jag visste ordet av, och jag hade tillryggalagt hela rundturen på mindre än en månad, vilket renderade mig det kanske föga smickrande, men adekvata, tillmälet blixtresenär... I det sammanhanget passade jag på att göra om den gamla låten Leaving On A Jet-Plane till Living On A Jet-Plane!

DOSTOJEVSKIJ PÅ JÄRNSVAMPVERKET

Snabbt som ögat skaffade jag mig jobb på järnverket igen. Sommaren 1970 fick jag ett ytterst bekvämt arbete som ugnsskötare på Järnsvampverket. Jag åkte runt lokalen på sparkcykel då och då och slog om några reglage, och sköt dessemellan in vagnar med järnsvamp i en lång ugn. Vi var två som skötte ugnen, och det blev massor med tid över till läsning. Jag plöjde genom allt vad som fanns av Fjodor Dostojevskij den sommaren, bland annat.
Den kallstrame Kallstram hade återvänt till Oxelösund från filosofiköret i Lund för att jobba på järnverket över sommaren. Vi sågs ibland på Svampverket, där Kallstram hämtade någon slags restprodukt som han sög upp i stora tankar på långtradaren som han dundrade runt med inne på järnverksområdet. Det såg fullkomligt vansinnigt ut med den till osunda vanor hemfallne Kallstram i förarhytten till detta jättelika fordon.
Han satt däruppe på förarplatsen som en skranglig och benig Nils Ferlinfigur uppflugen på skelettet, med mörka solglasögon skylande de röda ögonen, och han dånade iväg runt kröken med alla sina gruvliga ton, som Jan Långben i någon gammal Walt Disneyfilm!

LILLA STRÖMGATAN 3

En dag låg det en lapp på köksbordet på Skjutsargatan 28. Jag bekymrade mig sällan om att låsa dörren, för jag hade ju inget av värde. Det var Anuel och Ella-Ree som hade skrivit meddelandet. Det visade sig att de stuckit från U.S.A. efter Nationalgardets mord på fyra studenter på Kent State University, och rest till Skitköping.
De hittade strax en enrumslägenhet i ett gammalt hus nere på Lilla Strömgatan 3, inne på en bakgård, nära ån och Folkungabron, mellan Flickskolan och Allhelgonakyrkan, där de snabbt installerade sig med två kattungar, som de kallade Eben & Ores.
På en av de första bilderna från Lilla Strömgatan 3, tagen sommaren 1970, kan man se Anuel & Ella-Ree sitta ute på trappen till verandan med katterna i famnen medan en madrass med en stor våt kattpissfläck står utställd bredvid.
Anuel & Ella-Ree hade alltid katter. Vi minns den galna katten Efsie i New York, och flera år senare, när Eben & Ores gått till de sälla jaktmarkerna, hade de ett par stora, tunga kattdjur som hette Echo & Eor. Nu satt de på Lilla Strömgatans med tiden nästan mytiska veranda, och inifrån lägenheten hördes Crosby, Stills, Nash & Young i Our House.
på andra våningen på Lilla Strömgatan 3 bodde en alkoholist, och lägenheten mittöver hallen användes av någon som lagerlokal för en massa skräp.

LUNE & OM KALSOUM

Sommaren 1970 återvände så Lune från Israel, efter ett års bortvaro, och när han kom stegande in i min lägenhet på Skjutsargatan tog jag honom med till Lilla Strömgatan. Han visste ännu inte att Anuel kommit hem från U.S.A., så återseendet blev chockartat.
Så var de tre gamla kumpanerna åter samlade i Skitköping: Lune, Anuel och Loco.
Lune fick snart en liten pyttelägenhet på Repslagaregatan, som visade sig vara samma lägenhet som Mordögde Atts hade innan han flyttade till Skjutsargatan 28. Under honom flyttade omgående Mildögde Forselles in, eftersom han blivit rysligt okontant med portvakten på Skjutsargatan, varför Herbert Brasch på Skitköpingshem fann för gott att erbjuda Forselles den lilla lägenheten direkt under Lunes på Repslagaregatan.
Nu följde en sommar och höst i förvirringens tecken. Lune satt uppe hos sig och spelade Vivaldi och den egyptiska sångerskan Om Kalsoum. Han hade börjat intressera sig för arabisk musik under året i Juda Rike, och han tog med sig en platta hem. Det var Hajartak med Om Kalsoum, och åren därefter skaffade Lune ett fyrtiotal Om Kalsoumplattor, och döptes i vänkretsen om till Lune Arab, ett epitet som fortfarande häftar vid!
Det var också uppe hos Lune, var annars, som jag stiftade min första rejäla bekantskap med elektronisk musik, som numer kallas elektroakustisk musik, eller EAM: Det var Cosmic Love av Ralph Lundsten, och den ganska enkla, men raffinerade, ljudkonstruktionen, ledde såsmåningom in speciellt mig själv på en omfattande färd genom dittills okända sonora landskap, och decennier senare till ett frilansjobb som programmakare på Sveriges Radios P2.
Nere hos Forselles stod det illa till. Han mådde inte bra. Han skaffade svart färg och målade hela köket bäcksvart, alltså golv, väggar och tak! Sedan satt han vid köksbordet, käkade hemrostade kastanjer och skrev ner ryska författarnamn i mikroskopisk stil på små lappar, antagligen för att senare läsa deras verk. Han gick omkring i vit skjorta och svarta gummistövlar och kallade sig Raskolnikov Forsberg. Han blev alltmer besynnerlig.
Lune mådde inte heller så märkvärdigt väl. Han satte upp en skylt på ytterdörren med texten ”Pestsmittat Område”!
Själv bestämde jag mig för att ta det lugnt under vintern. Jag hade pengar från sommarjobbet på Järnsvampverket, och dessa skulle ta mig genom vintern. Alltså lånade jag hem Strindbergs Samlade Verk i gulbruna, tjocka volymer från biblioteket, och sedan satt jag och läste dem hela den vintern, 1970 - 71, medan jag rökte mina cigariller och drack min punsch.

Jag var vitter, jag var beskänkt, jag var i mitt esse!

Kapitel 24


HJÄRNBRÄNNA MED STRINDBERG

Jag satt långa timmar hemma på Skjutsargatan 28 och läste Strindbergs Samlade Verk. Punschen sjönk i flaskorna och cigarillstanken fyllde rummet.
Jag drabbades ibland under denna vinter av rejäla hjärnbrännor, särskilt en gång vid läsandet av En dåres försvarstal, men jag gick aldrig helt upp i limningen.
Jag tog raster från det intensiva läsandet och gick med Förståndige Hanne, Försåtlige Lune och Mildögde Forselles till Skepparbaren och åt wienerschnitzel och drack öl, eller till vårt nya kafétillhåll; Kumlins Konditori vid Stora Torget, och ibland var jag uppe hos den nu något kargare Atts och lyssnade till Wagner.
För mig var det en sällsynt trevlig vinter. Lune skrev vackra dikter om ”Punschljusets Guldslantar”. Hanne spelade Bob Dylans oerhört positiva album New Morning för mig, och det var så den vintern kändes för mig, som en new morning!

KLASSISKT GRUPPFOTOGRAFI


Mot slutet av januari 1971 lyckades jag sammankalla en stor del av vänkretsen till ett möte hos fotografen Kuckacka. Där lät vi avfotografera oss i grupp. Vi såg ut som någon storfamilj från nybyggartiden i Wyoming, eller som på ett skivomslag till en platta med Crosby, Stills, Nash & Young.
Det fotot var ett sant lyckokast, som jag berömmer mig av, och om jag vänder mig om kan jag se det inramade persongalleriet på väggen i mitt hem många decennier senare!

LUNES & SUSANS PÅSSKITERIER

Mitt i smällkalla vintern kom Lunes flickvän från tiden i Israel, Susan, på besök på sin väg från Israel till U.S.A. Hon var en amerikansk judinna med stora bröst och fast stjärt, och nu flyttade hon in till Lune.
Han hade inte själv mött henne på Arlanda, utan det gjorde jag och Hanne. Hennes vistelse i Lunes etta de där tre mörka vintermånaderna färgades väl också lite grand av Lunes tydliga ointresse,vad det nu berodde på. Susan hade väntat sig vilda kullerbyttor i det Lunesiska libidot, men därav blev intet. När Susan blev full beklagade hon sig jämrande över detta, medan Lune satt och skämdes och led inom hörhåll, som en hunsad Pelle Svanslös i dunklet!
En annan aspekt på boendet hos Lune gjorde Susans vistelse än mer ansträngande: Hon blev tvungen att skita i plastpåsar i köket! Det fanns bara ett utedass, nere på gården, och när dörren dit knappast gick att få upp för all snön, och kylan knäppte i knutarna, gav Lune upp och införde plastpåseskitandet, vilket väl inte var så romantiskt, om än ganska praktiskt.
I mitt minne sitter Lune fortfarande däruppe i det lilla köket i midvintern och skiter i plastpåse med sin amerikanska judinna medan han spelar Cosmic Love med Ralph Lundsten!
Susan reste tvärt iväg till Amerika efter tre månader i den omöjliga stämningen, totalt lurad på konfekten, och sedan hördes hon inte vidare av.

TÅGVÄXLING

På senvintern 1971, eller förvåren om man så vill, ringde Curt Skårberg upp mig från personalkontoret på järnverket och undrade om jag ville ha ett annorlunda jobb över sommaren. Sådant tackar man ju inte nej till, så redan i mars började jag lära upp mig som växlare på den interna järnverksjärnvägen.
Min lärare var en vänlig snubbe med yvigt hår och 50-talssnälla PV 444-ögon. Han hette något så märkligt som Cronje, vilket i alla fall sade en del om hans föräldrars humor.
Snart hängde jag ut från vilt framfarande tågsätt genom yrande snö i nattskiften, och hoppade oförfärad in mellan vagnarna och kopplade ihop dem. Inom någon månad hade jag lärt mig beteckningen på varenda spårstump på verket, och det blev en sport att utföra intelligenta växlingar av de order som kom i klump via radion från tågledartornet.
Det var ett intimt och väloljat samarbete mellan föraren av växelloket och tågväxlaren, och av naturliga skäl fick inga misstag begås! Det läskigaste var nog att hämta järnskänkarna vid hyttan, för där hade man som växlare ingen direkt ögonkontakt med lokföraren, därför att spåret gjorde en liten sväng just in till hyttan. Man gav sitt tecken ”sakta framåt”, varpå man med fart slängde sig in och kopplade på skänkvagnarna, medan lokföraren körde på känn!
Ibland stänkte lite hett stål ut över skänkkanten, och hett stål är hett!
Fram mot sommaren 1971 upprepade sig förhållandet från sommaren 1967: Anuel, Lune och jag hade samma jobb! 1967 var det Glasbruket, och nu var det tågväxlingen! Ibland var vi på samma skift veckovis, men för det mesta jobbade vi dock på skilda tider, eftersom vi ersatte ordinarie växlare som var på semester.
När det blev lite pauser ute på banan passade jag på att skriva dikter. Bl.a. skrev jag i växelloket en dikt som jag kallade Dithyramb till Oxelösunds Järnverk, som jag publicerade i Södermanlands Nyheter. Den var en slags hyllning till ståltillverkningen och den obändiga kraft med vilken malmen i berget omvandlas till rent stål.

LUNE TAPPADE TÅGET

Lune klantade sig riktigt ordentligt en dag, och tappade tåget! Han skulle koppla på ett långt tågsätt uppe på höjden nedanför tågledartornet, men missade påkopplingen! Hela tågsättet kom i rörelse, och satte fart nerför backen.
Det skulle ha forcerat hindret vid banänden och fortsatt med kraften av tusentals ton in i en farbriksvägg, om inte påpassliga arbetare slängt in en hel mängd bromsklossar här och där under hjulen. Tåget stannade precis framför banänden, och Lune stod tillintetgjord uppe på höjden. Han hade många kvalifikationer, men någon industriarbetare var han inte, och det begärde vi inte heller, för han var ju guru!

LUNE & MORILLA

På sommaren 1971 hade den Försåtlige Finsmakaren Lune från Kärringträtan och den Vådoögda Vindhäxan Morilla Schleppe börjat umgås mer än vad som var påkallat av vanlig artighet. Lune snitsade till sig i vackra bohemutstyrslar, och fröken Schleppe släppte till. Det kunde Lune behöva efter den vintriga tragiken med Susan.

En dag kom jag släntrande in på gården till Lilla Strömgatan 3 för att besöka Anuel & Ella-Ree. De var inte inne, men jag satte mig att vänta på dem, medan jag samspråkade med portvakten, som strök omkring ute på grusgården. Han frågade mig plötsligt om jag hade någonstans att bo, och om jag skulle vilja bo i det hus på vars veranda jag just satt. Det lät för bra för att vara sant, men det var ett allvarligt menat anbud.
Anuel följde mig redan samma dag upp till Diös kontor, och jag fick kontraktet!
Killen som använt lägenheten ifråga till lager hade struntat i hyran. Hans skräp åkte ut, och mina prylar åkte in! Jag lånade en dragkärra med fyra gummihjul från Stora Hotellet, och sedan hjälpte ädlingen Forselles till att dra mina pinaler genom staden från Skjutsargatan 28 till Lilla Strömgatan 3. Överst på högen tronade det ovan omnämnda och inramade fotografiet av den nybyggaraktiga vänkretsen, med Anuel, Ella-Ree och Lune från Kärringträtan i spetsen!
Jag satte igång att måla väggarna vita, och det blev ljust och fräscht i den gamla tvårummaren. Morilla Schleppe och Lune från Kärringträtan kom och beskådade måleribestyren. Anuel gick omkring på gården och sprätte som en tupp i sitt axellånga hippiehår, iklädd sina målarkluddshängslebyxor från Amerika, och den nygravida Ella-Ree kom in med nybakade brownies i folie, och jag lät mig väl smaka.

AMERIKA IGEN

Jag ämnade mig till Amerika ett tag igen på hösten 1971, och när jag slutade jobbet som växlare på järnverket bar det av. Ralle Kugg skjutsade mig till Arlanda i sin gamla Ford Escort, och paret Lune/Morilla följde med på färden.
Vi tog adjö på Arlanda, och jag drog iväg ett par månader. Jag fick många nya vänner i U.S.A. denna gång, och började med att bo någon tid hos en gemensam vän till Anuel, Ella-Ree och mig, som varit och hälsat på på Lilla Strömgatan. Han hette Bob Goldman, och var fotograf på en bildbyrå på Manhattan.
Därifrån tog jag mig till Västkusten, och bodde hos folk jag träffade i San Francisco och Seattle.
I Seattle kamperade jag i en gammal buss hos en storfamilj i utkanten av staden. Vi spelade Santana och drack äppelcider, och en av kvinnorna födde ett barn hemma i sängen när jag var där.

På ett hotellrum i Calgary, Kanada, hörde jag för första gången Imagine med John Lennon, och det var oktober 1971.

SAMLADE I TROLLKARLARNAS HUS


När jag kom hem till Skitköping igen i november hade huset på Lilla Strömgatan blivit vårt helt och hållet! Alkholisten på övervåningen hade en dag burits ut med fötterna före till den inbackade likbilen, och sedan hade Lune från Kärringträtan och hans gemål, den blondstripiga Morilla Schleppe, omedelbart flyttat in däruppe. Nu hördes deras steg av och an över golvet, och Morilla satte sig och författade en pjäs om spöken som snart sattes upp på Helsingborgs Stadstater och blev hennes litterära genombrott.
Lune spelade Terry Riley, och det var behagligt att vakna upp till den minimalistiska monotin i A Rainbow in Curved Air genom taket, innan Morilla började svära och gorma vid skrivmaskinen.
Anuel och Ella-Ree hade flyttat till en modern lägenhet i Brandkärr, eftersom de skulle ha barn, och i slutet av november föddes dem en ljuvlig dotter; Celeste!
I deras lägenhet på Lilla Strömgatan 3 flyttade då gammelkommunisten Ralle Kugg in, och huset var vårt. Det kom sedermera, prytt av ett stort antikärnvapenmärke på fasaden ovanför verandataket, att kallas Trollkarlarnas Hus.
Det decennium som följde var fyllt med cykelmanier, gräddvargsdikter, resor till Sovjet och Indien och hejdlösa erfarenheter av alla de slag, men de tillhör en annan period än den jag velat skildra nu, varför Veri Similia (Likt Sanningen) slutar här, medan snön i skrivande stund, kl 3 på natten den 5 januari 1992, faller genom mörkret utanför mitt fönster i Skitköping.





















Prosa (Roman) av Ingvar Loco Nordin VIP
Läst 18 gånger
Publicerad 2020-12-24 19:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ingvar Loco Nordin
Ingvar Loco Nordin VIP