Som ved håller glöd höll han blick de gånger

vintersolen vågade sig över frusna granstammar.

Den årstiden som mörkret sjöng vävsånger över de kallaste av platser flätade han hand vid hand med en kära.

De lät hummandet av livsflöden pågå.

människos göranden och låtanden, ticktacket från livsklockor, dånet från bilar och tunnelbanor, hetsiga börser och falska skratt som ekade över regnvåta storstadstrottoarer 

Där de höll sig föll aftonen av sig själv, livsrytmen blev som en sång.

Midnatten tindrande av himlens egna stjärnor och ur

de ögon som sett någon annan i så många år.

Som kom en julafton och gick.

De sjöng sällan om nåd och förlåtelse, om tro eller himmelsfärden,

De höll det heliga i varandras blick.