Det är fredag. Det är juldagen 2020. Jag har klimatstrejkat idag, så som jag gjort varje fredag hela året. Det allra flesta fredagarna via ett inlägg på Instagram med ett foto av tant i skog med fridaysforfuture-skylt. Idag stod jag på vår altan med lite nysnö i bakgrunden.

Kommer vi att kunna samlas vid Riksdagshuset nästa år? Kommer jag våga delta? Kommer någon mer än de närmast berörda att bry sig?

Kommer fler förstå att vi alla är närmast berörda?

I eftermiddags tittade jag på dokumentären "Greta" på Svtplay. Jag har sett bland folks kommentarer att det är en film som får många att gråta. Jag trodde inte att jag skulle drabbas eftersom jag var beredd, precis som jag aldrig gråter på begravningar.

Men jag grät. Extra mycket när pappa Svante förtvivlat försökte få Greta att äta något. Jag ville bara krossa mobilskärmen och kliva in i filmen och krama flickan. Tur att det inte går; Greta vill inte ha främlingars kramar.

Det enda hon vill är det vi inte förmår göra; ändra vårt levnadssätt så att utsläppskurvan vänder nedåt.

I stället för att lämna kol och olja i marken så planerar vi att öka användandet av fossila bränslen. I stället för att stanna på marken planerar vi att öka flygandet.

Jag grät, och jag blev mer beslutsam än någonsin; jag tänker fortsätta mina klimatmanifestationer. Att äta mejeriprodukter och åka bensinbil är inte ett skäl till att avstå från att engagera sig. Att man inte klarar av att ta 100-procentigt ansvar som konsument och medborgare är inte ett skäl till att inte ta något ansvar alls.

Eftersom jag inte kan göra allt behöver jag inte göra någonting. Nej! Det tankesättet håller inte. Inte ens Greta kan göra allt. Men alla kan göra något.

Även jag. Även du!