Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Julnovellen 2020, puh vilken pärs, inte korrad eller något... jag gör det sen, jag lovar!


Det var spriten

Om det inte hade varit för konjaken... Ja tveklöst var det en liten flaska Grönstedts VS som ställde till det största julkaos jag någonsin upplevt eller hört talas om någonsin.
Min son har ju allt han behöver, och han är ofta skeptisk till mina välmenta presenter. En flaska god konjak säger han i alla fall inte nej till, tänkte jag lite sarkastiskt, när jag letade mig in på Systembolaget. Ja, de hinner bygga om från gång till gång, så sällan besöker jag den butiken.
Det var rätt mycket folk, de flesta i munskydd och några, som jag själv, med både munskydd och visir. Mitt munskydd var utan tvekan snyggast, i alla fall, julmotiv i mörkgrönt och rött med gråstrimmiga katter. Egenhändigt hopknåpat efter anvisningar på Youtube.

När jag stod och plockade ner den dyra flaskan i ryggsäcken, tillsammans med en sån där onödigt dyr presentkartong, hördes ett väldigt oväsen inifrån butiken. Flaskor krossades, folk skrek och emot mig kom en mörkklädd figur rusande med Systemets kundvagn fullastad med flaskor som såg dyra ut. Ögonen ovanför munskyddet hade en stressad, jagad blick och jag kastade mig åt sidan för att inte bli påkörd.

Det gick ett larm, det tjöt precis samtidigt som jag blev grabbad hårt i armen och medryckt ut mot entrén. Jag tvingades köra kundvagnen med en ful fyrkantig pistol tryckt emot mig.
Jag hann inte bli rädd ens, det gick så fort. Flaskorna vräktes in i bagageutrymmet på en gammal 740, och det hela verkade till en viss grad planerat. Där fanns en plastback med plädar i, och jag fick skyffla in flaskorna i den. Personen slängde en extra pläd över och sen föste han mig mot förarsidan. Herrejävlar, jag var kapad till att köra flyktbilen!

Tänk om jag inte hade kunnat köra bil? Eller var det någon sorts logiskt tänkande, att en sextioårig tant i kängor, toppluva med inbyggd ledstrålkastare och robusta friluftskläder naturligtvis hade bil?  En gammal volvohäck kan väl nästan vem som helst få fart på i och för sig, även jag, trots att jag inte kört på evigheter.

Väglaget var bra, jag kunde hålla hög hastighet. Vi närmade oss en liten by, och rånaren började bli orolig. Jag fick styra in på den redan överfulla parkeringen på ICA Nära. Väldigt dumt parkerad lämnades bilen för ett gemensamt besök i affären. Medan rånaren viftade med pistolen och tvingade kassören att tömma kassan fick jag uppdraget att länsa tobakshyllan som hängde över kassadisken. Nervositeten hade hunnit ikapp nu, och jag fumlade så snusdosor rullade åt alla håll. Bråttom, bråttom! Nu var det snabb sorti igen, och ut mot parkeringen.

En höggravid tjej med afrikanskt utseende stod vid bilen, och hon började skälla på den mörkklädde, och visade att han blockerade hennes bil från att komma ut från parkeringen. Jag hoppade in på förarplatsen, och tänkte för ett ögonblick att om jag trampade gasen i botten kunde jag kanske fly innan han hann in i bilen... fast han hade ju nyckeln! Och så tappade han munskyddet! Det var därför vi blev tre på resan. Nu när vi visste hur han såg ut, kanske vi var körda? Skulle vi simma med fiskarna? Dumpas på en vändplan i en brinnande bil? Många tankar snurrade, men inga konstruktiva, bara mardrömsscenarier.

Det värkte i ryggen av den knöliga ryggsäcken, Grönstedt tryckte mitt i svanken och jag kunde inte göra ett dugg åt det. Flickan i baksätet grät tyst, och fann sig även hon i sitt ovissa öde.

I nästa samhälle fick jag svänga av mot ett litet bostadsområde med typiska 70-talslängor. Killen ringde någon, som inte svarade. Röstmeddelandet lydde "Det är jag, för fan, var är du? Det går åt helvete, det här!"
Vi kunde skriva under på det. Medan bilen stod stilla kunde vi titta på varandra, även om ingen vågade säga något. Tjejen var ung och såg späd ut, och magen var som en badboll. Det här kunde nog gå hur som helst... förstföderska, var jag rätt säker på, då kan det ju ta tid, och tid behövde vi verkligen!

Nu var tiden ute för den uteblivne kumpanen, dock, och vi fick fortsätta. Det var mörkt utan gatlampor, och jag kämpade med mörkerseendet och rädslan för att köra på något vilt. Tiden gick, och jag såg att tankmätaren började dra sig mellan kvarts tank och reserven. Vart var vi på väg? Här fanns det knappast någon mack.

Att tänka som en brottsling är ju inget som kommer naturligt. Bensinstationer finns det överallt för den som gör det, dock. I skydd av mörkret, och med en ful fyrkantig pistol i sidan blev jag snabbutbildad i konsten att slanga bensin.

Timmarna gick, och gryningen kom. Julaftons morgon. Jag var glad att jag inte hade ljudet på på mobilen. Rånaren hade inte tänkt på att den fanns ens. Han verkade ostrukturerad, men ändå van vid det här galna sättet att hanka sig fram. Vi fick medverka vid ett inbrott mitt på dagen, det var hur skruvat som helst. Det fanns en del julmat, och vi åt under tystnad så mycket vi orkade av rädsla för att bli svaga och orkeslösa utan näring. Rånaren snokade efter värdesaker, han måste ju verkligen vara desperat efter pengar, som aldrig var nöjd. Lanthandeln hade gett bra många tusen, och den kassören fick nog sina fiskar varma, som inte hade använt säkerhetsboxen till de större sedlarna.

Solnedgången var så vacker, mitt i eländet, att jag hade velat fota den och skicka till lokaltidningen. Den var helt klart månadens bild. Rånaren kämpade med sina kontaktsvårigheter, bara röstbrevlådor och ingen som var beredd att backa upp en loser på självaste julafton. Flickan i baksätet kved. Men vad tusan... inte hade hon väl fått värkar?
Nej, hon var bara så fruktansvärt kissnödig. Jo, det var ju inte utan, det kände jag med, nu när det kom på tal. Styrkta av varandra började vi påtryckningskampanjen "kisspaus"

Efter en stunds tjurig vägran dirigerade han ändå in oss på en timmerväg, och på vändplanen, mitt i det öppna landskapet fick vi äntligen lätta på trycket i hans åsyn. Förödmjukelsen gjorde mig arg, så rädslan minskade i proportion till den. Jag började fundera mer aktivt på sätt att övermanna den rätt småväxte, men i och för sig beväpnade mannen... killen... den lille skiten.

Klockan hade släpat sig mot midnatt när telefonen äntligen sjöng en signal. "Always look on the bright side of life" Hur ironiskt...
Av samtalet framgick att det inte fanns täckning. Nog med pengar, alltså. Det fattades typ trettio tusen. Tiden rann ut. De var körda. Jag anade organiserad brottslighet, och förstod att vår rånare var ett offer han med, likaväl som en förövare. Det tände inte på något sätt ett litet medlidande i mitt hjärta, men det var intressant.

Asfalten hade tagit slut, vi var på en krokig väg mellan enstaka hus och gårdar, skog och gärden. Rånaren letade efter en speciell plats, det märktes. Ett nytt inbrott, gissade jag.
Flickan i baksätet anade nog det samma, för hon jämrade sig svagt och tittade oroligt ut i mörkret.

Vid ett herrgårdsliknande hus fick vi stanna och följa med ut. Det var sparsamt med utebelysning och bara någon enstaka stjärna och adventsljusstake i fönstren. Vid uthuslängan fanns en hundgård, men ingen hund som höll vakt. Husägarna var nog på julfirande hos släktingar. Rånaren tog upp den rostiga fotskrapan och slängde den genom sidofönstret vid dörren. Det tog direkt, och han stack in handen och låste upp... eller...

Ett djupt morrande, och så skrek rånaren rakt ut. Handen var söndersliten och blodet rann. "Tur för honom att det var vänster" tänkte jag lite i förbigående innan det gick upp för mig att den högra handen greppade efter pistolen innanför jackan. Men skulle han skjuta hunden? Nej!!!

Jag handlade i panik, dumt och utan eftertanke. Jag knuffade till honom för att rädda en främmande hund! Den gravida flickan var gråblek och storögd, hon fick inte fram ett pip, men knallen hördes desto mer. Rånaren stönade hest och vek sig dubbel. "Hjälp mig" väste han.
Det luktade metalliskt av blod, det luktade het metall och kanske krut?
Vi släpade rånaren till bilen och hörde hur den stora hunden krafsade och pressade sig mot öppningen i sidorutan vid ytterdörren, men hur det gick såg vi inte. Bort därifrån, fort fort...

Rånaren jämrade sig bakom hårt sammanbitna tänder. Han var otäckt blek och såg lite insjunken ut. Jag bara körde, trots att jag borde ha erbjudit mig att stoppa blodflödet och göra nån sorts omläggning. Jag må väl få kol i julklapp, tänkte jag, men jag hoppas du förblöder, din djävul...
Där slutade mina illvilliga tankar, för flickan i baksätet jämrade sig ännu högre än rånaren.
"Vattnet!"
Och så var det: fostervattnet blötte ner både sätet och golvet. "Vad tusan gör vi nu" tänkte jag.
Utan att bry mig om några åsikter från något håll körde jag av på en liten väg upp mot en stor lada eller maskinhall. Jag kom ihåg plädarna i baksätet och tänkte att på något vis måste jag få till ett fältsjukhus lite snabbt. Ingen protesterade i alla fall. Gott så!

Byggnaden var inhägnad med elstängsel. Den såg inte alls varm och skön ut, det var en ligghall för någon sorts djur. Hästar, konstaterade jag snart, när jag såg en frusen hästlort innanför stängslet. Där fanns väl ändå vatten, hoppades jag, och tänkte på alla filmer där det skriks efter kokande vatten och handdukar vid katastrofala förlossningar. Vatten att dricka, för vi behövde alla vätska, och till sjukvårdsinsatser fanns det ju dyr, fin sprit.

Jag bad flickan stanna i bilen så länge, rånaren var knappt vid medvetande och gjorde inget betydande väsen av sig. När jag kom på läsidan av ligghallen fann jag en liten barack, och den hade ett enkelt hänglås som jag kunde bryta bort även utan brottslig handledning.
Där fanns inget av värde, som seldon eller så, men ett par hästtäcken och ett par tunnor med kraftfoder. En gammal soffa och två säckar fodermorötter samt en låda äpplen fanns där också.

Det var inte speciellt kallt, trots att det slog mellan plus och minus hela tiden. Jag hämtade flickan och bad henne lägga sig och vila på soffan medan jag hämtade filtarna. Hon mumlade "tack" och jag lyssnade inte längre utan tänkte att det var bäst att lägga på en rem. Jag bar in filtarna och flaskorna, nu var flickan lugn och verkade slumra lite lätt. Då passade jag på att hämta in allt annat från bilen, för att se vad som skulle gå att använda. Det sista jag gjorde var att titta till vår mindre uppskattade färdkamrat. Han var inte vid medvetande längre.
Som om jag var smittad av hans kriminalitet rev jag åt mig sedelbunten från rånet, varför vet jag inte, men tobaksvarorna fick ligga kvar i bilen.

Medan flickan sov kollade jag i kartappen. Det var långt till bebyggelse, förutom hästgården. På långt håll såg jag huset, och det vilade i mörker. Där kunde vi be om hjälp senare.
De nyfikna hästarna muttrade små gnäggljud, och jag mutade dem med morötter så de skulle se att vi var hyggliga människor. Så småningom återvände de till kutterspånet i ligghallen och det blev så där alldeles tyst som det bara är på landet.
Jag gick metodiskt igenom backar och lådor från bilen. Ett första hjälpen-kit som sett sina bästa dar kanske kunde vara till någon hjälp. Spritflaskorna, jag radade upp dem på hyllan över fodertunnorna. Min egen ryggsäck tog jag äntligen av mig, där fanns väl inte så mycket av intresse. En svart duffelbag med "tyngre" tryckt på innehöll lite kläder och en necessär. Men bra! Kanske duschtvål...

Men VAD I HELVETE???

Necessären var smäckfull av femhundringar, tvåhundringar och tusenlappar.... oj oj oj...
Jag blev så nervös att jag behövde gå på toa... dass... skogen! Eller kräkas....
Men skärpning, alltså! Jag gick ut, efter att ha gömt necessären i pelletsen, och kollade till rånaren. Han visade inga livstecken. Men ändå... jag drog upp honom i sätet, han suckade djupt och åkte ihop lika fort. Jösses jävlar, han var död! Han hade skjutit sig själv till döds. Inte jag, va? Knuffade bara lite... han klantade sig med pistolen och sköt sig själv. O maj gaaaaaad!

Jag satte mig på en stegstol vid fodertunnan med pengarna och läste mer på kartappen. Den är jättebra, med vandrings-och MTB-vägar utmärkta överallt. Det var nu den onde flög i mig, och jag hade en plan som vida överträffade Jönssonligans.

Flickan sov lugnt i sina filtar, och jag la ett hästtäcke extra över henne. Sen stängde jag den uppbrutna dörren och körde iväg den gamla 740:n med rånarkvarlevorna från området.
Inte långt därifrån fanns ett hygge med en vändplan. Där parkerade jag. Nyckeln kvar i tändningslåset, kroppen mödosamt släpad över till förarplatsen och så en rejäl skvätt för ändamålet medhavd Stroh-rom i baksätet, en skvätt i rånarens stol och så hans egen tändare till det.
Jag väntade i skogsbrynet tills jag var nöjd med resultatet, sen genade jag över skogen tillbaka till foderkammaren och min nya bekantskap. Det var bara ett par hundra meter, och jag sände en tacksam tanke till appkonstruktören.

Flickan var vaken när jag satte mig ner på soffan. Värkarna hade blivit både tätare och mer intensiva. Jag gav henne lite vatten och vi gnagde lite okoncentrerat på varsitt äpple. Klockan var fyra. När kunde gårdsfolket tänkas titta till sina hästar? Stråfoder och vatten fanns, mockat och fint var det, och de kanske hade firat jul länge på kvällen! Alltså, sjukvårdsutbildad, men definitivt inte med någon förlossningsvårdskunskap i bagaget, gulp... vad ska jag göra nu då?
Hon behövde ju inte se hur nervös jag var. Vi pratade, presenterade oss och lärde känna varandra lite grann, och jag ljög med inte alltför dåligt samvete om att rånaren hade lämnat oss och stuckit. Hon var väldigt lättad, hon hade varit så fruktansvärt rädd. Mest för barnets skull.
Marie hette hon, uppvuxen i Sverige med somaliska föräldrar.

Äpplet satte fart på magen, det kände jag, som redan hade magnerverna i centrifugen. Marie behövde "gå ut ett tag" och jag skickade med henne hushållspapper från ryggsäcken.
Snabbt plockade jag ner necessären istället, och när hon kom tillbaka hade jag tagit fram torra kläder från rånarens väska. Eller, vems väska? Den var väl också snodd eller rånad efter vägen, gissade jag. Han verkade inte vara gymtypen.

Marie jämrade sig. Hon ville så hemskt gärna komma till civilisationen, men det lät sig ju inte göras. Då ville hon så hemskt gärna få sitt barn så fort som möjligt, och sen försöka gå till boningshuset och be om skjuts, eller att få dit en taxi.
Ja men vad i helsike, taxi! Dumhuvud! Jag kunde ju ha bokat en taxi på gps-koordinaterna!
Men nej, vänta nu... det var väl dumt, eller? Föda barnet, komma härifrån, diskretast möjligt måste ju vara bäst.

Det fanns en enlitersflaska med paraffin på hyllan. Det fanns diverse fina sorters konjak på samma hylla. Hmmm... snabbförlossning... hur var det nu? En kvarting paraffinolja först och sen en kvarting konjak. Marie var helt med på noterna. När jag tvekade så krävde hon att vi satte igång genast, hur äckligt det än var. Vilket som var värst, paraffinoljan eller spriten, det kunde hon inte avgöra, sa hon och ulkade mellan klunkarna.
Och jädrar i det! Det tog inte mer än en halvtimme förrän den nya världsmedborgaren syntes. Jag hann precis fånga upp hen i ett stort badlakan, som säkert kryllade av träningssvett, men förhoppningsvis var coronafritt. Hen var en hon, visade det sig. Marie var full och glad, och höll sin dotter medan jag letade efter något till att knipa av navelsträngen med.

Hovtång... hovslagarkniv... nää va? Men vänta... jag hade ju en SEKATÖR i ryggan! Ja, för jag skulle ju ta några kvistar granris till balkongen på hemvägen!
Jag spritade sekatören med Remy Martin och klippte sen raskt av navelsträngen. Stumpen band vi om med ett buntband, hur oromantiskt som helst, men vad göra?

"Nu går vi" hojtade den lyckliga modern, och kom på fötter. Jag påpekade att det var lite väl tidigt att väcka folk på juldagen, men vi kunde ju plocka i ordning efter oss och så tänka på att moderkakan skulle komma ut ordentligt. "Annars kan du få blodförgiftning!" Påpekade jag snusförnuftigt. Ja men det tror jag väl att jag har hört. Likförgiftning sa de förr i alla fall.

"Vi åker till BB" Jo det var väl det bästa, förstås, men vilket BB? Vi var ju en bit bort nu. Vilken region var det ens? Jag satte mig och studerade mina appar igen, och fann att det var egentligen en sorts tillbakaväg vi hade åkt. Jag kunde beställa en bil som tog oss till vårt länssjukhus utan att det var något speciellt konstigt med det, eller hur?

Vi packade våra saker, barnet var som ett litet paket i sin varma pläd, och en annan pläd blev en enkel bärsjal. Jag tänkte på DNA... men varför skulle de ens leta? Det var mitt samvete som började gnaga. I alla fall torkade jag av det vi hade tagit i och skakade hästtäcket. Vi gick ner till "stora vägen" i motsatt riktning från boningshuset, och jag ringde taxiföretagen ett efter ett. De hade körningar, påstod de. Det var snart skiftbyte också. Fan ta dem!
Men så ringde jag upp min systerdotter, på vinst och förlust. Bad om hjälp, skickade koordinaterna och jaa... den tösen är aldrig nödbedd!

Vi fördrev tiden med att gå. Jag frågade ideligen oroligt om eftervärkar, om det inte kändes som om något mer ville ut... asch, vad gör vi? Vi knallar väl bara på, och vi hoppas att frottéhandduken i adidasbyxorna håller emot, ja, för nu har vi inget mer torrt att byta med!

Och det ljusnade så sakteliga, vi gick i en fantastisk soluppgång, och snart skulle vi bli upphämtade och komma hem... eller, nåja, till sjukhuset!
Aldrig har det varit så skönt att åka bil! Jag tror jag somnade redan innan vi kom ut på en asfalterad väg. Jag tror både Marie och babyn sov hela vägen, de också. Vid regionssjukhuset fick vi ta farväl, för smittrisken tillät inte att jag följde med.
Jag fick ladda den döende mobilen i cigarrettändaruttaget och berätta om vårt äventyr så länge, för att sen börja höra av mig till alla som hade ringt och undrat vart jag blev av.
Jag berättade så lite som möjligt.

Systerdottern satte av mig hemma, och var tvungen att skynda vidare. Hon hade inte väckt sambon när hon for, och hade väl även hon en del att förklara.
Duschen.... oh, duschen, så skönt, varmt, mjukt, avslappnande på min plågade kropp!
Jag orkade knappt torka mig, hasade bara runt i morgonrocken och ordnade mat och rena lådor åt katterna, sen sov jag resten av året, typ.

Nå, det var väl kanske en liten överdrift. På Menlösa Barns Dag satt jag vid köksbordet och räknade pengar. I necessären var det 970 000 kronor! Från ICA hade bytet blivit 8750 kronor och lite pappersgrufs. Tydligen fick vissa skriva upp, som förr i tiden. Det var ju en god sak, så då kanske de inte heller misstyckte att pengarna gick till djurhemmet och Stadsmissionen.
I tidningen stod det lite om den turbulenta roadtrippen, mest la man förstås tonvikten på det där med att föda i ett stall på självaste julnatten. Boven var död, och det var det hela.
Marie var väldigt lättad över detta, sa hon i intervjun, där det också framgick vad hon hette mer, och var hon bodde. Och att hennes dotter hade fått ett namn redan, ja tänka sig, hon hette ju precis som jag!

Och tänk att försäkringsbolaget (no name) skickade en stor summa pengar till mor och barn i kontanter! Det är nog väldigt ovanligt.

Men, när allt kommer omkring, det var ju inte någon vanlig jul heller.

 




Prosa (Novell) av Solitaire
Läst 399 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2020-12-26 02:41



Bookmark and Share


  Mr Mutter
Fantastiskt och allt för en flaska Grönstedts - där ser man vad spriten kan leda till...

2020-12-26
  > Nästa text
< Föregående

Solitaire
Solitaire