


Julnovellen 2020, puh vilken pärs, inte korrad eller något... jag gör det sen, jag lovar!
Det var spritenOm det inte hade varit för konjaken... Ja tveklöst var det en liten flaska Grönstedts VS som ställde till det största julkaos jag någonsin upplevt eller hört talas om någonsin. När jag stod och plockade ner den dyra flaskan i ryggsäcken, tillsammans med en sån där onödigt dyr presentkartong, hördes ett väldigt oväsen inifrån butiken. Flaskor krossades, folk skrek och emot mig kom en mörkklädd figur rusande med Systemets kundvagn fullastad med flaskor som såg dyra ut. Ögonen ovanför munskyddet hade en stressad, jagad blick och jag kastade mig åt sidan för att inte bli påkörd. Det gick ett larm, det tjöt precis samtidigt som jag blev grabbad hårt i armen och medryckt ut mot entrén. Jag tvingades köra kundvagnen med en ful fyrkantig pistol tryckt emot mig. Tänk om jag inte hade kunnat köra bil? Eller var det någon sorts logiskt tänkande, att en sextioårig tant i kängor, toppluva med inbyggd ledstrålkastare och robusta friluftskläder naturligtvis hade bil? En gammal volvohäck kan väl nästan vem som helst få fart på i och för sig, även jag, trots att jag inte kört på evigheter. Väglaget var bra, jag kunde hålla hög hastighet. Vi närmade oss en liten by, och rånaren började bli orolig. Jag fick styra in på den redan överfulla parkeringen på ICA Nära. Väldigt dumt parkerad lämnades bilen för ett gemensamt besök i affären. Medan rånaren viftade med pistolen och tvingade kassören att tömma kassan fick jag uppdraget att länsa tobakshyllan som hängde över kassadisken. Nervositeten hade hunnit ikapp nu, och jag fumlade så snusdosor rullade åt alla håll. Bråttom, bråttom! Nu var det snabb sorti igen, och ut mot parkeringen. En höggravid tjej med afrikanskt utseende stod vid bilen, och hon började skälla på den mörkklädde, och visade att han blockerade hennes bil från att komma ut från parkeringen. Jag hoppade in på förarplatsen, och tänkte för ett ögonblick att om jag trampade gasen i botten kunde jag kanske fly innan han hann in i bilen... fast han hade ju nyckeln! Och så tappade han munskyddet! Det var därför vi blev tre på resan. Nu när vi visste hur han såg ut, kanske vi var körda? Skulle vi simma med fiskarna? Dumpas på en vändplan i en brinnande bil? Många tankar snurrade, men inga konstruktiva, bara mardrömsscenarier. Det värkte i ryggen av den knöliga ryggsäcken, Grönstedt tryckte mitt i svanken och jag kunde inte göra ett dugg åt det. Flickan i baksätet grät tyst, och fann sig även hon i sitt ovissa öde. I nästa samhälle fick jag svänga av mot ett litet bostadsområde med typiska 70-talslängor. Killen ringde någon, som inte svarade. Röstmeddelandet lydde "Det är jag, för fan, var är du? Det går åt helvete, det här!" Nu var tiden ute för den uteblivne kumpanen, dock, och vi fick fortsätta. Det var mörkt utan gatlampor, och jag kämpade med mörkerseendet och rädslan för att köra på något vilt. Tiden gick, och jag såg att tankmätaren började dra sig mellan kvarts tank och reserven. Vart var vi på väg? Här fanns det knappast någon mack. Att tänka som en brottsling är ju inget som kommer naturligt. Bensinstationer finns det överallt för den som gör det, dock. I skydd av mörkret, och med en ful fyrkantig pistol i sidan blev jag snabbutbildad i konsten att slanga bensin. Timmarna gick, och gryningen kom. Julaftons morgon. Jag var glad att jag inte hade ljudet på på mobilen. Rånaren hade inte tänkt på att den fanns ens. Han verkade ostrukturerad, men ändå van vid det här galna sättet att hanka sig fram. Vi fick medverka vid ett inbrott mitt på dagen, det var hur skruvat som helst. Det fanns en del julmat, och vi åt under tystnad så mycket vi orkade av rädsla för att bli svaga och orkeslösa utan näring. Rånaren snokade efter värdesaker, han måste ju verkligen vara desperat efter pengar, som aldrig var nöjd. Lanthandeln hade gett bra många tusen, och den kassören fick nog sina fiskar varma, som inte hade använt säkerhetsboxen till de större sedlarna. Solnedgången var så vacker, mitt i eländet, att jag hade velat fota den och skicka till lokaltidningen. Den var helt klart månadens bild. Rånaren kämpade med sina kontaktsvårigheter, bara röstbrevlådor och ingen som var beredd att backa upp en loser på självaste julafton. Flickan i baksätet kved. Men vad tusan... inte hade hon väl fått värkar? Efter en stunds tjurig vägran dirigerade han ändå in oss på en timmerväg, och på vändplanen, mitt i det öppna landskapet fick vi äntligen lätta på trycket i hans åsyn. Förödmjukelsen gjorde mig arg, så rädslan minskade i proportion till den. Jag började fundera mer aktivt på sätt att övermanna den rätt småväxte, men i och för sig beväpnade mannen... killen... den lille skiten. Klockan hade släpat sig mot midnatt när telefonen äntligen sjöng en signal. "Always look on the bright side of life" Hur ironiskt... Asfalten hade tagit slut, vi var på en krokig väg mellan enstaka hus och gårdar, skog och gärden. Rånaren letade efter en speciell plats, det märktes. Ett nytt inbrott, gissade jag. Vid ett herrgårdsliknande hus fick vi stanna och följa med ut. Det var sparsamt med utebelysning och bara någon enstaka stjärna och adventsljusstake i fönstren. Vid uthuslängan fanns en hundgård, men ingen hund som höll vakt. Husägarna var nog på julfirande hos släktingar. Rånaren tog upp den rostiga fotskrapan och slängde den genom sidofönstret vid dörren. Det tog direkt, och han stack in handen och låste upp... eller... Ett djupt morrande, och så skrek rånaren rakt ut. Handen var söndersliten och blodet rann. "Tur för honom att det var vänster" tänkte jag lite i förbigående innan det gick upp för mig att den högra handen greppade efter pistolen innanför jackan. Men skulle han skjuta hunden? Nej!!! Jag handlade i panik, dumt och utan eftertanke. Jag knuffade till honom för att rädda en främmande hund! Den gravida flickan var gråblek och storögd, hon fick inte fram ett pip, men knallen hördes desto mer. Rånaren stönade hest och vek sig dubbel. "Hjälp mig" väste han. Rånaren jämrade sig bakom hårt sammanbitna tänder. Han var otäckt blek och såg lite insjunken ut. Jag bara körde, trots att jag borde ha erbjudit mig att stoppa blodflödet och göra nån sorts omläggning. Jag må väl få kol i julklapp, tänkte jag, men jag hoppas du förblöder, din djävul... Byggnaden var inhägnad med elstängsel. Den såg inte alls varm och skön ut, det var en ligghall för någon sorts djur. Hästar, konstaterade jag snart, när jag såg en frusen hästlort innanför stängslet. Där fanns väl ändå vatten, hoppades jag, och tänkte på alla filmer där det skriks efter kokande vatten och handdukar vid katastrofala förlossningar. Vatten att dricka, för vi behövde alla vätska, och till sjukvårdsinsatser fanns det ju dyr, fin sprit. Jag bad flickan stanna i bilen så länge, rånaren var knappt vid medvetande och gjorde inget betydande väsen av sig. När jag kom på läsidan av ligghallen fann jag en liten barack, och den hade ett enkelt hänglås som jag kunde bryta bort även utan brottslig handledning. Det var inte speciellt kallt, trots att det slog mellan plus och minus hela tiden. Jag hämtade flickan och bad henne lägga sig och vila på soffan medan jag hämtade filtarna. Hon mumlade "tack" och jag lyssnade inte längre utan tänkte att det var bäst att lägga på en rem. Jag bar in filtarna och flaskorna, nu var flickan lugn och verkade slumra lite lätt. Då passade jag på att hämta in allt annat från bilen, för att se vad som skulle gå att använda. Det sista jag gjorde var att titta till vår mindre uppskattade färdkamrat. Han var inte vid medvetande längre. Medan flickan sov kollade jag i kartappen. Det var långt till bebyggelse, förutom hästgården. På långt håll såg jag huset, och det vilade i mörker. Där kunde vi be om hjälp senare. Men VAD I HELVETE??? Necessären var smäckfull av femhundringar, tvåhundringar och tusenlappar.... oj oj oj... Jag satte mig på en stegstol vid fodertunnan med pengarna och läste mer på kartappen. Den är jättebra, med vandrings-och MTB-vägar utmärkta överallt. Det var nu den onde flög i mig, och jag hade en plan som vida överträffade Jönssonligans. Flickan sov lugnt i sina filtar, och jag la ett hästtäcke extra över henne. Sen stängde jag den uppbrutna dörren och körde iväg den gamla 740:n med rånarkvarlevorna från området. Flickan var vaken när jag satte mig ner på soffan. Värkarna hade blivit både tätare och mer intensiva. Jag gav henne lite vatten och vi gnagde lite okoncentrerat på varsitt äpple. Klockan var fyra. När kunde gårdsfolket tänkas titta till sina hästar? Stråfoder och vatten fanns, mockat och fint var det, och de kanske hade firat jul länge på kvällen! Alltså, sjukvårdsutbildad, men definitivt inte med någon förlossningsvårdskunskap i bagaget, gulp... vad ska jag göra nu då? Äpplet satte fart på magen, det kände jag, som redan hade magnerverna i centrifugen. Marie behövde "gå ut ett tag" och jag skickade med henne hushållspapper från ryggsäcken. Marie jämrade sig. Hon ville så hemskt gärna komma till civilisationen, men det lät sig ju inte göras. Då ville hon så hemskt gärna få sitt barn så fort som möjligt, och sen försöka gå till boningshuset och be om skjuts, eller att få dit en taxi. Det fanns en enlitersflaska med paraffin på hyllan. Det fanns diverse fina sorters konjak på samma hylla. Hmmm... snabbförlossning... hur var det nu? En kvarting paraffinolja först och sen en kvarting konjak. Marie var helt med på noterna. När jag tvekade så krävde hon att vi satte igång genast, hur äckligt det än var. Vilket som var värst, paraffinoljan eller spriten, det kunde hon inte avgöra, sa hon och ulkade mellan klunkarna. Hovtång... hovslagarkniv... nää va? Men vänta... jag hade ju en SEKATÖR i ryggan! Ja, för jag skulle ju ta några kvistar granris till balkongen på hemvägen! "Nu går vi" hojtade den lyckliga modern, och kom på fötter. Jag påpekade att det var lite väl tidigt att väcka folk på juldagen, men vi kunde ju plocka i ordning efter oss och så tänka på att moderkakan skulle komma ut ordentligt. "Annars kan du få blodförgiftning!" Påpekade jag snusförnuftigt. Ja men det tror jag väl att jag har hört. Likförgiftning sa de förr i alla fall. "Vi åker till BB" Jo det var väl det bästa, förstås, men vilket BB? Vi var ju en bit bort nu. Vilken region var det ens? Jag satte mig och studerade mina appar igen, och fann att det var egentligen en sorts tillbakaväg vi hade åkt. Jag kunde beställa en bil som tog oss till vårt länssjukhus utan att det var något speciellt konstigt med det, eller hur? Vi packade våra saker, barnet var som ett litet paket i sin varma pläd, och en annan pläd blev en enkel bärsjal. Jag tänkte på DNA... men varför skulle de ens leta? Det var mitt samvete som började gnaga. I alla fall torkade jag av det vi hade tagit i och skakade hästtäcket. Vi gick ner till "stora vägen" i motsatt riktning från boningshuset, och jag ringde taxiföretagen ett efter ett. De hade körningar, påstod de. Det var snart skiftbyte också. Fan ta dem! Vi fördrev tiden med att gå. Jag frågade ideligen oroligt om eftervärkar, om det inte kändes som om något mer ville ut... asch, vad gör vi? Vi knallar väl bara på, och vi hoppas att frottéhandduken i adidasbyxorna håller emot, ja, för nu har vi inget mer torrt att byta med! Och det ljusnade så sakteliga, vi gick i en fantastisk soluppgång, och snart skulle vi bli upphämtade och komma hem... eller, nåja, till sjukhuset! Systerdottern satte av mig hemma, och var tvungen att skynda vidare. Hon hade inte väckt sambon när hon for, och hade väl även hon en del att förklara. Nå, det var väl kanske en liten överdrift. På Menlösa Barns Dag satt jag vid köksbordet och räknade pengar. I necessären var det 970 000 kronor! Från ICA hade bytet blivit 8750 kronor och lite pappersgrufs. Tydligen fick vissa skriva upp, som förr i tiden. Det var ju en god sak, så då kanske de inte heller misstyckte att pengarna gick till djurhemmet och Stadsmissionen. Och tänk att försäkringsbolaget (no name) skickade en stor summa pengar till mor och barn i kontanter! Det är nog väldigt ovanligt. Men, när allt kommer omkring, det var ju inte någon vanlig jul heller.
|
![]() ![]() ![]() Solitaire |