I natt såg jag Honom igen
Den vita mannen
Varje gång blir jag rädd
Fast Han inte gjort något ont
Det är hans närvaro
Den är som ett dån
Som en skakning
Som en blixt
En isande vind
Och jag stelnar
Av skräck
Jag tror inte på Honom
Men Han är med mig ändå
Förföljer mig
Iakttar mig
Och jag förhåller mig
Fastän jag inte tror
Jag förhåller mig
Trots min övertygelse
Trots att jag vet
Han finns inte
Men Han finns
Som en inre röst
Som ett förgånget ögonblick
En minnesbild
En gestalt
Utan ansikte
En dröm
Som är verklig
Som förkroppsligas
i Honom