Jag skakar dammet från min mantel.
Det trillar av dammkorn och gammal lera.
Trillar som ord, som dikter och anteckningar,
saker som bara trillar av mig,
rakt ner på pappret framför mig....
Det är inte förrän jag har skrivit,
när jag vet hur det skrivna ordet har blivit,
jag kan lämna det bakom mig.
Som att ställa in kompassen,
få in rätt navigation,
kunna sjunga rätt ton….
Skriva, skriva, skriva....