En mening som virvlar runt i mitt huvud efter att ha ringt återbud.

Trött
Sorgsen
........

Igår ringde S
och pratade
till mig
inte med mig
utan till
mig!

Han jobbar på,
med sig själv,
sina örter, blommor.

Det känns, som om vi
under vårt hurtiga skal,
vårt eftertänksamma tal,
bär på samma oro.

Vart är mänskligheten,
världen, som vi känner den,
på väg?

Han berättade om sitt samtal
med sin läkare.
S blev uppmanad
att tacka och ta emot
det nya vaccinet,
mot corona covid19,
när det erbjuds honom.

S frågade sin läkare,
vad vaccinet
innehåller.
Läkaren svarade,
efter viss tvekan,
som jag uppfattade det,
att förutom ”antiviralt” medel,
innehåller det ett RNA,
som skall influera vårt DNA,
att förändra sig,
så när kroppen blir
viralt angripen,
är det tänkt
att vårt förändrade DNA
skall anpassa vårt
immunförsvar att
stå emot viruset / -erna!

Då uppstod en bild
i mitt huvud
en bild på köande
människor,
köande, som inväntar sin tur
på detta undergörande
vaccin

Plötsligt förvandlades bilden
till en annan lång rad köande
människor,
från en annan tid,
människor, som beordras
att allt eftersom de
kommer längre fram i kön,
plocka av sig,
det ena klädesplagget
efter det andra.

De väntade på
att äntligen
få den efterlängtade
och utlovade
duschen
och bli rena
från allsköns smuts.

De var blandade
män, kvinnor och barn.

Ingen hänsyn togs
till kön, ålder, blygsel.

Väl inne i duschrummet,
en relativt stor kammare,
så knuffades de sista
människorna in.
Porten stängdes
och duscharna började strila
inte vatten
utan gas
zyklonB
eller
kolmonoxid

Aningslöst
hade människorna
ömsom lockats
ömsom tvingats
in i ”duscharna”!

Aningslöst?
Tvingas, lockas?
Människorna idag?
Över hela världen?
Att på nytt köa?

Rysningar
gick genom mig
när bilderna
blixtsnabbt
for genom mitt sinne.

Jag berättade för S
om bilderna
och hörde honom
dra efter andan.

Vaknade idag
trött
sorgsen
tryck över bröstet
......

Skall jag ge upp nu och lägga mig ner att dö?